lördag 25 oktober 2008

En tanke om en bank.

Jag skulle lösa in en utländsk lönecheck på en bank häromveckan.
På den banken var reglerna sådana att de tar en extra avgift för utländska checkar.
140 kronor per check om du redan är god för beloppet.
Annars 1500 kronor, eftersom banken då ser dig som "osäker kund" och måste skicka checken på inkasso för att kontrollera om den är äkta.

Summan av kardemumman 1: Ju mer pengar du har, desto mindre avgift behöver du betala.
Summan av kardemumman 2: Ju mer pengar du har, desto mer litar banken på att du inte blåser dem på pengar.
Fråga: Vilken är medelinkomsten bland de som blåser bankväsendet på pengar?

fredag 24 oktober 2008

Supertystnaden under superveckan!

Så var då "superveckan" över!
En vecka fullspäckad med partiledardebatter. En vecka i början av en växande finnanskris. En vecka för att sätta upp viktiga frågor på dagordningen. En vecka för att vissa upp sitt partis ideologiska särställning.
Men var det verkligen det som vi fick se?
För att ställa frågan ur ett Socialdemokratiskt perspektiv; Lyckades Mona att bevisa att vi inte kommer att föra samma politik som Högeralliansen?

Visserligen så får man väll säga att på vissa punkter så framkom att det finns två alternativ. Ett borgerligt som syftar till att öka klyftor och orättvisor (i syfte att "skapa jobb"), och ett "vänster" som vill värna om det som återstår av välfärdsstaten. I frågor om sjukvård, familjepolitik och "jobben" så lyckades Mona åtminstone utmåla ett alternativ till den borgerliga politiken.
Men ändå fattas det något, något som borde vara självklart för varje Socialdemokratiskt partiordförande, speciellt i en tid då vi ytterligare en gång får se världen sjunka in i en destruktiv, ekonomisk kris.
Vad är det då som fattas?
Kritik emot kapitalismen.

Denna kris är ju kapitalismens kris. Den har orsakats av spekulation och belåning, typiskt kapitalistiska företeelser. Detta har kunnat ske tack vare att det har varit fritt fram för "marknaden" att göra som dom vill, typiskt nyliberala företeelser.
I en sådan situation så skulle man kanske tro att ledaren för ett socialistiskt parti ska ställa sig upp och ge en rejäl kritik till den nuvarande ekonomiska ordningen och kapitalismen som sådan. Så har inte varit fallet.
Inte i någon av debatterna under "superveckan" kunde vi höra hur Mona ens överväger att kritisera kapitalismen. Istället för att påtala att det faktiskt är så att krisen har uppståt tack vare det kapitalistiska systemet, så väljer Mona att fortsätta tala om hur vi ska torka upp skiten efter kapitalisterna. Istället för att föreslå förändringar av själva systemet, mot ett mer demokratiskt, sansat och rättvist system.
Just nu är kapitalismen som ett pokerbord där ingen vinner något (och där dom flesta har gått "all in"). Freidrich Engels beskrev redan 1881, kapitalismen som ett enda stort hasardspel (i artikeln "Nödvändiga och överflödiga samhälssklasser"), och nyare begrep som "Kasinoekonomin" vittnar om kapitalismens tendenser till spekulation och våghalsigt slöseri med resurser. Är det verkligen något att värna om? Är det verkligen en bra grund att bygga upp en välfärdsstat på? Och är det förenligt med "ordning och reda i finanserna", egentligen?

Såklart det inte är så, i själva verket så är ju kritiken emot kapitalismen något centralt för socialdemokratin, utan den så får man ju fråga sig om partiet överhuvudtaget har något existensberättigande? För att citera vårt senaste partiprogram; "Mot detta maktmonopol (kapitalismen, för.anm) sätter socialdemokratin en eknomi styrd av folkliga intressen. Vi strävar efter en ekonmisk ordning där varje människa har rätt och möjlighet att som medborgare, löntagare och konsument påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetslivets villkor.[...] I konflikten mellan kapital och arbete företräder socialdemokratin alltid arbetets intressen. Socialdemokratin är och förblir ett antikapitalistiskt parti, som alltid byggt motkrafter mot kapitalets anspråk på makt över ekonomi och samhälle"
Detta är alltså en text som till och med mittenextremister ställer sig bakom. Varför kan vi då inte höra Mona framföra budskapet om denna demokratisering av ekonomin? Vi kan inte hoppas alltför mycket på Sahlin (och ses ju som en "höger-sosse"), men vi borde åtminstone kräva att hon kritiserar kapitalismen istället för att omfamna den. Och hålla sig till vår antikapitalistiska, ideologiska grund.

Kritiken mot kapitalismen måste komma upp på tapeten igen! Det har inte varit ett ämna i den stora, breda debatten på tjugotalet år.
Någon måste ta initiativet, och det borde vara SSU och Socialdemokratin!

/NiMA


, , , , , ,

lördag 11 oktober 2008

Rädda oss från mittenextremismen!

Dom senaste dagarna har det varit en hel del rabalder angående "koalitionen" mellan SAP och Miljöpartiet, där man har "fryst ut" Vänsterpartiet. Mona Sahlin har motiverat beslutet att stänga ute Vänstern med att dom inte ska ha accepterat budgetregler, budgettak och överskottsmål i dom statliga finanserna. Detta har utvecklats till en liten såpopera, och fortsättningen följer, varför jag lämnar den sidan av saken åt sidan.
För i denna lilla såpa så har en hel del kritiska röster höjts emot förslaget. Fackförbund, (S)-bloggare och flera SSU-distrikt har kritiserat partiets agerande i frågan. Detta är mycket bra, men det känns som att många har undvikit att ta in diskussionen på områden som rör vilken ekonomiska politik som vi socialdemokrater verkligen vill föra, och hur vi inom partiet beslutar om denna politik. Rätta mig om jag har fel, men är det inte så att dom flesta gräsrötter inom partiet, och dom flesta medlemmar inom LO-förbunden, skulle vilja se att SAP tar och går "åt vänster"?
Vill vi inte gå bort från nutidens nyliberalism, eller ska vi verkligen rösta bort alliansregeringen för att ersätta den med samma mittenpolitik fast med en lite mer röd-grön nyans? Om problemet med vänstern är att dom vill föra en "dålig" ekonomisk politik, vad är det då för politik som partiledningen säger sig vilja föra?

Problemet är att partiledningarna i åratal har vridit oss högerut. Något som oftast gjorts mer eller mindre ovanför medlemmarnas huvuden. Ibland så har det hetat att vridningen har varit "förnuftigt", ibland så har det sagts att någonting annat skulle vara en "omöjlighet". Men som vi alla vet så finns det ju inte mycket som är "förnuftigt" med en nyliberal eknomisk politik, det kan vi ju konstatera då vi står i ytterligare en av kapitalismens destruktiva kriser. Och nyliberal politik, det är vad partiet har fört på det ekonomiska området dom senaste tjugo åren, det måste vi vara självkritiska nog för att erkänna! Vad är det då som skulle göra det omöjligt med att gå i en annan, socialistisk, riktning i den ekonomiska politiken?
Är partitopparna en samling pessimister, är dom cyniska, rädda eller är dom bara genuint onda?
Mittenextremisterna inom partiet försöker bygga upp en bild av att SAP's ideologi skulle vara någon sorts "realism" med ett (imaginärt) hjärta till vänster och med kompromisserna som ett evigt mantra. Visst, Socialdemokratiska regeringar har kompromissat en hel del under 1900-talets folkhemsbyggande, och ibland har dom t.o.m. satt sig i knät på kapitalismen, det ska inte förnekas. Men det man försöker lura i folk idag, är att dessa kompromisser inte skulle vara pragmatiska produkter av utdragna politiska strider och svåra motsättningar, utan att dom skulle vara en del av den ideologiska grund varpå vårt parti vilar. Inget kunde vara mer fel. Inte bara är det ett arrogant sätt att fly från potentiellt upphettade interndebatter inom vårt parti, det är också ett tecken på att dessa mittenextremister helt ignorerar partiets och arbetarrörelsens historia och ideologiska utveckling genom åren. Helt ignorerar dom stora konflikterna, dom hetaste debatterna, dom hårdaste motsättningarna. Eller är dom bara jävligt dåliga på vår gemensamma historia?

Framförallt så handlar det om den avdemokratiseringen av partiet som har pågått ända sedan 70-talet. Man har gått mer och mer ifrån det folkrörelseideal som byggt upp partiet, mot ett elitistiskt, teknokratiskt karriärparti med proffspolitiker. En gång i tiden så var halva LO representerat i regeringarna sett till yrkena som ministrarna hade varit verksamma inom innan dom hade blivit politiker på heltid. I senaste regeringen hade väll hälften bara haft nått sommarjobb som inte hade varit inom politiken? Nu drar jag saker mot sin spets, och spekulerar dessutom lite grann, men det kan inte förnekas att makten inom SAP har flyttats nerifrån och upp. Samtidigt så har vi sett den "högervridning" som mittenextremisterna är ett uttryck för. Denna högervridning har från utomparlamentariskt håll setts som en ond konspiration i syfte att suga blodet ur arbetarrörelsen. Jag vill inte vara så dogmatisk i min egen analys, men mittenextremisterna har ändock fungerat som en sorts vampyrer som har dränerat SAP på kämparglöd, optimism och vilja att förändra samhället, för att istället lägga en tung väv av pessimism utklädd till realism, stelhet och en självbild som ett parti som ska förvalta ett färdigbyggt samhälle. Och då har jag inte ens nämnt Kjell-Olof Feldt's rent nyliberala avregleringspolitik i slutet på 80-talet (en man som föresten numera syns oftare i nån soffa på TV8 än på ABF-huset), en politik som faktiskt var en av orsakerna till den förra ekonomiska krisen (1990-1993). Så låt oss nu bränna denna tunga väv så att vi kan andas igen! Låt oss ta upp debatten inom partiet igen! Låt det inte bli en stillsam diskussion där vi blir överkörda av partiledning ytterligare en gång! Låt det bli en en våldsam storm, en tyfon som kan dra in över öknar plågade av torka! Låt oss "sätta hårt emot hårt"! För det handlar inte bara om den enskilda frågan om Vänstern ska sitta med i en Socialdemokratiskt regering eller inte. Det handlar om hur demokratiskt vi ska vara som parti, och vilken ideologi som vi egentligen utformar vår politik efter. Vi måste sluta stoppa fingret i vädret, och istället för handen mot hjärtat för att känna efter vad VI känner.
En annan ekonomisk ordning är möjlig! Det är svårt, men möjligt!

, , , , , ,