"Globen" är visst inte "Globen" längre...

Läste att man ska bytta namn på ett av Stockholms största landmärken. Detta är en del av den våg av urspårad företagssponsring i vårt land, där idrotten är tvungen att låta arenor döpas efter dom som håller i pengarna, nämligen (dom kapitalistiska) sponsorerna. Ska man verkligen kunna "köpa" landmärken och centrala byggnader på det här sättet? Är inte detta ett tecken på att samhället idag inte ställer upp för folks fritid?

Men det handlar inte bara om principen att offentliga byggnader och landmärken inte ska bli gigantiska reklampelare. Det finns också en nypa prestige. Att småstäder och hålor på landsorten låter sponsorerna döpa sina arenor är delvis förståeligt, idag finns inga statliga millionprogram att luta sig mot då man som liten kommun vill bygga ut fritidens infrastruktur. Men här i Stockholm har vi faktiskt en tradition av att låta saker heta det dom faktiskt är. Vi är en stad som inte har varit tvungna att ge saker namn, som sen ändå inte kan användas under t.ex. internationella evenemang i TV. Och staden har urstarka finanser, så det är inte en fråga om pengar. Det är borgarna som än en gång vill göra vår stad till ett kommersialismens skyltfönster. Den här gången ska vi inte låta dom göra det.
Skriv under protestlistan nu!

Skriv under protestlistan här...

Globen, Idrott, FritidLandmärken, Kommersialism

DN håller på att spåra ur helt och hållet!

Läste gårdagens (mån 8/12-08) DN angående det röd-gröna samarbetet, och jag kunde inte annat än att hålla mig för skratt. Allvarligt, DN har börjat att konkurrera med KTH's blaska "Blandaren" om vad som är den mest studentikosa buskisunderhållningen i Decembermörkret. Ledarsidan är, som så många gånger förr, helt jävla bananas. Men först lite om dom komiska citat, som högt uppsatta personer i regeringen bidrog med.

Jan Björklund, vår kära utbildningsminister, larvar sig. Han snackar om Lars Ohly att han (L.O.) "[...]kommer att vara alliansens bäste valarbetare, han kommer att vrida vänsterkartellen åt vänster.". Jaså? Och vad skulle va så konstigt med det. Vitsen med en "vänsterkartell" är väll att den ska vara just vänster, inte sant? Och sen angående utrikespolitiken; "-Det får mig att rysa. Lars Ohly är kommunist. Nu ska han få utforma socialdemokraternas nya utrikespolitik". Jaså? Sen när har Ohly blivit sosse med uppdraget att vara våra utrikespolitiska talesman? Har någon informerat Jan Eliasson om att han har blivit petad? Och dessa "rysningar". Jag tror nog att Björklund har orsakat mer rysningar med sin skolpolitik än Ohly med sin "kommunism" (om nu Ohly verkligen är en kommunist i ordets rätta bemärkelse?). Det är oroande att vi har en semi-fascistisk utbildningsminister som är inspirerad av militarism, och som vill föra en auktoritär och liberalt totalitär politik.
Och statsminister Reinfeldt. Ja han har ju totalt missuppfattat om vad det här med politik och politiska partier handlar om, vilket han än en gäng visar. "Förnyelse av socialdemokratin" snackar han om, vad nu det skulle innebära? Reinfeldt visar oss att högeralliansen blott handlar om makt. Dom ser det inte som att dom har ett uppdrag att föra politik, utan att deras uppgift är att bryta en socialdemokratisk hegemoni inom den svenska politiken. Är det inte dags att sluta med dom makthungriga sandlådefasonerna och börja att prata om sin egen politik istället för hur mycket andra partier skulle behöva "förnyelse"? Och är det inte varje partis medlemmars ensak ifall man överhuvudtaget vill ha "förnyelse" eller inte? Och är inte denna påstådda "vänstervridning" en form av "förnyelse"?

Men ledarsidan då? Ja där oroar man sig för att vi går tillbaka mot mer blockpolitik igen. Hur mycket kontakt med verkligheten har dom egentligen? Det svenska folket vill ha är en tydligare politik, rakare rör. Detta kommer inte att kunna uppnås i dagens populistiska, konflikträdda och mittencentrerade politiska klimat. En mer utpräglad blockpolitik kommer däremot att tvinga fram tydliga alternativ, något som kommer att sätta fart på den politiska debatten. Och dom flesta partisympatisörerna för (S) vill ha en "kantring åt vänsterkanten". Att man sedan kanske förlorar några "medelklassröster" på detta spelar inte så stor roll, då man vinner minst lika många "soffliggare", blankröstare och förstagångsväljare, för att inte säga fler. Om vi dessutom kan presentera rätt sorts tolkning av samtiden, så kommer vi inte förlora många medelklassväljare då dessa påminns om att även dom förtrycks i det kapitalistiska samhället, att även en TCO-medlem är en "arbetare" i det klassbegreppet som Marx och många andra tänkare har använt genom tiderna. Ledarsidans totala distans från verkligheten (vilket ju inte är något positivt i detta sammanhang) fortsätter i analysen av det röd-gröna samarbetet.

Henrik Brors haltande analys om att det skulle vara någon "traditionalist-falang" som skulle ha drivit fram inkluderandet av (V) är fel. För det första så är denna uppdelning mellan "traditionalist" och "förnyare" en borgerlig tolkning av hur det ideologiska spektrat ser ut inom socialdemokratin. Jag antar att han syftar på "vänster-falangen" eller något liknande, vilket ju också blir lite fel då det egentligen inte finns någon helt enad "vänster-falang" heller för den delen. För det andra så antyder han genom användandet av detta begrepp, liksom många högerspöken och dumliberaler, att det skulle vara en fråga om gamla "gråsossar" mot "dom nya unga krafterna". Detta är ju också helt fel. Om det är några som skulle betraktas som "gråsossar" och "betonghäckar" idag så är det ju snarare den brokiga skara av garderobsliberaler och EU-fanatiker som står för "gammal" politik. "Vänster-falangen" är en falang bestående av ungdomar, fackligt engagerade och, förstås, en stor grupp av äldre medlemmar, som gick med under folkrörelsernas "guldålder" kring "rekordåren" (40,50,60,70-tal alltså). Förstås så har Brors noll koll på historien hos en rörelse han inte ens är en del av.

Ibland funderar man på att sluta att läsa denna blaska, men efter måndagens utgåva så är jag övertygad om att DN nog ändå är rätt bra ändå, för vi behöver alla få oss ett gott skratt då och då...

P.S. Detta inlägg är alltså inte sponsrat av Bonnier.

Socialdemokraterna, DN, Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Lars Ohly, Henrik Brors,Rödgrönt samarbete

Fler författare på barrikaderna, tack.

Nobelpristagaren i litteratur, Jean-Marie Le Clézio, uttalade sig igår under en presskonferens i minst sagt smickrande ordalag.
"- Svenskarna är trogna sitt politiska arv och de är öppna mot immigranter. Vad det gäller socialism är de en förebild för resten av världen." sa han.
Något som är glädjande, att Sverige ändå har en bild utomlands som baseras på socialism fortfarande.
T.ex. så uttalade sig Bob Dylan på liknande sätt tidigare i år då han fick frågor om kandidaterna i det amerikanska presidentvalet.
Dock blir jag lite ledsen då Le Clézio under samma presskonferens säger
"- Jag skriver inte för att förändra något. Jag skriver för att jag har en historia att berätta och för att jag har ett behov av att skriva, som kommer inifrån.".
Uppenbarligen så har han politiska åsikter, och en vilja att förändra.
Men ändå väljer han att inte använda denna kraft i hans konstnärliga arbete, och han är inte ensam. Idag så har kulturen blivit så avpolitiserad att man närmast skulle kunna tro att författare, konstnärer, musiker, dramatiker och andra helt enkelt har gått och blivit helt apatiska...
Kanske ni säger emot mig, t.ex. så gjordes ju en uppsättning av "Kommunistiska Manifestet" på Teater Tribunalen i höstas, men den är nog bara ett undantag (eller förhoppningsvis början på en nya våg).

Men i stora drag så tar inte kulturen ställningen idag. Och då den gör det så blir det lite mer allmänt och flummigt, man vågar inte riktigt precisera vad det är man tycker eller vill.
Kulturen skulle må bra av att kunna vara delaktig i en förändring av samhället. För säga vad man vill om plakat- och agitatorskultur, men den är så mycket mer skarp en vanlig protestkultur. Då protestkulturen bara sprider/bekräftar ett missnöje, och lätt blir gnällig, så har en mer agitatorisk kultur en engagerande effekt. Den får oss inte bara att tända till, den får oss att fundera och aktivera oss på ett väldigt konstruktivt sätt. Inspirera till förändring!
Den är helt enkelt lite mer smart, tillskillnad från protestkultur som är mer hjärndöd och talar till aphjärnan.

Och varje generation måste skapa något eget, något nytt!
Göra sin egen analys av sin värld och sätta nya definitioner.
Det bör vara en utgångspunkt för en ny våg av "revolutionär" kultur, både politiskt och konstnärligt.
För behövs det inte lite mer konstnärer på barrikaderna?
Behövs det inte en mer politiserad kultur idag?

Låt oss inspireras, låt oss inspirera varandra.
Börja att använda kulturen för att förändra samhället igen!

Kultur, Nobelpriset, Politik, Jean-Marie Le Clezió, Socialism

Lyssna på de äldre!

Före detta kulturministern, Bengt Göransson, kommer än en gång med en skarp analys av vår värld.
Denna gång i LO-tidningen och på ämnet "Marknadsekonomins sammanbrott". Mycket intressant, inspirerande och glädjande läsning!
För visst är det väll ändå dags för en socialdemokrati som gör den där nödvändiga analysen av vad det var som gick åt skogen? En socialdemokrati som återigen gör en analys av vårt kapitalistiska samhälle?

Och sen detta med Obama som han tar upp. Det är kanske dags att sluta låsa in oss i tänket att vi "måste leverera". Obama kommer knappt att kunna leverera ens en bråkdel av allt han lovar, men vad spelar det för roll? Han lyckas åtminstone att engagera människor, och det måste ju som bekant socialdemokratin börja göra igen.

Bengt Göransson verkar vara väldigt aktiv. Han är årligen med på minst ett seminarium på Socialistiskt Forum, där han delar med sig av sin visdom. Och det får mig att tänka på en sak. Hur många andra pensionerade partikamrater finns det därute med massa vettiga saker att säga? När lyssnade vi på nån av dom gråhåriga i S-föreningen senast? Dessa människor har massor med kunskap att dela med sig! Öppna upp öronen för dom äldre!

Socialdemokraterna, Bengt Göransson, LO-tidningen, Barack Obama, Marknadsekonomi, Pensionärer

Mona, mona, mona...

Den senaste veckan så har debatten i den "socialdemokratiska bloggsfären" om Mona Sahlin blåst upp i nya rekordnivåer. Detta efter att "Debatt" med Janne Josefsson ägnade en hel halvtimme åt att diskutera den senaste tidens opinionsras för partiet och påstådda, patriarkala "Mosa Mona"-kampanjer. I grund och botten så är ju detta ett både intressant och angeläget ämne, men jag blir besviken då man jämnt och ständigt, så även denna gång, försöker att vifta bort kritiken emot Mona med att påstå att det är det beryktade "patriarkatet" och en samling makthungriga gubbar som står bakom kritiken, som i själva verket är en hetskampanj i syfte att underminera Mona's ställning.
Att inta en sådan ställning i denna fråga är nonchalant. För visst, det finns vissa drag "häxjakt" i diskussionen därute. Och nog så är det så att vissa av Mona's högljudaste kritiker kritiserar henne för att hon är en kvinna som hotar deras egna maktpositioner. Men i grund och botten, för den "stora massan", så handlar detta ytterst lite om personen Mona Sahlin. Det handlar faktiskt om vilka politiska förslag som har lagts fram, vilka strategier inför valrörelsen 2010 som har presenterats, och framförallt om dom förväntningar och förhoppningar som ännu inte har realiserats. Förhoppningar om ett rödare, radikalare, reformivrigt parti.

I ovannämnda TV-program så bjöds vi tittare bara på ett riktigt skarpt uttalande. Det var Lotta Gröning som påpekade att Mona internt ibland får stå för mycket av det "onda" som hände inom socialdemokratin under 90-talet. "Under krisåren blev hon liksom högervridningens ansikte" säger Gröning. Och det är kanske där vi kan nosa på kärnan i "problematiken". Det är nog inte Mona som person vi inte gillar. Hon ger ju ett sympatiskt intryck, har en rent organisatoriskt en stark tro på kollektivet, och hon är framförallt en bra talare. Hon kan liksom snacka med människor, utan att det uppstår hierarkier i samtalet. Detta är väldigt positivt, inte minst efter vår förra partiordförandens framfart. Men Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, kommer med ett vettigt konstaterande. I Sverige så röstar man på politik och inte på person. Alltså, det är inte Mona's personlighet som orsakar raset, det borde ju då vara folks inställning till den förda oppositionspolitiken, och förslagen inför valet 2010. Jag kommer ihåg valnatten 2006. Både Marita Ulvskog och LO-Wanja utlovade "en hård oppositionspolitik". Man gav intrycket av att denna skulle vara fräck, vågad och lite hänsynslös. Har det blivit så? Nej. Sossar i media verkar ju mest göra uttalanden som går ut på att regeringens politik är på rätt spår, men att den skulle behöva några "sossiga" modifikationer. Kanske är det detta som folk nu reagerar på?
Och kanske är det som "gammelsossen Gösta" påpekar i programmet, många inom partiet som har kämpat för arbetsrätten under 1900-talet har inget förtroende för Miljöpartiet som gång på gång visar sin fientliga inställning till arbetsrätten. Denna vettiga analys dribblas sen bort på att "Gösta" inte har koll på vad en "feminist" är, för att vinna billiga komiska poänger på bekostnad av viktig kritik. Och sen har vi SSU's medverkan (en ombudsman och en "vanlig medlem"), som gav ett ytterst mesigt intryck. Vi framställdes som inställsamma strebers, och på det kan vi inte skylla en eventuell vinkling från SVT's sida.


Men låt oss inte stanna där. Ute i bloggsfären så görs en mängd uttalanden om ovannämnda TV-debatt. Jag ska ta ett exempel här. Det är S-bloggaren Jan Andersson som skriver om den osmakliga kampanjen som drivs emot Mona inom partiet. Det enda denne man gör, är att komma draggandes med en några riktiga bottennapp till teser i kategorin "Därför är Mona's politik så bra". Bland annat så gör han sig skyldig till ett helt okritiskt hyllande av Miljöpartiet, för att senare i samma mening peka på att (mp) mer än gärna skulle vilja samarbeta med högeralliansen (vilket dom väll iofs nog redan har gjort vid några tillfällen). Han gör sig även skyldig till den värsta sortens "förvaltarmentalitet", där vi bland annat får höra detta uttjatade mantra om "grundfundamenten i den ekonomiska politiken" en gång till. Och han påsåtr att vi för att nästa val måste få med oss "lättrörliga väljare i våra storstadsområden", och undervärderar således två stora grupper. "Soffliggare" och unga. Dessa två grupper nämns mycket sällan i diskussioner om vilka väljargrupper partiet måste knyta till sig, dom anses helt enkelt inte vara av något större värde. Detta underminerar ju bara förtroendet för demokratin, och spär på politikerföraktet ännu mer! Och då har jag inte ens nämnt hur man hela tiden vänder ryggen åt dom unga inom politiken i stort... Nej, Jan Andersson's inlägg får nog ses som ett typiskt exempel på hur vissa högersossar desperat försöker motarbeta de radikaliserings strävanden som förtroendetappet för Mona är ett utlopp för.

Jag träder härmed fram. Jag är från och med nu emot Mona! Men inte Mona som person, utan Mona som representant och symbol för en politisk kurs jag inte ställer mig bakom. Ja, jan Andersson, jag ger dig rätt i att vi måste ha en öppen debatt om politikens innehåll. Men att blunda för "Mona-kalabaliken" och avfärda den som ett uttryck för "mansgriseri", det är att döda en diskussion om politikens innehåll!

Socialdemokraterna, Mona Sahlin, SVT, Lotta Gröning, Politik, Socialism, Bloggar, Kritik

Ett bra initiativ, en demokratisk socialist och en ö...

Snubbladde över en riktigt bra sida för en stund sedan.
Det är Malmö's Arbetarekommun som har en liten sida med olika tal och skrifter från några av Socialdemokratins största.
Mest sprängkraft har dom två tal av Olof Palme som har laddats upp.
Det ena, "Därför är jag demokratisk socialist", är taget från en debatt mot Torbjörn Fälldin. I detta tal så visar Palme ständigt på det kapitalistiska samhällets orättvisor, och fastställer varför socialismen är den enda ideologin för Socialdemokraterna. "Visst är jag demokratisk socialist; som Branting, när han genomförde rösträtten; som Per-Albin när han bekämpade arbetslösheten på 30-talet och talade om Folkhemmet; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP. Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan."

Det andra talet är på sätt och vis historiskt, inte bara arbetarrörelsen, utan även för Sverige som nation. Det är ett tal som Palme höll på Kuba under statsbesöket 1975. Detta var det första svenska statsbesöket i ett latinamerikanskt land någonsin. Talet innehåller mängder med jämförelser mellan den svenska arbetarrörelsen och den kubanska revolutionens utveckling. Palme uttalar ett stöd till Kuba och det kubanska folket, och avslutar med att säga; "Detta är första gången en svensk regeringschef besöker Latinamerika. Jag har mött en kontinent där kraven på en förändring ljuder starka. Vad dessa länder begär är något ganska självklart: att själva få forma sin framtid, att skapa välstånd för sina folk på grundval av egen förmåga och egna naturresurser. I denna världsdel finns omätliga rikedomar i form av mänskliga och materiella resurser. Att frigöra dessa slumrande resurser är en väldig uppgift. En grundläggande förutsättning är att de används för de egna folkens välfärd. Det program för en ny ekonomisk världsordning, som FN:s generalförsamling antagit, är ett viktigt steg på väg mot ett världsomfattande samarbete mellan stater på rättvisa villkor. I Latinamerika tillhör Kuba de länder som länge gått i bräschen för sådana krav, och för en strävan till ekonomisk frigörelse, "la segunda independencia”.
Kära vänner, jag kan försäkra er att en växande svensk opinion med intresse och sympati följer denna strävan till interamerikansk solidaritet och oberoende. Det är en utveckling som borde välkomnas i alla länder, inte motarbetas. Ty så länge orättvisor, utsugning och misär råder kan ingen verklig fred och avspänning i världen uppnås.
Får jag sluta med att tacka för att ha fått detta tillfälle att tala till Er, tillsammans med Fidel Castro, på denna historiska plats.
Leve vänskapen mellan Sverige och Kuba!
Leve solidariteten mellan folken!
Viva Cuba independiente!"

Vad vill jag då ha sagt med det här?
Sverige och Socialdemokraterna har sedan mitten av 70-talet övergett den solidariteten som vi en gång hade med Kuba. Det finns flera skäl till detta, men idag så har detta gått överstyr inom arbetarrörelsen.
Idag så kräver man inte bara ett mer demokratiskt Kuba, nej, det finns krafter som vill se en liberalisering av den kubanska ekonomin, ett återinförande av kapitalismen. Hur hjälper det Kubas folk? Att man återinför ett system som vi alla kan se endast är ett destruktivt system? Att man ska låta extremistiska krafter bland exil-kubaner i Florida få makt, och komma och kräva tillbaka plantagerna deras förfäder ägde från ättlingarna till dom slavar som en gång arbetade på dom? Att man rustar ner den välfärd som man sedan revolutionen har byggt upp? Är det verkligen en vettig utveckling?
Nej, vi måste se tillbaka på det som Olof Palme såg. Att Kuba på många sätt hade kommit långt på vägen mot en bättre värld. Nu har mycket ändrats sedan dess, men Socialdemokraternas ställningstaganden gentemot Kuba kan inte inrikta sig på att avkaffa de socialistiska dragen i den kubanska ekonomin. Det Socialdemokraterna, i sin politik gentemot Kuba, måste fokusera på, är de områden där Kuba brister utifrån vår ideologi.
Och vi vet nog alla att det handlar om demokratin på ön, inte det statliga ägandet...

Men kära läsare, stirra er inte blinda på det kubanska talet. Det viktigaste för arbetarrörelsen idag, det är ändå Palme's tal om den demokratiska socialismen. För er som fortfarande ivrigt och envist insisterar på, att Socialdemokratin inte ska vara en socialistisk rörelse, ni borde helt enkelt ta en riktigt ordentlig funderare. "Är det här verkligen partiet för mig?". Kon ihåg, tillskillnad från Kuba så lever vi inte i någon enpartistat, man är inte tvungen att vara sosse. Så om man nu inte kan skriva under på den demokratiskt socialistiska ideologin, då kan jag rekomendera er denna hemsida. Dom är ju också för "solidaritet"...

Socialdemokraterna, Olof Palme, Socialism , Kuba , Ideologi, Solidaritet Imperialism

Ideologin smyger sig på...

Så har då den interna debatten om "höger" och "vänster"-sossar dragit igång igen.
Och denna gång så är den (äntligen!) lite ideologiskt inriktad!
Man börjar att höra ord som "socialist" och "reformism" igen!

I centrum står dom två "S-bloggarna"Erik Laakso och före detta riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand.
Bland annat så har Erik Laakso påståt att socialdemokrati, per definition, inte är socialism, vilket har fått Silfverstrand att kontra med löntagarfonder och Palme-citat.

Men det som på något sätt har blivit kärnan i denna debatt är ändå Laakso's kommentar till Silfverstrand's inlägg."[...]men när goda partikamrater låter mer som vänsterpartister än som socialdemokrater är det konstigt att inte fler reagerar.".
Ja du, varför är det konstigt att ingen reagerar.
Kanske för att den ideologiska gränsen mellan (V) och SAP är mycket tunnare än man tror?
Kanske för att vi är så vana vid att "goda partikamrater" låter mer som folkpartister, centerpartister, ja rentav moderater, än som socialdemokrater?
Det är väl det som är lite konstigt, att ingen reagerar?

Fast samtidigt så reagerar folk, men reaktionen sker på ett splittrat och okonstruktivt sätt.
Vissa blir passiva, vissa lägger sig på sofflocket på valdagen, vissa blir förvirrade och ansluter sig till allehanda skumma sidogrupperingar, vissa lägger klasskamp och socialistiska strävanden på hyllan för att istället ägna sig åt tandlösa identitetsfrågor. Det är problemet.
I kombination med en på under många år obefintlig interndiskussion så blir detta något destruktivt för inte bara vår politik, utan på sikt även vår framtidstro!

Socialdemokrati står för Socialism och Demokrati.
Det är vår ideologi, demokratisk socialism.
Medlemmar som inte vill inse detta, måste helt enkelt bli insatta i vad socialism egentligen är, och vad som menas med att genom en reformistisk strategi uppnå ett demokratiskt socialistiskt samhälle!
För kanske är det problemet, att det finns så otroligt många sossar som har gått på dom borgerliga lögnerna om att socialism skulle vara detsamma som totalitär Stalinism!

Fortsättning följer...

Socialdemokraterna, Socialism, Reformism, Olof Palme, Erik Laakso, Bengt Silfverstrand

Konstruktivt...

Läser på debattsidan i Dagens(höger)Nyheter, att Carin Jämtin och Sossarna i Stadshuset kommer med sex konkreta förslag på åtgärder för att lösa problematiken med allmännyttan.
Bland annat så är man så djärv att man överväger återinköp av sålda hyresrätter. Jävligt bra! Om det nu leder till en förd politik.
Och sen så har vi ett krav på att staten ska stödja byggandet av bostäder, förhoppningsvis hyresrätter.

Jag hoppas innerligt att man vid ett maktövertagande gör dessa förslag till en verklighet. Mer sånt, tack!

Stockholm, Socialdemokraterna, Allmännyttan, Carin Jämtin, Bostäder, Hyresrätter

Välfärdsstaten R.I.P?

Klockan 23:23 ikväll röstades det tillslut igenom.
Det där "fördraget", det från Lisabon.
Det blev ingen folkomröstning, det blev inget uppskjutande av belsutet tills efter den där utredningen, den som skulle säga vad som skulle hända med saker som vår strejkrätt och rätten för utländska arbetare att ta del av vår princip om en solidarisk lönepolitik.
Det känns väl inte så jättebra precis.

Men det som tar emot mest, det är nog ändå det att företrädare från arbetarrörelsen, helt utan pardon har röstat igenom detta.
Utan att ta hänsyn till konsekvenserna för vad beslutet faktiskt innebär, helt utan hänsyn till vad LO-kongressen tyckte i frågan, helt utan hänsyn till den utbreda EU-skepsisen bland både partimedlemmar och väljare.
Om man hanterar det här ärendet på detta vis, hur hanterar dom andra ärenden?
Det är den frågan vi måste ställa oss.

Så vad göra?
Vi borde ställa krav på riksdagsledamöterna, både konkret vad dom ska rösta i olika förslag, men även på att dom måste få en bättre kontakt med vi som befinner oss långt borta från rikspolitiken. Föra dialoger, lyssna, "förankra".

Och vi, som medlemmar, måste ta upp frågor om hur vi egentligen nominerar kandidaterna till riksdagslistan. Väljer vi politik eller person?

Och sen har vi ju förstås frågan om EU-medlemskapets framtid...

EU, Lissabonfördraget, Riksdagen, Socialdemokraterna, LO, Välfärdsstaten, Arbetarrörelsen

Puckade låtar...

Är det bara jag som tycker att den nya "ljudloggan" är en jävligt puckad idé?
Jag skulle kunna babbla om reklamakarens förflutna, jag skulle kunna babbla om den skumma texten, jag skulle kunna klaga på låtens musikaliska kvalitéer. Men det tänker jag inte göra.
För det är inte så att den är dåligt gjord. Den är väldigt "kompetent" gjord, all respekt åt hantverkarna bakom den.
Men är inte själva idén med att låta ett stycke musik representera SSU, fundamentalt fel?

För det första; musiken och dess roll för ungdomar, SSU's (och SSU-kampanjers) målgrupp.
Idag så är musiken, mer än någonsin, den kanske viktigaste faktorn för fastställandet av en personlig identitet bland unga. Är jag en "hip-hopare", är jag en "EMO", är jag en "Metalhead", eller är jag bara en som gillar "all musik"? Valet av musik säger inte bara vad för sorts musik man gillar, den säger även i viss mån vem man är eller vill vara. Valet av musik är också ett val av grupptillhörighet. Detta har varit ett faktum så länge det har funnits en ungdoms- och populärkultur (vilket är sedan 1930-talet). Raggare, knuttar och spisare på 50-talet, mods och jazzpjattar på 60-talet, syntare mot hårdrockare på 80-talet. På samma sätt som man inom marxismen snackar om motsättningar klasser emellan, så har det historiskt sett funnits motsättningar subkulturer emellan. Nu så kan man ju dock inte jämföra dom motsättningarna gällande makt, ekonomi och socialstatus som råder emellan proletariatet och kapitalisterna, med dom "motsättningar" som finns emellan olika subkulturer (även om man kan se vissa tendenser vad det gäller klasstillhörighet även där). Vad har då detta med den lilla trevliga låten att göra? Jo, om det är så att musiken spelar en sådan roll för ungdomars identitet, gör inte det att vi riskerar att stänga ute eller alienera stora grupper ungdomar?

Låten är en hiphop-låt i "modern" stil, med inslag av det som idag kallas för "R'n'B" och lite "salsa". Betyder detta att vi bara vänder oss till ungdomar som gillar hip-hop, R'n'B och salsa? Betyder det att vi inte vänder oss till ungdomar med annan smak, som identifierar sig med andra subkulturer? Och vad händer om man tycker att låten är dålig som hiphop-låt? Vi måste vara försiktiga med att väva in den sortens kulturella vattendelare som musiken är i vår yttre identitet! Vi vänder ju oss till ungdomar, med "hjärtat till vänster", som vill förändra världen. Vad folk sen lyssnar på ska vi fullständigt skita i!
Sen skulle jag också vilja spekulera i att valet av just denna specifika genre (hip-hop) beror på att att man från förbundsledningens sida (och reklambyrån för den delen) har haft en, väldigt fördomsfull, uppfattning om att just denna musikstil på något sätt skulle vara extra populär bland "vänster-kidsen", och att gamla unkna svenneklyshor om att hip-hopen skulle gå hem på något speciellt sätt hos invandrare och "ute i förorten" har haft inverkan (man kanske ville skapa en "urban" känsla). Detta ska vi akta oss för. Det är, förutsatt att det är som jag tror, verklighetsfrånvänt och diskriminerande att generalisera på detta sätt.

För det andra; kan den här sortens kampanjer verkligen öka antalet medlemmar/engagera "ungdomen"?
Jag vill hävda att så inte är fallet.
Att ha en liten snutt som spelas då Jytte (och andra representanter) åker omkring på skolor, kommer inte att locka någon. Ingen kommer att tycka "-Fan vilken bra känsla det här med SSU ger mig! " p.g.a den här låten. Den kommer att kunna skrämma iväg ungdomar som inte gillar hip-hop, R'n'B och salsa, och för den delen ungdomar som gillar hip-hop, R'n'B och salsa men som kanske tycker att låten är dålig/töntig.

Vi sysslar med idéer och engagemang. Det vi försöker att "sälja" är dom värderingar som arbetarrörelsen står för och skapa det engagemang som krävs för att uppnå vårt slutgiltiga mål om socialismens införande. Detta är alltså inte fredagskyckling eller dåliga hamburgare som vi ska kränga, vår "produkt" (och det tar mig emot att referera till den som en produkt) är betydligt mer komplex och flyktig än så. Vi sysslar med något som handlar om vad man tycker och tänker, vilken människosyn man har, vad man har för tankar om samhällets utveckling. Det är inget som vi ska använda den hjärndödaste av reklam till att försöka pracka på folk.
Det är något som vi endast kan "sälja" genom ömsesidiga, respektfulla och förtroendeingivande samtal, genom att vissa upp att vi är en organisations för kamp, genom att sända ut signalen att ett engagemang i SSU rent praktiskt faktiskt förändrar samhället man lever i. Det kommer att ge oss medlemmar, det kommer att ge oss medlemmar som aktiverar sig i kampen, medlemmar som blir en del av arbetarrörelsens kärna. Det är ju det här, att behandla unga människor som människor, som gör att ett ungdomsförbund lyckas! På samma sätt som man inom LO och SAP har kämpat för att proletärerna ska känna människovärde, på samma sätt måste SSU kämpa för att ungdomar ska känna ett människovärde! Detta låter kanske extremt torrt, tråkigt och osexigt, men vi måste hoppa av det här "hipstertåget" som SSU tillsammans med en del andra ungdomsförbund (läs: MUF & co) har hoppat på. Kampen om nya medlemmar, kommer inte att att vinnas av den som är "hippast" och ballast. Den kommer att vinnas av den som behandlar ungdomar som människor, den vinner förtroende, den kommer ungdomen att ha en positiv bild av.
Kampen om ungdomars värderingar och ideologi, kampen om stödet för den egna organisationen, det är kampen ungdomars människovärde!

Musik,
Identitet,
SSU, Ungdomar, Värderingar, Subkulturer