måndag 11 februari 2008

Jonas, du är så söt när du är arg

Den intellektuellt högtstående socialdemokratiske samhällsdebattören, krönikören, ledarskribenten och bloggaren Jonas Morian har gjort det igen!

Han har riktat skarp och välformulerad kritik mot mig och mina politiska uppfattningar.

Debattvirtuosen Morian har denna gång fastslagigt i en hänförande argumentation, att jag har fel för att jag är ”dum i huvudet!”.

Jadu, att vara socialdemokrat med en annan åsikt en Morian har nog aldrig känts svårare.

Denna gång verkar dock Jonasponken för en gångs skull fattat poängen, han skriver ” Det må vara behjärtansvärt att efterfråga en lite grundligare analys om framförallt unga förortskillars känsla av utanförskap i samhället. Möjligen är det också motiverat att ställa frågan om klasstillhörighetens betydelse för vilka dödsmisshandelsfall som uppmärksammas i medier och samhällsdebatt.” precis Jonas, det är motiverat att ställa dessa frågor och politisera en apolitiserad fråga.

Jonas:

Egentligen hatar jag personangrepp. Egentligen vill jag bara diskutera politik. Men nu blev jag faktiskt ledsen på dig. Om du inte håller med mig, snälla du, debattera, visst var kvick, raljant , ful i din debattstil. Det hör saken till.

Men när din argumentation går ut på att jag är ”dum i huvudet” och hela ditt inlägg syftar till att förlöjliga och förminska mig är det bara pinsamt.

Jag förstår inte varför du känner behovet att kränka min person.

Jag vädjar till dig: om du vill fortsätta diskutera gör det seriöst. Om ditt svar på detta blir ett patetiskt försök att legitimera ditt dåliga uppförande tänker jag inte svara. Då ger jag dig gladeligen det sista ordet, då jag inte ser något värde i löjlig pajkastning. Jag diggar djup och analys. Så puss och kram på dig sötnos!

För er som vill läsa den ledare Jonas kommenterar i sitt inlägg publicerar jag den nedan.

”/…/ Jag kan inte skriva en ledare utan att kommentera stormen kring ett visst blogginlägg. Jag skrev ett väldigt provokativt inlägg på ungmeningredaktionens blogg. ”Lite gatuvåld har väl ingen dött av” var rubriken och jag problematiserade uppståndelsen kring fenomenet gatuvåld den senaste tiden. Helt plötsligt blir gatuvåldet det största samhällsproblemet och vi alla skall engagera oss i frågan, vi skall dock inte engagera oss för fler fritidsgårdar och aktiviteter för unga, vi skall inte aktivera oss mot narkotika- och alkoholbruket bland unga, vi skall inte ifrågasätta varför vi skapat den perverterade formen av människan, mannen. Nä, vi ska vara emot gatuvåld, inte diskutera hur det uppkommer. Ett sådant avståndstagande från våld som sker på gatan är inte politiskt, men det ger privilegierade grupper en god chans att föra ut sina budskap. Borgerliga ledarskribenter börjar skrika efter fler poliser och mer kontroll.

Självklart är poliser i sig inte något dåligt, en kompetent polismakt som gör sitt jobb på ett bra sätt är en förutsättning för en fungerande demokrati. Men vi skall inte behöva hamna i en situation där ett ökat behov av poliser finns. Att kämpa emot våld måste handla om att kämpa för ungas rätt till en meningsfull fritid, mot narkotika och alkohol samt mot genussytemet.

Och hur blev hypen kring gatuvåldet plötsligt så stor? Jo för att en ung person från samhällets privilegierade skikt tragiskt dog efter en misshandel. Det är här vi måste våga vara klarsynta och tala om klass. Det var inte för att händelsen var tragisk (vilket den självklart var) som den blev uppmärksammad, det var för att den avlidne tillhörde överklassen. Vi måste våga se och ifrågasätta detta, klassamhället är skit och klasshatet är vår ideologi.

Den storm av kritik som riktades mot mig på diverse högerinriktade bloggar och i expressens nätupplaga var helt osaklig, ingen ville prata om sakfrågorna, vem som får plats i media och varför, samt bakgrunderna till våldet. Alla ville prata om vilken hemsk organisation SSU är som har företrädare som Anton Bergsmark som ”hånar” ett dödsmisshandelsoffer. Jag har tydligen hånat någon, ingen har dock förklarat för mig på vilket sätt någon blivit hånad.

Såhär i efterhand tycker jag trotts allt det var en bra grej att publicera inlägget. Högern kommer alltid att hata oss, oavsett vad vi skriver på våra bloggar, för att vi vill, till skillnad från dem, skapa ett jämlikt samhälle. Och det blev även en hel del positiva reaktioner på inlägget, i form av kommentarer och reaktioner på andra bloggar. Jag har också lärt mig en del om mediahantering, den hårda vägen. Och vår blogg har nu fler besökare än någonsin.

Men en blogg är bara en blogg. Expressen ringde till mig när typ 170 personer läst inlägget jag skrivit. Vi som är aktivister och har delat ut flygblad, deltagit i demonstrationer och knackat dörr vet att 170 pers inte är någonting. Och vår kamp kommer alltid främst vara på gator och torg där vi möter riktiga människor, inte på internet där vita medelålders medelklassmän sitter och bloggar till varandra och tror att de gör skillnad.

/…/”

,