Fler författare på barrikaderna, tack.

Nobelpristagaren i litteratur, Jean-Marie Le Clézio, uttalade sig igår under en presskonferens i minst sagt smickrande ordalag.
"- Svenskarna är trogna sitt politiska arv och de är öppna mot immigranter. Vad det gäller socialism är de en förebild för resten av världen." sa han.
Något som är glädjande, att Sverige ändå har en bild utomlands som baseras på socialism fortfarande.
T.ex. så uttalade sig Bob Dylan på liknande sätt tidigare i år då han fick frågor om kandidaterna i det amerikanska presidentvalet.
Dock blir jag lite ledsen då Le Clézio under samma presskonferens säger
"- Jag skriver inte för att förändra något. Jag skriver för att jag har en historia att berätta och för att jag har ett behov av att skriva, som kommer inifrån.".
Uppenbarligen så har han politiska åsikter, och en vilja att förändra.
Men ändå väljer han att inte använda denna kraft i hans konstnärliga arbete, och han är inte ensam. Idag så har kulturen blivit så avpolitiserad att man närmast skulle kunna tro att författare, konstnärer, musiker, dramatiker och andra helt enkelt har gått och blivit helt apatiska...
Kanske ni säger emot mig, t.ex. så gjordes ju en uppsättning av "Kommunistiska Manifestet" på Teater Tribunalen i höstas, men den är nog bara ett undantag (eller förhoppningsvis början på en nya våg).

Men i stora drag så tar inte kulturen ställningen idag. Och då den gör det så blir det lite mer allmänt och flummigt, man vågar inte riktigt precisera vad det är man tycker eller vill.
Kulturen skulle må bra av att kunna vara delaktig i en förändring av samhället. För säga vad man vill om plakat- och agitatorskultur, men den är så mycket mer skarp en vanlig protestkultur. Då protestkulturen bara sprider/bekräftar ett missnöje, och lätt blir gnällig, så har en mer agitatorisk kultur en engagerande effekt. Den får oss inte bara att tända till, den får oss att fundera och aktivera oss på ett väldigt konstruktivt sätt. Inspirera till förändring!
Den är helt enkelt lite mer smart, tillskillnad från protestkultur som är mer hjärndöd och talar till aphjärnan.

Och varje generation måste skapa något eget, något nytt!
Göra sin egen analys av sin värld och sätta nya definitioner.
Det bör vara en utgångspunkt för en ny våg av "revolutionär" kultur, både politiskt och konstnärligt.
För behövs det inte lite mer konstnärer på barrikaderna?
Behövs det inte en mer politiserad kultur idag?

Låt oss inspireras, låt oss inspirera varandra.
Börja att använda kulturen för att förändra samhället igen!

Kultur, Nobelpriset, Politik, Jean-Marie Le Clezió, Socialism