Jag mår illa. Har amerikanerna tagit över?

Mona Sahlin har hållit sitt tal på Stora Torget i Västerås. Det var en pigg Mona som levererade ett par pikar till den sittande regeringen, även om jag förstås hade önskat ett lite radikalare budskap.
Men det som fångar min uppmärksamhet är i första hand inte talet eller talaren. Det är "läktaren" bakom. Där sitter en skara, antar jag, lojala partikamrater, och applåderar det som sägs framför dom. "Nytänk"? "Think outside the box"? Nej, det är bara ett gammalt trött knep från valkampanjerna i USA. Vi har alla sett dessa läktare med "supportrar", lojala fanatiker som applåderar allt som sägs och viftar med plakat/flaggor/blommor. Jag blir minst sagt illamående.
För det är ju det här:

man vill efterlikna. Inte en, utan två, delegationer, en SAP och en SSU åkte över till USA under hösten, för att bevaka Obama's presidentkampanj. Med sig har man fått käcka "(S) we can!"-slogans och just den här sortens påhitt.

Med lite efterforskning så hittar jag denna lilla film:

Det är alltså långtgående planer på att införa denna sorts "läktare". Det har varit en hel del diskussioner under hösten, om hur vårt politiska klimat alltmer närmar sig det amerikanska, med tvåparti-system och starkt fokus på person istället för politik.
Jag har inget emot att partiet har tagit initiativ till en helt ny sorts valstuga. Men de bakomliggande motiven, dem gör mig orolig. För att inte säga illamående...

Socialdemokraterna, Valkampanjer, Mona Sahlin, Barack Obama, Sarah Palin, USA,Politik

De "oberoende" liberalerna har fel! Experiment, ja tack!

Det är som sagt svårt att försvara kapitalismen under tider då vi får uppleva dess baksidor.
Och svårast verkar det vara för gänget på DN's ledarsida. I morse så gick man ut med en ledare i dogmatisk ton.

"[...]alternativen till ekonomisk frihet är och förblir sämre."

Frihet, för vem? Man kommer med en helt berättigad kritik av Kina's Wen Jiabao, och Ryssland's premiärminister Vladimir Putin, dessa despoter har högfärdigt konstaterat att de länder som har klarat sig bäst i krisen, är de länder med ett auktoritärt styre, som just Kina och Ryssland.
Men DN-gänget visar sig helt inkapabla till att se att kapitalism, här under namnet "ekonomisk frihet", och politisk demokrati, är två från varandra helt frikopplade ting.

"Hur illa det än ser ut i Washington så är läget värre i Peking och Moskva, just för att dessa regimer saknar det demokratiska systemets maktdelning och debatt."

säger dom visserligen, men de "glömmer" ju att kapitalismen, är en företeelse utan vare sig "det demokratiska systemets maktdelning" eller någon vidare öppen, och tillgänglig, debatt. Men det är ju inte något konstigt, med tanke på den liberala demokratisynen. De, liberalerna, förstår ju inte att demokratin inte stannar vid att få rösta lite grann och att kunna gnälla, om man har råd, i sin alldeles egna morgontidning! I liberalernas begreppsvärld existerar varken ekonomisk, eller kulturell, demokrati.

En poäng, och en för socialdemokratin viktig sådan, plockar dom dock.

"VÄRLDEN GENOMGÅR just nu ett skifte minst lika dramatiskt som 1930-talets eller 1970-talets. För 80 år sedan ledde en ekonomisk kris till statlig stimulanspolitik och sociala skyddsnät, förutom ett världskrig. För 30 år sedan ledde en period av oljekriser, inflation och stagnation till politisk förnyelse i motsatt riktning, genom större spelrum för marknadskrafterna."

Man bör påpeka, att det vi nu ser, inte nödvändigtvis är början på en vänstervåg, snarare så är det ett skifte i attityd gällande motsättningen politik - marknad, där man nu går mot en större tilltro till politikens, än marknadens, förmågor i samhället. Socialdemokratin, och en bredare vänster, kan inte, som nu, sitta still och tro att krisen, själva vändpunkten, automatiskt för med sig den önskade "vänstervågen". Vi kan inte fortsätta att upprepa mantrat "-Äntligen dags för keynesianism igen!" och "-Vad var det vi sa!?". Det funkade för tre månader sedan, men nu så måste vi gå vidare!

De liberala snedstegen fortsätter dock.

"Men en frihandelsfientlig spiral gör alla till förlorare.

Samma sak med politiska reaktioner mot frihet och kapitalism. Ingen ifrågasätter behovet av smartare regleringar, internationellt samarbete och tydligare varudeklaration av marknadsekonomins risker, men det gäller att inte spola ut barnet med badvattnet."

Här visar man än en gång, att man har svårt att skilja på saker och ting. Kapitalism och förekomsten av en marknad för varuutbyte är ju, också, två från varandra helt frikopplade företeelser! Allt som inte är kapitalism är inte planekonomi, och ett socialistiskt samhälle kan gott och väl organisera sig i en marknadsekonomi. Det blir då paradoxalt då man ger en ledtråd om detta, redan i stycket efter:

"Den europeiska blandekonomin med dess sociala skyddsnät framstår nu som världens mest attraktiva modell, snart kopierad av både USA och Kina. Låt oss hoppas att experimentlustan inte sträcker sig längre än så."

Blandekonomin tycks alltså vara den mest attraktiva! Men det betyder inte att kapitalismen är det. Kapitalismen är fortfarande ett djupt omänskligt och odemokratiskt system, där mänskliga fri och rättigheter inte betyder ett skit, där vi människor förfrämligas från själva jordklotet, och från varandra som människor. Är detta det liv vi vill leva?

"Ekonomisk frihet". Frihet ja, men för vem?

Kapitalism, Liberalism, DN, Frihet, Ekonomi, Demokrati, Socialism

Intressanta saker...

Karl Marx bryr sig inte om "Medusa's flotte".

Att den ekonomiska krisen har fött ett nytt intresse för Karl Marx' ekonomikritik har väll inte undgått politiskt intresserade "på vänsterkanten". Men för en del borgerliga nationalekonomer tycks detta vara plågsamt. Trots allt är den borgerliga nationalekonomin som vetenskap, en skola där verkligheten är imperfekt medans teorin är "skapelsens krona". Då blir det jobbigt att se hur kapitalismen återigen klantar till sig, med förödande destruktivitet som följd.

Att detta skulle smitta av sig i bloggosfären är förstås inget konstigt. Bland de värsta är bloggaren Danne Nordling, som i ett inlägg på sin blogg, försöker att dra några mysko paralleller. Marx' kritik av kapitalismens struktur och natur, sägs grundas på "Hegels dunkla filosofi", och Nordling drar slutsatsen att Marx har fel om att kapitalismen kommer att orsaka dess egen undergång, eftersom det har förekommit revolutioner som inte har sin grund i materialistiska förhållanden.

För det första så är inlägget baserat på en rad faktafel. Den materialistiska historiesynen, en rent filosofisk teori, är inte den samma som Marx' kritik och analys av det kapitalistiska samhället. Detta är något som Nordling tycks påstå. Och det där med att ekonomikritiken skulle vara en fortsättning på Hegel? Marx var visserligen influerad av Hegels filosofi, men det han gjorde, var att "ställa den på huvudet". I själva verket så var han starkt kritisk till Hegel, och Marx' filosofiska verk kan inte ses som annat än en reaktion, i direkt polemik, emot Hegel's slutsatser. Och någon "Unghegelian" var han heller inte! Även dessa var han starkt kritisk emot, ta t.ex. "Teser om Feuerbach".

Men värst blir det ändå då Nordling försöker att skicka Marx ner i källaren, genom att komma med, det i och för sig helt korrekta, påpekandet att Julirevolutionen i Frankrike 1830 inte var en revolution sprungen ur motsättningar produktivkrafterna emellan, att den inte var ett klimax i en kamp om produktionsförhållandena. Men resonemanget håller helt enkelt inte. Marx har aldrig påstått att endast produktionsförhållandena, eller ekonomin överhuvudtaget, är den enda möjliga orsaken till revolutioner! Det enda Marx menade, var att den revolution, eller rättare sagt "revolutionära samhällsomdaningen", som skulle fälla det kapitalistiska produktionssättet och klassamhället, i huvudsak skulle orsakas av utvecklingen av de "materiella ekonomiska förhållandena"! Det är en helt annan sorts "revolution", än den under Juli 1830, som var en revolution emot en enskild regim och en bestämd samling förordningar. Julirevolution var inte en revolution emot ett helt samhällssystem!

Så slutstycket, där Nordling säger:

"Varför skulle dagens vänstersympatisörer kunna sätta någon tilltro till verket Kapitalet från 1867 när själva huvudtesen formulerats på grundval av Hegels dunkla filosofi 22 år tidigare? Hur kan man tro att Marx ens kan bidra till förståelsen av 1800-talets nationalekonomi när han hade så förutfattade utgångspunkter?"

är inget annat än rent jävla struntprat! Jag kan hålla med om att själva slutsatsen, att revolutionära samhällsomdaningar skulle drivas av endast materiella förhållanden, är bristfällig. Det är ju därför dagens "unga vänster" läser t.ex. den italienska marxisten Antonio Gramsci, och hans teorier om kulturen och tankens roll i samhällskonstruktionen.

Och då vi ändå snackar om Gramsci, så kan vi ju konstatera att hans teori om "hegemonin" lätt kan appliceras på en grå nationalekonom som Danne Nordling. Av flera andra inlägg på hans blogg, så får man bilden av en läsare, som inte har läst Marx med öppna ögon, utan med en redan på förhand dragen slutsats, om nu Nordling har läst Marx överhuvudtaget?

Nej, Nordling hör till den skara av nationalekonomer som inte vill förklara, utan endast bortförklara världen. Att kapitalismen gång på gång visar sig ohållbar, inte bara för människan utan även för naturen, tycks inte Nordling förstå. Enligt honom så är den ledande kritiken av kapitalismen och dess brister(Marx' ekonomiska verk, som "Kapitalet" och "Till kritiken av den politiska ekonomin"), felaktig, eftersom den föregåtts av en teori som grundar sig i en kritik av Hegel's tänkande (den materialistiska historiesynen). Detta är ju en helt irrelevant sort av argumentation. Bespara oss sådant strunt i fortsättningen, tack! Och nej, Marx brydde sig inte ett smack om någon tavla, även om historien bakom "Medusa's flotte" bara bekräftar att vi lever i ett oacceptabelt klassamhälle...


Marx, Hegel, Nationalekonomi, Revolution, Kapitalism, Filosofi, Historia
Andra intressanta bloggar...

"- Socialdemokratin behöver en makt och ägandeanalys!" del 1

"Idédebatten" i den socialdemokratiska "bloggosfären" går vidare. Nu är det återigen ideologiernas vara eller inte vara som kommer upp på tapeten. Björn Andersson, har på sin blogg skrivit ett inlägg om hur vi medlemmar är rädda för ideologiska diskussioner. Men jag är kluven inför den bild av vad ideologi egentligen är, som han ger i sitt inlägg.

"-Många partikamrater känner en frustration när de inte finner stöd i idéologin när de ska fatta praktiska beslut i kommuner och landsting. "

. Men är det verkligen därför vi behöver mer ideologisk förankring? En ideologi är inte någon uppslagsbok som inkompetenta kommunalpolitiker kan slå upp då och då. Ideologi är något man läser in sig på, något man fortlöpande diskuterar. Synen på att vi skulle behöva mer ideologi för att kommunpolitiker ska ha en handbok är förrädisk. Ideologin behöver vi för att överhuvudtaget veta vad det är som vi vill i det långa loppet. Vilket samhälle vill vi ha på lång sikt, och hur ska vi nå dit?

Andersson bidrar med en, något haltande, analys av de olika ideologiska strömningarna inom partiet de senaste 40-50 åren. Men om man jämför med vad han skrev mindre än ett år sen så ser man en "vänstervridning" av Andersson's inställning till de olika ideologiska "falangerna". Då så handlade det om ett motstånd emot socio-liberalismen i funktionssocialismens namn. Idag tycks Andersson tillochmed ta avstånd ifrån den funktionssocialism. Såldes ett stort steg till vänster. Kanske är det idédebatten på bloggarna som har lett till denna förändring? Är Andersson's blog representativ för strömningarna hos en större grupp av medlemmar? Isåfall så får jag ett helt annat hopp för bloggosfärens betydelse för vårt parti.

Men det jag saknar, hos Andersson men framförallt, hos en större skara av de socialdemokratiska bloggarna, är en diskussion angående makt och ägande! För vi kan alla konstatera att funktionssocialismen har varit ett misslyckande. Den är en fungerande metod för att bygga upp ett socialt välstånd för det stora folkflertalet under "goda tider" av stark tillväxt för kapitalismen. Detta kan vi inte förneka, det svenska 50 och 60-talet är om något ett bevis. Men hur blir det sen? Funktionssocialismen har visat sig inte kunna hantera lågkonjunkturer. Det är under lågkonjunkturerna som funktionssocialismen har visat sitt sanna ansikte; det är under svåra tider, tider av motvind, som funktions"socialismen" har visat sig vara inget annat än socioliberalism i lite radikalare kläder! Sammanfattat, funktions"socialismen" flyttar fram positionerna, men misslyckas fatalt med att behålla dessa positioner!

Detta, i kombination med den enorma makt över historieskrivningen, som högern inom partiet har, ger oss en klar och tydlig bild av varför vi behöver en ordentlig diskussion angående vår maktanalys och vår ägandeanalys. Då Ingvar Carlsson och chefen för "vår" tankesmedja, Anne-Marie Lindgren, skriver en bok som "Vad är socialdemokrati?", och man kan läsa saker som

- För socialdemokrater är det centralt att bestämmanderätten är det väsentliga, inte äganderätten, sade Anne-Marie Lindgren. I dag håller den politiska bestämmanderätten på att trängas tillbaka, anser hon.

så inser man att det är något som är fel.
Kan vi verkligen upprätthålla "välfärd" utan att påverka kapitalets makt, och ägandeformerna i samhället? Kan man verkligen nå socialismen utan att förändra ägandeförhållandena i vårt samhälle?

För att säga det igen! Det socialdemokratin behöver, rent ideologiskt, är ett gäng nya analyser. Vi behöver en maktanalys, en ägandeanalys, ja en helt ny ekonomisk analys, om vi nu överhuvudtaget har någon sådan idag!?


Socialdemokraterna, Socialism, Ideologi, Analys, Bloggosfären, Kapitalism, Äganderätt

Annat intressant...

Karriäristen Morian har fått hybris

Den "borgerliga enteristen" Jonas Morian skrev för några dagar sen detta inlägg, på sin blogg "PromeMorian". Detta inlägg är inget annat än ett tecken på en tilltagande hybris från Jonas sida.
Han påstår att partiföreträdare negligerar bloggvärlden, då de inte lyssnar på den debatten som pågår medlemmar emellan där.
Jag vill bara påpeka för Jonas att detta inte är någon nyhet. I åratal har topparna fullständigt skitit den, framförallt, idépolitiska debatt som jämt och ständigt pågår därute i partiföreningar, bland gräsrötterna.

Nej, i själva verket så misstänker jag att citat som

"-Vilken partiledare blir först att citera blogginlägg från någon politisk gräsrot i ett riksdagsanförande eller på en partikongress? När samlas tänkvärda blogginlägg i olika politiska frågor samman av något parti och ges ut som inspirationsmaterial för en fortsatt idédebatt?"

egentligen handlar om att Jonas själv, vill bli citerad av Mona Sahlin eller något annat högt höns, i något stort tal.

Jonas har blivit anklagad för att vara en karriärist av det värsta slag, på flertalet blogar, genom åren.
Nu har han visat upp sina drömmar för oss alla.
Men är det verkligen vad socialdemokratin behöver?


Bloggosfären, Jonas Morian, Gräsrötter, Idepolitik, Debatt,

Solidaritet med de bolivianska barnarbetarna!

För några veckor sedan så läste jag en artikel i DagensETC om en nystartad fackförening i Bolivia.
Detta var inte den vanliga sortens fackförening, det var nämligen en fackförening för barn(!) och ungdomar.
Till en början så tyckte jag att det lät rätt så absurt, det var verkligen en stor rubrik på första sidan, "-Som om det skulle vara positivt med barnarbete, legitimerar inte ETC barnarbete genom rubriker som dessa?" tänkte jag. Men efter att ha läst ett tag så bildad jag mig en helt annan uppfattning.

Fackföreningen ASONAT bildades på initiativ från Bolivias motsvarighet till LO, Central Obrera Boliviana (COB).

" -Det är svårt för de vuxna att skaffa sig en inkomst. Och många får inte ut mer än minimilönen (motsvarande 600 kronor i månaden). Så barnen har inget val. De måste skaffa ett jobb och hjälpa till med hushållskassan. Å andra sidan hävdar arbetsgivarna att barnen egentligen inte är arbetare utan att de bara ”hjälper till”. Därför betalar de inte riktiga löner. Ibland betalar de bara hälften av minimilönen, om ens det."

säger ordföranden för ASONAT, den 18 år gammla José Luis Rodríguez.

Men vad kan vi lära oss av denna situation? På många sätt så är de bolivianska ungdomarnas situation och vardag radikalt annorlunda än den är för ungdomar här i Sverige. Men under ytan så kan vi ändå utskilja flera likheter mellan en 18 åring i Sverige och en 18 åring i Bolivia. De är båda utsatta för samma sorts hänsynslösa exploatering på arbetsmarknaden, med svartjobb och dålig arbetsmiljö. Samma otrygga tillvaro gällande anställningstrygghet. Samma drömmar om en egen framtid.

SSU's förbundsstyrelse har utropat 2009 till ett år i "den internationella solidaritetens tecken". Men förvånansvärt få av de kampanjer jag har hört talas om har handlat om traditionell arbetar och ungdoms -solidaritet, det har rört sig om diverse biståndskampanjer, reklam för rättvisemärkt kaffe och info om HIV/AIDS. Inget ont om det, men ett socialistiskt ungdomsförbund måste i sin internationella solidaritet i första hand hitta det där klass och ungdomsperspektivet.
Ja anser att fallet med ASONAT uppfyller båda kraven. Att inleda något sorts projekt med en fackförening för ungdomar är internationell solidaritet i högsta grad! Ty solidaritet är i första hand ett uttryck som beskriver en ömsesidig handling.


För trott eller ej, i själva verket så är det SSU och LO som har en hel del att lära sig av ASONAT's exempel. Hur har man i Bolivia lyckats att organisera så pass mycket ungdomar? Är ett "tvärbranschligt" fackförbund för ungdomar en lösning för den svenska arbetarrörelsen? ASONAT och COB är radikala rörelser med långtgående politiska krav. Hur kan vi ta del av deras erfarenheter i klasskampen? Och förstås så har ju vi här i Sverie 90 års samlad erfarenhet att dela med oss av. Hur kan ASONAT utveckla rörelsen? Kan vi bistå i en bredare ungdomsrörelse för ungdomens inflytande och samhällsförändring? Kan vi bistå med våra erfarenheter och kunskaper om hur man väger mellan långsiktiga krav och de mer närstående stegen framåt?
Som sagt så är solidaritet en ömsesidig handling, att som likar kämpa för vårt gemensamma bästa.

Tills SSU centralt eller Stockholm-distirktet har börjat diskutera frågan om ett projekt med ASONAT, ungdomarnas egen fackförening i Bolivia, så uppmanar jag till solidaritet med den begynnande Bolivianska fackförenings för ungdomar!


Bolivia, Facket, SSU, Internationell solidaritet, Ungdomar

Papperstigrarnas studiematerial ljuger!

Sitter och läser det häfte om "VÅR IDEOLOGI" som partiet kom ut med 2003, för användning i studier för nya medlemmar.
Jag blir upprörd efter ett tag:
"För socialdemokratin spelade ägandet inte den avgörande rollen när man väl fick makt att utöva politik efter demokratins genomförande. I stället var det tryggheten, rättvisan och omsorgen om människornas välfärd som hade en avgörande betydelse. Det jämlika samhället fick byggas inom folkhemmets ram.
Det skulle finnas en välfärd som omfattade alla. Den skulle vara av så hög kvalitet att alla samhällsgrupper efterfrågade den. ”Endast det bästa är gott nog åt folket ” sa Gustav Möller. Det låg ett egenvärde i att direktörens son skulle träffa vårdbiträdets dotter i samma skola. Det fanns stora fördelar med att grosshandlaren och lantarbetaren hamnade på samma sjuksal när
blindtarmen skulle opereras bort.
Det var den här jämlikheten som var den demokratiska socialismens mål. Den kunde uppnås med ett fritt näringsliv, men inom ramen för politiska beslut om hur produktionsresultatet skulle användas."
säger man.

Problemet är inte att man påpekar att arbetarrörelsen i Sverige, började med att bygga upp den sociala välfärden då man fick makten under Per-Albin's tid, förverkligandet av den sociala demokratin. Inte heller det att man påstår att det finns ett egenvärde med att människor från olika klasser träffas i den gemensamma välfärden. Problemet är de avslutande meningarna.
"Det var den här jämlikheten som var den
demokratiska socialismens mål. Den kunde uppnås med ett fritt närings-
liv, men inom ramen för politiska beslut om hur produktionsresultatet
skulle användas"
Undertecknad anser att detta är falsk historieskrivning. Är verkligen "jämlikheten" vi uppnår, då en grosshandlare och en lantarbetare sover i samma sjukhussal, "den demokratiska socialismens mål"? Är detta överhuvudtaget fråga om "jämlikhet"?
Det är dessa frågor jag ställer mig, då jag läser häftet.
Målet är väll en verklig jämlikhet, ett samhälle där vi alla är likar, systrar och bröder. Ett samhälle som är solidariskt i ordets rätta bemärkelse. Är dagens samhälle, med det fria näringsliv vi har, verkligen solidariskt?

Och klyftorna! Även under det tidiga 70-talet, då Sverige var som mest jämlikt, så fanns stora klyftor, och en utbred social problematik. Hade vi uppnått "jämlikheten", med ett fritt näringsliv? Varför känner sig människor maktlösa i det samhälle, som av häftet ses som "den demokratiska socialismens mål"? Där produktivkrafterna fortfarande ligger i händerna på människor med endast ett vinstintresse, profithungern? Varför har klyftor ökat i samhället, även under socialdemokratiskt maktinnehav? Varför har välfärden rustats ner, även under tider av socialdemokratiskt maktinnehav?

Trots det som påstås i häftet, att den demokratiska socialismen kan uppnås i ett kapitalistiskt samhälle med fritt företagande, så anser jag att vi måste se till systemet, vårt samhälles själva struktur. Mitt svar ät mycket enkelt. Vårt mål, den demokratiska socialismen, kan inte uppnås, uppbyggas och upprätthållas, inom ramen för det kapitalistiska samhället. Det krävs ett systemskifte i ordets rätta bemärkelse. En omfattande samhällsomdaning. För den demokratiska socialismen innefattar inte bara politisk demokrati och den begränsade form av social jämlikhet som beskrivs i ovannämnda häfte. Den demokratiska socialismen värnar även om andra former av demokrati. Ekonomisk och kulturell, där medborgarna som sanna likar även tillåts utformar de ekonomiska strukturerna, produktionen och samhällets värderingar & förhållningsätt. Demokrati där människan får verklig makt över sitt arbete och över definitionen av vad som anses vara "sunt förnuft" och "rätt och fel".

Det är då vi uppnår ett sant demokratiskt samhälle, det är då vi kan bekämpa klassklyftor. Och det är först då vi avskaffar klassamhället, som vi kan tala om demokratisk socialism i ordets rätta bemärkelse. Det häftet beskriver, det är funktionssocialismen då den är som sämst. Svag, blåögd och trist. "-Samhället är färdigbyggt!". Nej, det är det inte alls...

Socialdemokraterna, Socialism, Ideologi, Demokrati, Jämlikhet, Kapitalism, Demokratisk Socialism,

Annat intressant...