Jultal...

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Palestina är en form av tortyr.
Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk.

Därför är bombningarna illdåd.

Därav finns det många i moderns historia.
De förbinds ofta med namn. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidicie, Sharpville och Treblinka.
Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hårt mot dem som burit ansvaret.

Nu finns ytterligare ett namn att foga till raden.
Gaza - julen 2008


Israel, Palestina, Gaza, Våld, Jul, Olof Palme, Tortyr,

Fler intressanta bloggar...

"Globen" är visst inte "Globen" längre...

Läste att man ska bytta namn på ett av Stockholms största landmärken. Detta är en del av den våg av urspårad företagssponsring i vårt land, där idrotten är tvungen att låta arenor döpas efter dom som håller i pengarna, nämligen (dom kapitalistiska) sponsorerna. Ska man verkligen kunna "köpa" landmärken och centrala byggnader på det här sättet? Är inte detta ett tecken på att samhället idag inte ställer upp för folks fritid?

Men det handlar inte bara om principen att offentliga byggnader och landmärken inte ska bli gigantiska reklampelare. Det finns också en nypa prestige. Att småstäder och hålor på landsorten låter sponsorerna döpa sina arenor är delvis förståeligt, idag finns inga statliga millionprogram att luta sig mot då man som liten kommun vill bygga ut fritidens infrastruktur. Men här i Stockholm har vi faktiskt en tradition av att låta saker heta det dom faktiskt är. Vi är en stad som inte har varit tvungna att ge saker namn, som sen ändå inte kan användas under t.ex. internationella evenemang i TV. Och staden har urstarka finanser, så det är inte en fråga om pengar. Det är borgarna som än en gång vill göra vår stad till ett kommersialismens skyltfönster. Den här gången ska vi inte låta dom göra det.
Skriv under protestlistan nu!

Skriv under protestlistan här...

Globen, Idrott, FritidLandmärken, Kommersialism

DN håller på att spåra ur helt och hållet!

Läste gårdagens (mån 8/12-08) DN angående det röd-gröna samarbetet, och jag kunde inte annat än att hålla mig för skratt. Allvarligt, DN har börjat att konkurrera med KTH's blaska "Blandaren" om vad som är den mest studentikosa buskisunderhållningen i Decembermörkret. Ledarsidan är, som så många gånger förr, helt jävla bananas. Men först lite om dom komiska citat, som högt uppsatta personer i regeringen bidrog med.

Jan Björklund, vår kära utbildningsminister, larvar sig. Han snackar om Lars Ohly att han (L.O.) "[...]kommer att vara alliansens bäste valarbetare, han kommer att vrida vänsterkartellen åt vänster.". Jaså? Och vad skulle va så konstigt med det. Vitsen med en "vänsterkartell" är väll att den ska vara just vänster, inte sant? Och sen angående utrikespolitiken; "-Det får mig att rysa. Lars Ohly är kommunist. Nu ska han få utforma socialdemokraternas nya utrikespolitik". Jaså? Sen när har Ohly blivit sosse med uppdraget att vara våra utrikespolitiska talesman? Har någon informerat Jan Eliasson om att han har blivit petad? Och dessa "rysningar". Jag tror nog att Björklund har orsakat mer rysningar med sin skolpolitik än Ohly med sin "kommunism" (om nu Ohly verkligen är en kommunist i ordets rätta bemärkelse?). Det är oroande att vi har en semi-fascistisk utbildningsminister som är inspirerad av militarism, och som vill föra en auktoritär och liberalt totalitär politik.
Och statsminister Reinfeldt. Ja han har ju totalt missuppfattat om vad det här med politik och politiska partier handlar om, vilket han än en gäng visar. "Förnyelse av socialdemokratin" snackar han om, vad nu det skulle innebära? Reinfeldt visar oss att högeralliansen blott handlar om makt. Dom ser det inte som att dom har ett uppdrag att föra politik, utan att deras uppgift är att bryta en socialdemokratisk hegemoni inom den svenska politiken. Är det inte dags att sluta med dom makthungriga sandlådefasonerna och börja att prata om sin egen politik istället för hur mycket andra partier skulle behöva "förnyelse"? Och är det inte varje partis medlemmars ensak ifall man överhuvudtaget vill ha "förnyelse" eller inte? Och är inte denna påstådda "vänstervridning" en form av "förnyelse"?

Men ledarsidan då? Ja där oroar man sig för att vi går tillbaka mot mer blockpolitik igen. Hur mycket kontakt med verkligheten har dom egentligen? Det svenska folket vill ha är en tydligare politik, rakare rör. Detta kommer inte att kunna uppnås i dagens populistiska, konflikträdda och mittencentrerade politiska klimat. En mer utpräglad blockpolitik kommer däremot att tvinga fram tydliga alternativ, något som kommer att sätta fart på den politiska debatten. Och dom flesta partisympatisörerna för (S) vill ha en "kantring åt vänsterkanten". Att man sedan kanske förlorar några "medelklassröster" på detta spelar inte så stor roll, då man vinner minst lika många "soffliggare", blankröstare och förstagångsväljare, för att inte säga fler. Om vi dessutom kan presentera rätt sorts tolkning av samtiden, så kommer vi inte förlora många medelklassväljare då dessa påminns om att även dom förtrycks i det kapitalistiska samhället, att även en TCO-medlem är en "arbetare" i det klassbegreppet som Marx och många andra tänkare har använt genom tiderna. Ledarsidans totala distans från verkligheten (vilket ju inte är något positivt i detta sammanhang) fortsätter i analysen av det röd-gröna samarbetet.

Henrik Brors haltande analys om att det skulle vara någon "traditionalist-falang" som skulle ha drivit fram inkluderandet av (V) är fel. För det första så är denna uppdelning mellan "traditionalist" och "förnyare" en borgerlig tolkning av hur det ideologiska spektrat ser ut inom socialdemokratin. Jag antar att han syftar på "vänster-falangen" eller något liknande, vilket ju också blir lite fel då det egentligen inte finns någon helt enad "vänster-falang" heller för den delen. För det andra så antyder han genom användandet av detta begrepp, liksom många högerspöken och dumliberaler, att det skulle vara en fråga om gamla "gråsossar" mot "dom nya unga krafterna". Detta är ju också helt fel. Om det är några som skulle betraktas som "gråsossar" och "betonghäckar" idag så är det ju snarare den brokiga skara av garderobsliberaler och EU-fanatiker som står för "gammal" politik. "Vänster-falangen" är en falang bestående av ungdomar, fackligt engagerade och, förstås, en stor grupp av äldre medlemmar, som gick med under folkrörelsernas "guldålder" kring "rekordåren" (40,50,60,70-tal alltså). Förstås så har Brors noll koll på historien hos en rörelse han inte ens är en del av.

Ibland funderar man på att sluta att läsa denna blaska, men efter måndagens utgåva så är jag övertygad om att DN nog ändå är rätt bra ändå, för vi behöver alla få oss ett gott skratt då och då...

P.S. Detta inlägg är alltså inte sponsrat av Bonnier.

Socialdemokraterna, DN, Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Lars Ohly, Henrik Brors,Rödgrönt samarbete

Fler författare på barrikaderna, tack.

Nobelpristagaren i litteratur, Jean-Marie Le Clézio, uttalade sig igår under en presskonferens i minst sagt smickrande ordalag.
"- Svenskarna är trogna sitt politiska arv och de är öppna mot immigranter. Vad det gäller socialism är de en förebild för resten av världen." sa han.
Något som är glädjande, att Sverige ändå har en bild utomlands som baseras på socialism fortfarande.
T.ex. så uttalade sig Bob Dylan på liknande sätt tidigare i år då han fick frågor om kandidaterna i det amerikanska presidentvalet.
Dock blir jag lite ledsen då Le Clézio under samma presskonferens säger
"- Jag skriver inte för att förändra något. Jag skriver för att jag har en historia att berätta och för att jag har ett behov av att skriva, som kommer inifrån.".
Uppenbarligen så har han politiska åsikter, och en vilja att förändra.
Men ändå väljer han att inte använda denna kraft i hans konstnärliga arbete, och han är inte ensam. Idag så har kulturen blivit så avpolitiserad att man närmast skulle kunna tro att författare, konstnärer, musiker, dramatiker och andra helt enkelt har gått och blivit helt apatiska...
Kanske ni säger emot mig, t.ex. så gjordes ju en uppsättning av "Kommunistiska Manifestet" på Teater Tribunalen i höstas, men den är nog bara ett undantag (eller förhoppningsvis början på en nya våg).

Men i stora drag så tar inte kulturen ställningen idag. Och då den gör det så blir det lite mer allmänt och flummigt, man vågar inte riktigt precisera vad det är man tycker eller vill.
Kulturen skulle må bra av att kunna vara delaktig i en förändring av samhället. För säga vad man vill om plakat- och agitatorskultur, men den är så mycket mer skarp en vanlig protestkultur. Då protestkulturen bara sprider/bekräftar ett missnöje, och lätt blir gnällig, så har en mer agitatorisk kultur en engagerande effekt. Den får oss inte bara att tända till, den får oss att fundera och aktivera oss på ett väldigt konstruktivt sätt. Inspirera till förändring!
Den är helt enkelt lite mer smart, tillskillnad från protestkultur som är mer hjärndöd och talar till aphjärnan.

Och varje generation måste skapa något eget, något nytt!
Göra sin egen analys av sin värld och sätta nya definitioner.
Det bör vara en utgångspunkt för en ny våg av "revolutionär" kultur, både politiskt och konstnärligt.
För behövs det inte lite mer konstnärer på barrikaderna?
Behövs det inte en mer politiserad kultur idag?

Låt oss inspireras, låt oss inspirera varandra.
Börja att använda kulturen för att förändra samhället igen!

Kultur, Nobelpriset, Politik, Jean-Marie Le Clezió, Socialism

Lyssna på de äldre!

Före detta kulturministern, Bengt Göransson, kommer än en gång med en skarp analys av vår värld.
Denna gång i LO-tidningen och på ämnet "Marknadsekonomins sammanbrott". Mycket intressant, inspirerande och glädjande läsning!
För visst är det väll ändå dags för en socialdemokrati som gör den där nödvändiga analysen av vad det var som gick åt skogen? En socialdemokrati som återigen gör en analys av vårt kapitalistiska samhälle?

Och sen detta med Obama som han tar upp. Det är kanske dags att sluta låsa in oss i tänket att vi "måste leverera". Obama kommer knappt att kunna leverera ens en bråkdel av allt han lovar, men vad spelar det för roll? Han lyckas åtminstone att engagera människor, och det måste ju som bekant socialdemokratin börja göra igen.

Bengt Göransson verkar vara väldigt aktiv. Han är årligen med på minst ett seminarium på Socialistiskt Forum, där han delar med sig av sin visdom. Och det får mig att tänka på en sak. Hur många andra pensionerade partikamrater finns det därute med massa vettiga saker att säga? När lyssnade vi på nån av dom gråhåriga i S-föreningen senast? Dessa människor har massor med kunskap att dela med sig! Öppna upp öronen för dom äldre!

Socialdemokraterna, Bengt Göransson, LO-tidningen, Barack Obama, Marknadsekonomi, Pensionärer

Mona, mona, mona...

Den senaste veckan så har debatten i den "socialdemokratiska bloggsfären" om Mona Sahlin blåst upp i nya rekordnivåer. Detta efter att "Debatt" med Janne Josefsson ägnade en hel halvtimme åt att diskutera den senaste tidens opinionsras för partiet och påstådda, patriarkala "Mosa Mona"-kampanjer. I grund och botten så är ju detta ett både intressant och angeläget ämne, men jag blir besviken då man jämnt och ständigt, så även denna gång, försöker att vifta bort kritiken emot Mona med att påstå att det är det beryktade "patriarkatet" och en samling makthungriga gubbar som står bakom kritiken, som i själva verket är en hetskampanj i syfte att underminera Mona's ställning.
Att inta en sådan ställning i denna fråga är nonchalant. För visst, det finns vissa drag "häxjakt" i diskussionen därute. Och nog så är det så att vissa av Mona's högljudaste kritiker kritiserar henne för att hon är en kvinna som hotar deras egna maktpositioner. Men i grund och botten, för den "stora massan", så handlar detta ytterst lite om personen Mona Sahlin. Det handlar faktiskt om vilka politiska förslag som har lagts fram, vilka strategier inför valrörelsen 2010 som har presenterats, och framförallt om dom förväntningar och förhoppningar som ännu inte har realiserats. Förhoppningar om ett rödare, radikalare, reformivrigt parti.

I ovannämnda TV-program så bjöds vi tittare bara på ett riktigt skarpt uttalande. Det var Lotta Gröning som påpekade att Mona internt ibland får stå för mycket av det "onda" som hände inom socialdemokratin under 90-talet. "Under krisåren blev hon liksom högervridningens ansikte" säger Gröning. Och det är kanske där vi kan nosa på kärnan i "problematiken". Det är nog inte Mona som person vi inte gillar. Hon ger ju ett sympatiskt intryck, har en rent organisatoriskt en stark tro på kollektivet, och hon är framförallt en bra talare. Hon kan liksom snacka med människor, utan att det uppstår hierarkier i samtalet. Detta är väldigt positivt, inte minst efter vår förra partiordförandens framfart. Men Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, kommer med ett vettigt konstaterande. I Sverige så röstar man på politik och inte på person. Alltså, det är inte Mona's personlighet som orsakar raset, det borde ju då vara folks inställning till den förda oppositionspolitiken, och förslagen inför valet 2010. Jag kommer ihåg valnatten 2006. Både Marita Ulvskog och LO-Wanja utlovade "en hård oppositionspolitik". Man gav intrycket av att denna skulle vara fräck, vågad och lite hänsynslös. Har det blivit så? Nej. Sossar i media verkar ju mest göra uttalanden som går ut på att regeringens politik är på rätt spår, men att den skulle behöva några "sossiga" modifikationer. Kanske är det detta som folk nu reagerar på?
Och kanske är det som "gammelsossen Gösta" påpekar i programmet, många inom partiet som har kämpat för arbetsrätten under 1900-talet har inget förtroende för Miljöpartiet som gång på gång visar sin fientliga inställning till arbetsrätten. Denna vettiga analys dribblas sen bort på att "Gösta" inte har koll på vad en "feminist" är, för att vinna billiga komiska poänger på bekostnad av viktig kritik. Och sen har vi SSU's medverkan (en ombudsman och en "vanlig medlem"), som gav ett ytterst mesigt intryck. Vi framställdes som inställsamma strebers, och på det kan vi inte skylla en eventuell vinkling från SVT's sida.


Men låt oss inte stanna där. Ute i bloggsfären så görs en mängd uttalanden om ovannämnda TV-debatt. Jag ska ta ett exempel här. Det är S-bloggaren Jan Andersson som skriver om den osmakliga kampanjen som drivs emot Mona inom partiet. Det enda denne man gör, är att komma draggandes med en några riktiga bottennapp till teser i kategorin "Därför är Mona's politik så bra". Bland annat så gör han sig skyldig till ett helt okritiskt hyllande av Miljöpartiet, för att senare i samma mening peka på att (mp) mer än gärna skulle vilja samarbeta med högeralliansen (vilket dom väll iofs nog redan har gjort vid några tillfällen). Han gör sig även skyldig till den värsta sortens "förvaltarmentalitet", där vi bland annat får höra detta uttjatade mantra om "grundfundamenten i den ekonomiska politiken" en gång till. Och han påsåtr att vi för att nästa val måste få med oss "lättrörliga väljare i våra storstadsområden", och undervärderar således två stora grupper. "Soffliggare" och unga. Dessa två grupper nämns mycket sällan i diskussioner om vilka väljargrupper partiet måste knyta till sig, dom anses helt enkelt inte vara av något större värde. Detta underminerar ju bara förtroendet för demokratin, och spär på politikerföraktet ännu mer! Och då har jag inte ens nämnt hur man hela tiden vänder ryggen åt dom unga inom politiken i stort... Nej, Jan Andersson's inlägg får nog ses som ett typiskt exempel på hur vissa högersossar desperat försöker motarbeta de radikaliserings strävanden som förtroendetappet för Mona är ett utlopp för.

Jag träder härmed fram. Jag är från och med nu emot Mona! Men inte Mona som person, utan Mona som representant och symbol för en politisk kurs jag inte ställer mig bakom. Ja, jan Andersson, jag ger dig rätt i att vi måste ha en öppen debatt om politikens innehåll. Men att blunda för "Mona-kalabaliken" och avfärda den som ett uttryck för "mansgriseri", det är att döda en diskussion om politikens innehåll!

Socialdemokraterna, Mona Sahlin, SVT, Lotta Gröning, Politik, Socialism, Bloggar, Kritik