Läste gårdagens (mån 8/12-08) DN angående det röd-gröna samarbetet, och jag kunde inte annat än att hålla mig för skratt. Allvarligt, DN har börjat att konkurrera med KTH's blaska "Blandaren" om vad som är den mest studentikosa buskisunderhållningen i Decembermörkret. Ledarsidan är, som så många gånger förr, helt jävla bananas. Men först lite om dom komiska citat, som högt uppsatta personer i regeringen bidrog med.
Jan Björklund, vår kära utbildningsminister, larvar sig. Han snackar om Lars Ohly att han (L.O.) "[...]kommer att vara alliansens bäste valarbetare, han kommer att vrida vänsterkartellen åt vänster.". Jaså? Och vad skulle va så konstigt med det. Vitsen med en "vänsterkartell" är väll att den ska vara just vänster, inte sant? Och sen angående utrikespolitiken; "-Det får mig att rysa. Lars Ohly är kommunist. Nu ska han få utforma socialdemokraternas nya utrikespolitik". Jaså? Sen när har Ohly blivit sosse med uppdraget att vara våra utrikespolitiska talesman? Har någon informerat Jan Eliasson om att han har blivit petad? Och dessa "rysningar". Jag tror nog att Björklund har orsakat mer rysningar med sin skolpolitik än Ohly med sin "kommunism" (om nu Ohly verkligen är en kommunist i ordets rätta bemärkelse?). Det är oroande att vi har en semi-fascistisk utbildningsminister som är inspirerad av militarism, och som vill föra en auktoritär och liberalt totalitär politik.
Och statsminister Reinfeldt. Ja han har ju totalt missuppfattat om vad det här med politik och politiska partier handlar om, vilket han än en gäng visar. "Förnyelse av socialdemokratin" snackar han om, vad nu det skulle innebära? Reinfeldt visar oss att högeralliansen blott handlar om makt. Dom ser det inte som att dom har ett uppdrag att föra politik, utan att deras uppgift är att bryta en socialdemokratisk hegemoni inom den svenska politiken. Är det inte dags att sluta med dom makthungriga sandlådefasonerna och börja att prata om sin egen politik istället för hur mycket andra partier skulle behöva "förnyelse"? Och är det inte varje partis medlemmars ensak ifall man överhuvudtaget vill ha "förnyelse" eller inte? Och är inte denna påstådda "vänstervridning" en form av "förnyelse"?
Men ledarsidan då? Ja där oroar man sig för att vi går tillbaka mot mer blockpolitik igen. Hur mycket kontakt med verkligheten har dom egentligen? Det svenska folket vill ha är en tydligare politik, rakare rör. Detta kommer inte att kunna uppnås i dagens populistiska, konflikträdda och mittencentrerade politiska klimat. En mer utpräglad blockpolitik kommer däremot att tvinga fram tydliga alternativ, något som kommer att sätta fart på den politiska debatten. Och dom flesta partisympatisörerna för (S) vill ha en "kantring åt vänsterkanten". Att man sedan kanske förlorar några "medelklassröster" på detta spelar inte så stor roll, då man vinner minst lika många "soffliggare", blankröstare och förstagångsväljare, för att inte säga fler. Om vi dessutom kan presentera rätt sorts tolkning av samtiden, så kommer vi inte förlora många medelklassväljare då dessa påminns om att även dom förtrycks i det kapitalistiska samhället, att även en TCO-medlem är en "arbetare" i det klassbegreppet som Marx och många andra tänkare har använt genom tiderna. Ledarsidans totala distans från verkligheten (vilket ju inte är något positivt i detta sammanhang) fortsätter i analysen av det röd-gröna samarbetet.
Henrik Brors haltande analys om att det skulle vara någon "traditionalist-falang" som skulle ha drivit fram inkluderandet av (V) är fel. För det första så är denna uppdelning mellan "traditionalist" och "förnyare" en borgerlig tolkning av hur det ideologiska spektrat ser ut inom socialdemokratin. Jag antar att han syftar på "vänster-falangen" eller något liknande, vilket ju också blir lite fel då det egentligen inte finns någon helt enad "vänster-falang" heller för den delen. För det andra så antyder han genom användandet av detta begrepp, liksom många högerspöken och dumliberaler, att det skulle vara en fråga om gamla "gråsossar" mot "dom nya unga krafterna". Detta är ju också helt fel. Om det är några som skulle betraktas som "gråsossar" och "betonghäckar" idag så är det ju snarare den brokiga skara av garderobsliberaler och EU-fanatiker som står för "gammal" politik. "Vänster-falangen" är en falang bestående av ungdomar, fackligt engagerade och, förstås, en stor grupp av äldre medlemmar, som gick med under folkrörelsernas "guldålder" kring "rekordåren" (40,50,60,70-tal alltså). Förstås så har Brors noll koll på historien hos en rörelse han inte ens är en del av.
Ibland funderar man på att sluta att läsa denna blaska, men efter måndagens utgåva så är jag övertygad om att DN nog ändå är rätt bra ändå, för vi behöver alla få oss ett gott skratt då och då...
P.S. Detta inlägg är alltså inte sponsrat av Bonnier.
Socialdemokraterna, DN, Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Lars Ohly, Henrik Brors,Rödgrönt samarbete
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Inget ont om det du säger om Henrik och allas vår Björklund men jag funderar lite över vad du tar det här om att svenska folket vill ha rakare rör och mer kontraster i politiken. För det känns ju som en rätt enkel sak att undersöka och faktiskt en enorm upptäckt att göra för en partistrateg med sikte på makten med tanke på de potentiellt uppdämda rösterna.
Känns väl som något som en partistrateg borde hittat redan om verkligheten såg ut så.
Jag grundar det på vad jag själv har hört människor säga. Det finns många som inte bryr sig om politik överhuvudtaget, och detta med motiveringen att "-Dom säger ändå samma saker", "-Det är ingen skillnad på dom" osv. Den populistiska mittenvåg som har svept över landet sedan 80-talet få effekten att folk dels passiviseras, dels att man börjar gå mer på person. Högeralliansen vann ju delvis p.g.a att folk var trötta på Persson, och om det politiska klimatet är så, då måste man ställa sig frågan hur det har blivit så.
Och rakare rör, ja där är det samma sak. Jag känner av bland människorna omkring mig att man är trött på allt tomt prat, alla flummiga formuleringar, konstiga svängningar i stora frågar efter "politiskt spel" och alla svikna vallöften. Man vill ha politiker som verkligen står för något, och som vill driva en politik och inte bara ha makt. Jag tror att med dagens politiska klimat, så måste det till en förändring vad det gäller just ideologiska alternativ och ett tydligare debattklimat.
Och partistrategerna, ja vad är det för jobb dom egentligen gör? Det enda dom ska se till, är att partier får och upprätthåller makt. Därför är dom inte intresserade av grupper av väljare som brukar ligga på soffan. Då riktar man hellre in sig på att kortsiktigt kunna vinna över grupper som brukar svänga mellan partierna. Då ett parti behöver massa strateger på högsta ort för att kunna forma sin politik, då är dom illa ute. Då är det ett parti som inte lyssnar till sina medlemmar. För det är ju gräsrötterna som har kontakt med "vanliga människor". Sen finns också problemet med att partistrateger ofta tar mycket större hänsyn till grupper dom liknar dom själva, och därför "glömmer" bort grupper med annan ekonomisk, social och etnisk bakgrund. Därför borde man fundera lite över partistrateger överhuvudtaget, men det är en helt annan diskussion. Men som sagt, jag säger att folk vill ha "rakare rör och kontraster" därför att jag dagligen hör det från folk...
Jag skulle väl snarare skylla det på allmänt ointresse för politik. Jag hör ibland personer som säger att de bryr sig om några få saker och sedan tycker de flesta politiker är rätt lika varandra. Det finns ju en flora av viktiga skillnader mellan både politiker och politik idag som går förlorat pga ointresse.
Sen har väl alla kanske inte det suget efter att få veta vad ens riksdagparlamentariker jobbar med vid sidan om så det är till viss mån förståeligt.
Aja, det jag vill höja ett varningens finger för är snarare att man ska akta sig för att anklaga "mitten" för idélöshet och föra en urvattnad medelklasspolitik. Från ditt perspektiv är det självfallet att partierna är en mittensmet men frågar du en nyliberal så får du väl samma svar fast då är de marknadskramande sossarna de värsta sorters kommunister.
Jag har själv vandrat från att vara nyliberal (hu! aldrig mer, ung och dum) till att vara väldigt nära mitten i någon "vetenskaplig" form av socialliberalism. Det är inte bristen på idéer eller ideologi som gör att jag är mitt, snarare tvärtom.
Men jag ska inte gå in på det för mycket, det här är din blogg. Inte min.
Skicka en kommentar