fredag 5 december 2008

Mona, mona, mona...

Den senaste veckan så har debatten i den "socialdemokratiska bloggsfären" om Mona Sahlin blåst upp i nya rekordnivåer. Detta efter att "Debatt" med Janne Josefsson ägnade en hel halvtimme åt att diskutera den senaste tidens opinionsras för partiet och påstådda, patriarkala "Mosa Mona"-kampanjer. I grund och botten så är ju detta ett både intressant och angeläget ämne, men jag blir besviken då man jämnt och ständigt, så även denna gång, försöker att vifta bort kritiken emot Mona med att påstå att det är det beryktade "patriarkatet" och en samling makthungriga gubbar som står bakom kritiken, som i själva verket är en hetskampanj i syfte att underminera Mona's ställning.
Att inta en sådan ställning i denna fråga är nonchalant. För visst, det finns vissa drag "häxjakt" i diskussionen därute. Och nog så är det så att vissa av Mona's högljudaste kritiker kritiserar henne för att hon är en kvinna som hotar deras egna maktpositioner. Men i grund och botten, för den "stora massan", så handlar detta ytterst lite om personen Mona Sahlin. Det handlar faktiskt om vilka politiska förslag som har lagts fram, vilka strategier inför valrörelsen 2010 som har presenterats, och framförallt om dom förväntningar och förhoppningar som ännu inte har realiserats. Förhoppningar om ett rödare, radikalare, reformivrigt parti.

I ovannämnda TV-program så bjöds vi tittare bara på ett riktigt skarpt uttalande. Det var Lotta Gröning som påpekade att Mona internt ibland får stå för mycket av det "onda" som hände inom socialdemokratin under 90-talet. "Under krisåren blev hon liksom högervridningens ansikte" säger Gröning. Och det är kanske där vi kan nosa på kärnan i "problematiken". Det är nog inte Mona som person vi inte gillar. Hon ger ju ett sympatiskt intryck, har en rent organisatoriskt en stark tro på kollektivet, och hon är framförallt en bra talare. Hon kan liksom snacka med människor, utan att det uppstår hierarkier i samtalet. Detta är väldigt positivt, inte minst efter vår förra partiordförandens framfart. Men Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, kommer med ett vettigt konstaterande. I Sverige så röstar man på politik och inte på person. Alltså, det är inte Mona's personlighet som orsakar raset, det borde ju då vara folks inställning till den förda oppositionspolitiken, och förslagen inför valet 2010. Jag kommer ihåg valnatten 2006. Både Marita Ulvskog och LO-Wanja utlovade "en hård oppositionspolitik". Man gav intrycket av att denna skulle vara fräck, vågad och lite hänsynslös. Har det blivit så? Nej. Sossar i media verkar ju mest göra uttalanden som går ut på att regeringens politik är på rätt spår, men att den skulle behöva några "sossiga" modifikationer. Kanske är det detta som folk nu reagerar på?
Och kanske är det som "gammelsossen Gösta" påpekar i programmet, många inom partiet som har kämpat för arbetsrätten under 1900-talet har inget förtroende för Miljöpartiet som gång på gång visar sin fientliga inställning till arbetsrätten. Denna vettiga analys dribblas sen bort på att "Gösta" inte har koll på vad en "feminist" är, för att vinna billiga komiska poänger på bekostnad av viktig kritik. Och sen har vi SSU's medverkan (en ombudsman och en "vanlig medlem"), som gav ett ytterst mesigt intryck. Vi framställdes som inställsamma strebers, och på det kan vi inte skylla en eventuell vinkling från SVT's sida.


Men låt oss inte stanna där. Ute i bloggsfären så görs en mängd uttalanden om ovannämnda TV-debatt. Jag ska ta ett exempel här. Det är S-bloggaren Jan Andersson som skriver om den osmakliga kampanjen som drivs emot Mona inom partiet. Det enda denne man gör, är att komma draggandes med en några riktiga bottennapp till teser i kategorin "Därför är Mona's politik så bra". Bland annat så gör han sig skyldig till ett helt okritiskt hyllande av Miljöpartiet, för att senare i samma mening peka på att (mp) mer än gärna skulle vilja samarbeta med högeralliansen (vilket dom väll iofs nog redan har gjort vid några tillfällen). Han gör sig även skyldig till den värsta sortens "förvaltarmentalitet", där vi bland annat får höra detta uttjatade mantra om "grundfundamenten i den ekonomiska politiken" en gång till. Och han påsåtr att vi för att nästa val måste få med oss "lättrörliga väljare i våra storstadsområden", och undervärderar således två stora grupper. "Soffliggare" och unga. Dessa två grupper nämns mycket sällan i diskussioner om vilka väljargrupper partiet måste knyta till sig, dom anses helt enkelt inte vara av något större värde. Detta underminerar ju bara förtroendet för demokratin, och spär på politikerföraktet ännu mer! Och då har jag inte ens nämnt hur man hela tiden vänder ryggen åt dom unga inom politiken i stort... Nej, Jan Andersson's inlägg får nog ses som ett typiskt exempel på hur vissa högersossar desperat försöker motarbeta de radikaliserings strävanden som förtroendetappet för Mona är ett utlopp för.

Jag träder härmed fram. Jag är från och med nu emot Mona! Men inte Mona som person, utan Mona som representant och symbol för en politisk kurs jag inte ställer mig bakom. Ja, jan Andersson, jag ger dig rätt i att vi måste ha en öppen debatt om politikens innehåll. Men att blunda för "Mona-kalabaliken" och avfärda den som ett uttryck för "mansgriseri", det är att döda en diskussion om politikens innehåll!

, , , , , , ,

6 kommentarer:

Eva sa...

Vi har pågående och omfattande arbeten om kommande politiks innehåll kallade rådslagsarbeten. Dessa är inte avslutade ännu. Jag kan ha viss förståelse om du är frustrerad över att dessa inte är klara, men att du vänder din frustration mot Sahlin och Andersson finner jag märkligt. Märkligt är även att du tycks ovetande om den omfattande sexism som finns i vårt samhälle.
Enkelt att kontrollera genom att ge dig ut och kommentera på politiska bloggar under kvinnlig signatur!

Nima D-T sa...

Som jag redan har nämnt i mitt inlägg så finns det sexism i samhället, jag säger tillochmed att en del av kritiken av Mona är av sexistisk karaktär. Problemet är att Mona och Andersson är med i ett socialistiskt parti, utan att vilja driva en socialistisk politik! Det jag pekar på i mitt inlägg är att kritiken som riktas mot Mona (vilket ju egentligen blir en kritik av partistyrelsen och VU) viftas bort med billiga beskyllningar om att vara sexistiska. En del av kritiken är de facto sexistisk, men en lika stor (om inte större) del av kritiken handlar om politik och ideologi. Mitt inlägg är en kritik av detta sätt att strypa interndebatten, något som är skadligt för vårt parti.

Men rådslagen då? Dom kommer antagligen bara resultera i något tandlöst flum flum som inte skakar om någon. För partitoppen och pamparna kommer resultaten inte bli annat än en enda stor papperstiger. För om vi vill förändra vår politik, då är det bättre att detta sker på ett mer konfrontatoriskt sätt än genom anonyma rådslag. Vad isåfall? Jo, den gamla vanliga vägen med motioner och talarstolar. Där kommer man nämligen personligen kunna konfrontera ledning, öga mot öga säga vad man tycker, om dåtid, om nutid, om framtid. Såklart jag är frustrerad! Inte för att jag väntar otåligt på att rådslagsprocessen ska bli färdig, men försök själv att som ung gå på rådslagsmöte om arbetsmarknaden tillsammans med massa gamlingar som bara snackar om hur det var förr, långt innan datorns tid, långt innan man föddes...
Rådslagen hade varit bra om dom hade använts som diskussions underlag som utmynnar i motionsskrivande. Så är inte fallet nu!

Vi behöver en radikal politik! Vi behöver en socialistisk poltik! Vi behöver en demokratisk politik! Inte "småföretagar partiet"-politik. Inte "leka-följa-John-med-medelklassen"-politik.
Och det måste man ha rätt att tycka, och ha rätt att uttrycka utan att få emot sig att kritiken är sexistisk!

Eva sa...

Om du hade någon erfarenhet av motioner skulle du nog inte tycka att systemet med dem var så förträffligt eller ens demokratiskt.
Du har alla möjligheter att ha direktkontakt med partiföreträdare om du vill. Har du synpunkter som du inte kan få gehör för genom rådslagen kan du alltid vända dig direkt till den som har ansvaret för respektive rådslag.
Dessutom är S för mig ett demokratiskt socialistiskt parti vilket torde betyda att partiet inte anser att socialisering har det egenvärde Marx trodde.

A.P.SE sa...

Rådslagsarbeten?

Det sägs att vanliga medlemmar inte har fått vara med utan bara förtroendevalda.

Eva sa...

A.P.SE

Alla medlemmar som önskar kan vara med.

Nima D-T sa...

Skulle du kunna ta upp exakt vilka delar av "motionssystemet" som är så odemokratiska? Jag skulle vilja hävda att motioner är mycket mer demokratiska än rådslag. Med motioner kan nämligen allas röster höras, i ett rådslag hörs bara den vars röst är högst! Och högt uppsatta med uppgiften att sammanställa rådslagen får ju en enorm makt att "tolka" vad det egentligen är som rådslagen har kommit fram till, vad det är som folk egentligen tycker. Och det där med att höra av sig till "partiföreträdare" och "ansvariga" ska man akta sig för. Inte allt för ofta så kommer man helt enkelt inte fram. E-mail eller brev tycks inte läsas, telefonsvarare tycks ingen lyssna av, ja det ända sättet att komma i direktkontakt är isåfall att dyka upp oannonserat till vederbörandes kontor eller liknande, men då löper man ju risken att inte tas på allvar...
Och att vi är ett demokratiskt socialistiskt parti innebär inget speciellt vad det gäller frågan om socialisering. Vi ska avskaffa kapitalismen, inte sant? Och den processen då man gör detta kallas för socialisering. Så vad är det du egentligen menar?