onsdag 11 februari 2009

Wigforss och ägandet, del 2


Låt oss läsa lite mer! Den här gången är det från en artikel i denna bloggs "modertidning", UngMening, och det peppande valnumret , #3 1970, där Wigforss skrev en artikel med rubriken "Ett socialistiskt Sverige":
"Vi kommer också ihåg svängningen från valnederlaget 1966 till framgången 1968. Den ovissa maktställningen och den därav följande ovilligheten att ta oberäkneliga risker är antagligen vad som väger tyngst när man inom partiets ledande kretsar avböjer eller underlåter att ta del i diskussionen om vad det är som verkligen skiljer socialdemokratins samhällssyn från de borgerligas"
Saker och ting har inte ändrat sig sedan dess, kan man nog säga. Socialismen skrämmer inte bara borgerliga, den tycks även skrämma ledningen i vårt parti. Förhoppningsvis av andra anledningar än borgarna...
"Hela den här återblicken på hur välfärdspolitiken vuxit fram har varit avsedd att klart understryka dess ursprung. Den (välfärdsstaten, föfr anm) har aldrig vuxit fram ur en önskan att slippa undan en strid om grundvalarna för den ekonomiska organisationen. Aldrig heller ur en önskan att i välfärdsstaten söka en ersättning för socialismen. Det har i stället gället att göra de arbetande bättre rustade att själva överta ledningen. Det är väl ingen som tror att Gustav Möller under alla sina år i medelpunkten för arbetet med de sociala reformerna trodde att det skulle komma i stället för 'socialiseringen'."
Jo, vissa på ledande positioner i vårt parti tycks faktiskt tro det. Och de vill dessutom lura nya generationer av medlemmar till att tro detta också.
"Det helt avgörande kännetecknet för socialiseringen blir dess klara antikapitalistiska karaktär. Det är klart att vad jag söker är att ta fram livskraften hos den socialistiska idétraditionen. Utan att göra några gissningar kan man erinra hur starkt Tage Erlander strukit under det inflytande han rönt frön Möller. Och oron just på borgerligt håll just nu är uppenbar[...] Den som läser noga kanske också hör något av en ny ton i själva upptakten till socialdemokraternas valmanifest. 'De sociala motsättningarna lever i vardagen. Intressena bryts mot varandra på arbetsplatserna, i avtalsrörelserna och i det ekonomiska livet. Arbetarrörelsen är en folkrörelse framsprungen ur denna intressekonflikt. Samarbetet mellan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen är ett uttryck för löntagarnas organiserade samverkan för att hävda sina intressen. De borgerliga partierna har ett annat ursprung, och en annan intresseförankring. Folkpartiet och moderaterna stöds ekonomiskt av storföretagen' Man kan nästan höra någon viska om klasskampen.
Ja, man kan förstå att många medlemmar inte känner igen sig i sitt eget parti idag. Antikapitalism och klasskampen framträder tydligt! Och ändå så ska de borgerliga inte ha haft "... mycket att invända mot manifestet...".
"Den statliga välfärdspolitiken råkar i trångmål när reformtakten inte blir densamma som förut och när förbättringar inte kan infrias. Socialdemokratin kan inte helt enkelt hänvisa hela tiden till att vi inte kan dela större kaka än vi bakar. Den har talat om hur mycket orättfärdigt som finns i den nuvarande fördelningen av inkomster och ännu mer förmögenheter och kapital. För en socialdemokrat vid den politiska ledningen blir det nödvändigt att vädja till insikten om det ekonomiskt nödvändiga. Men det är en politisk omöjlighet att göra denna vädjan med effekt, om man samtidigt går ut ifrån att den rådande fördelningen av välfärden i vårt samhälle skall förbli orubbad"
Detta konstaterande är mycket viktigt, än idag. Vi måste våga förändra fördelningspolitiken! Att, som partiledningen idag, inte vilja höja skatter, kommer att omöjliggöra en progressiv reformpolitik vid en seger i "det nya kosackvalet"!
"Den kris som hotar i spänningen mellan regeringsmakt och privat ekonomisk makt antyder valmanifestet genom att framhålla hur den borgerliga politiken vill lösa den. Och hoppas kunna lösa den. Under en borgerlig regering skulle spänningen försvinna eftersom en sådan regering skulle ha samma syn på den ekonomiska politiken som man har inom det privata näringslivet. Vid en regering som vuxit fram ur arbetarrörelsen och dess värderingar skulle spänningen uppstå. Hur den skulle kunna samarbeta vid en demokratisk ordning också inom de ekonomiska företagen hör definitivt till de problem som måste vara med vid en omprövning av den socialdemokratiska poltiken.[...]En politik som har vägletts av en socialistisk ideologi möter inga oöverstigliga hinder inom de dominerande delarna av vårt näringsliv. Inga hinder i deras tekniska eller ekonomiska organisation. Vad som blir avgörande för utvecklingen är människornas inställning, inriktningen av deras vilja. En socialistisk rörelse har här sin politiska uppgift, och om man så vill, moraliska uppgift. Problemen är varken nya eller plötsligt uppkomna. Det gäller möjligheten av djupgående förändringar i bestående samhällsförhållanden. Det finns inga enkla eller snabba lösningar."
Märk den totala orädslan för konflikt! Spänningen mellan kapitalet och folket blir uppenbar under en regering sprungen ur arbetarerörelsen, men detta blir inte till någon nackdel, bara man har en bestämd riktning och har en hel folkrörelse i ryggen.

Men det bästa sättet att sammanfatta det hela blir ändå att citera Wigforss slut på artikeln:
"Så mycket mera skäl att inte väja för en diskussion. Att gripa tag om nässlan och utan omsvep överväga vad man nu inom socialdemokratin menar med en socialistisk politik. Hur - för att tala med partiprogramet - en på klassen uppbyggs samhällsordning ska kunna lämna plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande medborgarna. Ni SSU-are har en viktig uppgift i detta arbete"


Socialdemokraterna, Ideologi, Ernst Wigforss, Socialism, Äganderätt, UngMening, Socialisering

19 kommentarer:

Johan Sjölander sa...

Hej. Två intressanta inlägg om Wigforss (jag kommenterar dem på min egen blogg, fö). Den (förhoppningsvis konstruktiva, det är åtminstone ambitionen) kritik jag riktar där är kanske att jag tycker att fokus i inläggen är lite för mycket att bevisa vad socialdemokrati "är" och lite för lite att utifrån de resonemang EW för resonera om vad socialdemokratin "bör vara". Det mest konkreta jag hittar i texterna är att s bör vara för höjda skatter och det tror jag också är nödvändigt men som utgångspunkt för hur socialismen ska kunna förverkligas är det kanske inte riktigt tillfyllest...

En sådan fråga som verkligen går att bena mer i är ju utifrån EWs text om äganderätten. Om vi delar analysen att poängen med socialismen är att göra fler till "ägare" så finns det ju en mängd frågor det väcker, inte minst om vi också utgår från EW:s utpräglade individperspektiv (han börjar ju i barnets vilja att äga och bygger från det upp sin argumentation). Hur ger vi enskilda människor makt och inflytande över sina egna liv, och även de delar som gäller ekonomin? Räcker det med ett offentligt ägande för att ge människor makten över det egna arbetet eller krävs det mer? Vad säger oss de senaste hundra årens erfarenheter, och vad kan vi lära oss av att titta ut i världen? Jag säger inte att jag har några svar, men jag tycker att det är en viktig diskussion.

Ett annat spår (som jag gillar) är föreställningen om välfärdssstaten som ett sorts frigörande steg på vägen mot socialismen. Det där förde ju Jan Lindhagen på sin tid en riktigt intressant diskussion om (som iof var väldigt tidstypiskt kritisk mot delar av välfärdsprojektet på ett sätt som jag kanske tycker var lite naivt, men som ändå hade sina poänger). Det skulle man också kunna föra en hel del diskussion om. Tycker jag.

Så det ser jag fram emot att få läsa mer om. Men bra ambition att lyfta idédebatten, och den tackar jag för.

Stig-Björn Ljunggren sa...

Just tanken om välfärdsstaten som en mellanstation i utveckligen mot den verklig frigörelse gillar jag också.

Den är ju mer överensstämmande med hur socialistiska klassiker sett på staten - som något som gradvis ska falla bort i takt med att människorna kan organisera sin egen tillvar - och inte staten som en slutpunkt i mänsklighetens historia.

Gunnar Myrdal var inne på detta också, och skissade i en bok i början på sextiotalet en modell för övergång från välfärdsstatligt styre till ett medborgarstyre.

Gillar detta dynamiska sätt att se på saken - den positiva synen på förändring - mer än den gängse konservativa hönsteruppfattningen om att välfärdsstaten anno 1970-tal var historiens slut.

Johan Sjölander sa...

Samtidigt bottnar om vi ska vara ärliga hela det där resonemanget om välfärdsstaten som en mellanstation (och som jag alltså också gillar) någonstans i en form av Marx-Kautskyinfluerad determinism - socialdemokratin är revolutionär men inte revolutionsgörande eller hur det nu hette. Det var väl PA Hansson själv som pratade om "brytpunkten" när maktbalansen mellan arbete och kapital liksom helt naturligt skulle "tippa över". Och det är onekligen lättare att vara framtidsoptimist om du är övertygad om att du har utvecklingen på din sida.

Personligen tror jag därför att vänsterns defensiva försvar för "välfärdsstaten anno 1970-tal" handlar mycket mer om pessimism än om konservatism (två begrepp som förvisso hänger samman). Det stora slaget verkar stå mellan amerikansk frihetlig kapitalism eller asiatisk auktoritär kapitalism - och i det läget är det bästa vi kan göra att gräva ner oss i våra europeiska välfärdsskyttegravar och hålla emot så länge det går. Så har man känt. Ungefär. Tror jag.

Ska man göra upp med denna pessimism (som alltså lätt kan slå över i konservatism) tror jag nog varken naiv förnekelse eller kapitulation är framgångsreceptet. Alltså; det räcker varken med att säga "socialismen är möjlig bara vi VILL tillräckligt mycket" eller att luta sig tillbaka och köra på linjen att allt som händer är bra (eftersom det händer).

Så egentligen tror jag på vad Anders Ehnmark (i sin utmärkta Machiavellibok) kallade för en "kämpande pessimism". Dvs en realistisk bild av hur världen är beskaffad som inte slår över i uppgivenhet. Det går att förändra världen men det är ingen dans på rosor och det kommer inte att gå jättefort. Eller särskilt spikrakt år rätt håll.

Rent konkret innebär det att vägen från välfärdsstat till någon typ av genuin mänsklig frigörelse förmodligen kommer att behöva vandras små frigörande steg efter varandra, där varje steg är en egen strid (varav vissa kommer att förloras). Dvs egentligen ungefär som den reformistiska vänstern alltid har agerat. Men det som jag tycker saknas idag är en idé om ungefär åt vilket håll det är vi ska vandra. Det är den frågan jag tycker att idédebatten har som huvudsaklig uppgift att svara på.

Ser att ni tidigare här på bloggen haft en intensiv diskussion om utopismens braig- respektive dålighet och där har jag en egen uppfattning utifrån att jag tycker att vi behöver en utopism i meningen någon sorts fantasi eller föreställning om hur livet faktiskt skulle kunna vara bättre för de enskilda människorna. Avsaknaden av den typen av utopier leder nämligen med nödvändighet till politisk konservatism. Men nu har jag farit långt off topic här, får skylla på den sena timmen...

Nima D-T sa...

Johan: Du pekar på flera nya perspektiv. Just detta med att försvar av välfärdsstat och liknande i själva verket egentligen är en pessimism, som sen eventuellt övergår i konservatism.

Förövrigt så tycker jag att Kautsky är en hopplöst bortglömd marxist, som har "klämts bort" någonstans mellan Lenin, Luxemburg och Bernstein. Men samtidigt så ska man akta sig för hans lite väl dogmatiska determinism. Vi har faktiskt makten att påverka, både riktning och tempo. Men det är viktigt att vi flyttar fokus i den interna idédebatten, från "socialism - inte socialism", till "-Hur komma till socialism". För det är ju så att välfärdsstaten inte är "socialismen", och samhället är inte färdigbyggt!

Stig-Björn Ljunggren sa...

Det heter ju "rörelsen" och det indikerar inte att socialdemokratin på något sätt skulle vara framme vid ett slutmål, och att en petrifierad välfärdsstat anno 1970-tal är att föredra.

Gunnar Myrdals beskrivning av välfärdsstaten som en "mellanstation" utgick dock från en alldeles speciell uppfattning, nämligen att medborgarna skulle involveras i administrationen av välfärdssystemen, han såg framför sig organisationer, folkrörelser, förtroendevalda, civilsamhälleliga kopplingar mellan offentliga system och folket.

Ett politiskt beslutat tillvägagångssätt alltså, inget som skulle komma automatiskt.

Vad vi fick i Sverige var snarare en professionalisering, ett avskiljande av de välfärdsstatliga funktionerna och folket. Det gemensamma blev inte så gemensamt.

Diskussionen om "självförvaltning" och "egenmakt" var ett försök från någora inom socialdemokratin att komma tillrätta med denna "anonymisering" av välfärdsstaten.

Johan Sjölander sa...

Stig-Björn: jag tycker också att egenmaktsdiskussionen just därför innehöll (och kanske tom innehåller) en radikal potential. Skrev några ord om min egen inblandning i den frågan för ett tag sedan (inlägget hette "det var jag som dödade egenmakten, med kärlek")

http://johansjolander.blogspot.com/2007/04/det-var-jag-som-ddade-egenmakten-med.html

Nima: måste erkänna att jag också är lite svag för han Kautsky ;-)

ulf sa...

Jag håller inte med om att Kautsky är något att inspireras av. Hans ideer är grunden till mycket av de dåliga sidorna i socialdemokratin. Till exempel agerandet av de tyska socaldemokraterna vid första världskriget. Hans ideer passar också dåligt som för vårat samhälle nu.
Istället borde man inspireras av det SAPs unika historiska praktik och strategi. Självklart utifrån en analys av hur vårt samhälle och kapitalismen fungerar idag.

ulf

Nima D-T sa...

Ulf:Kautsky var starkt kritisk emot den tyska socialdemokratins agerande under första världskriget, och blev på grund av detta utesluten och gick då med i "dissident-socialdemokratin" i USPD. Eller för att läsa lite Wikipedia; "However, in June 1915, about ten months after the war had begun and when it had become obvious that this was going to be a sustained, appallingly brutal and costly struggle, he issued an appeal with Eduard Bernstein and Hugo Haase against the pro-war leaders of the SPD and denounced the government's annexationist aims. In 1917 he left the SPD for the Independent Social Democratic Party of Germany (USPD), which united Socialists who opposed the war."

Kautsky har flera viktiga poänger angående just själva strategin. Och eftersom han var en av de mest tongivande figurerna inom den Andra Internationalen, så är han viktig att läsa om man vill bli inspirerad av "SAPs unika historiska praktik och strategi."

ulf sa...

När jag skrev att jag inte tycker att Kautskys ideer är något att inspireras av så menade jag alltså den ortodoxa marxismen som dominerade andra internationalen. Och jag föreställer mig att det finns enkoppling mellan ortodox marxism och hur SPD agerade runt första världskriget. Men jag kan ha fel. Man kanske inte kan göra den kopplingen.
Däremot är jag ganska säker på att de unika goda sidorna i den svenska socialdemokratin inte har ett dugg att göra med den ortodoxa marxismen.
Ett enkelt exempel är SAPs betoning på fackföreningsrörelsen.
Ortodox marxism är förlamande och vad är det för mening att lägga upp en strategi om inget kan bli bättre förräns kapitalismen krisar.
Det vore intressant om du kunde utveckla vilka viktiga poänger Kautsky har om strategin.
Jag har även svårt att se kopplingen mellan ortodox marxism och SAPs praktik. Förutom då under de senaste decennierna då de som ibland kallas höger inom sossarna motiverat varför man inte kan genomföra reformer för att minska klyftorna genom att hänvisa till globaliseringen.

ulf sa...

Vi är säkert egentligen ense om att den ortodoxa marxismen inte var någe bra.

Du skriver:
Men det är viktigt att vi flyttar fokus i den interna idédebatten, från "socialism - inte socialism", till "-Hur komma till socialism". För det är ju så att välfärdsstaten inte är "socialismen", och samhället är inte färdigbyggt!

För mig är målet ökad frihet och jämlikhet. För att nå det målet måste man göra en analys av samhället idag och efter det lägga upp en strategi. Socialistiska inslag i ekonomin kan vara ett medel att nå målet om ökad jämlikhet och frihet. Men jag har svårt att se socialism som ett mål. Vad innebär ett sånt samhälle?

Kanske är det här hårklyverier om definitionen av ett ord. Eller?

Stig-Björn Ljunggren sa...

Jag läste igenom det du skrivit om egenmakt, och tycker det är en beskrivning som jag känner igen. Egenmakt stoppades upp dels av ideologerna, som såg "höger" när de såg "individ" eller "frihet", dels av intressena, som såg "hot mot våra näringar" när de fick höra talas om att medborgarna skulle få mer att säga till om i sin vardag.
Jag minns att jag var med i någon radiodebatt med en intressent som hävdade att det var ett hårt osolidariskt slag mot fackliga intressen om hyresgästerna skulle ta över städningen av trappuppgångar, det fanns det minsann anställa som skullle göra....

"Mellanstationsidén" tycker jag som sagt är värd att odla. Välfärdsstaten a la 70-tal var inte slutpunkten på historiens utveckling.
Jag har rent allmänt svårt att tänka mig att det finns någon slutpunkt för historien överhuvud, alla som skriver om det, exempelvis på bloggarna, har ett kvasireligiöst språk som indikerar var rötterna finns till denna typ av resonemang. Det är drömmen om ett Nytt Jerusalem som finns där, likt en bakgrundsstrålning.

Nä, låt oss ta ordet "rörelse" på allvar!

Gunnar Myrdal skrev, i boken Planhushållning i välfärdsstaten, som utkom 1960, bland annat följande:

"I allmänhet bör vi, när levnadsstandarden stiger och folkets medverkan i samhällsangelägenheterna blir intensivare, närma oss en situation där många viktiga samhällskontroller kan genomföras utan mycken direkt statlig intervention i vanlig mening, särskilt utan att kräva mer än ett minimum av statlig administration, helt enkelt genom att man, som ett medel för samhällelig kontroll, aktiverar påtryckningarna från en upplyst allmän opinion, samt organisationernas förhandlingsstyrka."

Denna framtida välfärdsstat skulle, hävdade Myrdal, förverkliga det samhälle som exempelvis John Stuart Mill och andra liberala filosofer drömt om. Den utopiska, decentraliserade och demokratiska staten, som lät sina medborgare själva åta sig mer och mer ansvar, kunde förverkligas, men det krävde att staten inte blev för klåfingrig:

"Att kämpa mot dirigering uppifrån har alltid varit en samlande appell för de progressiva krafterna i västerlandet."

Där satt den! Myrdal menade att välfärdsstaten var TEMPORÄR, och den fortsatta utvecklingen borde bygga på medborgarnas eget engagemang:

"Det gäller att ersätta ett växande nät av direkta små ingrepp med ett fåtal, mestadels generella ingripanden, att omdana samhället på sådant sätt att det i de flesta stycken kan överlämnas till folkets samarbete och kollektivuppgörelser, i alla slags samfälligheter och organisationer nedanför staten, så att de själva får göra upp om sammanlevnadens normer."

Det behöver inte vara så här det ska gå till, förutsättningarna har förändrats, men själva poängen, att inte betrakta omvärlden som något stationärt, är tilltalande.

Alla samhällsordningar är av övergående natur.

Johan Sjölander sa...

Ulf: men Kautskys form av marxism (ortodox eller inte) betonade ju till skillnad från tex leninismen just behovet av en stark fackföreningsrörelse. Hela grejen med determinismen var ju att eftersom samhällskrafterna ändå verkade i socialistisk riktning så blev rörelsens uppgift att succesivt stärka sina positioner, göra sig redo för "maktövertagandet". Jämför detta med återigen Lenin som hade en betydligt mer aktivistisk syn på det hela med revolution och slikt.

Och jag menar nog att Kautskys marxism (som ju var den tyska) är viktigt att förstå om vi ska förstå även den socialdemokratiska praktiken. Att avfärda detta som "ortodox marxism" och därmed ointressant tycker jag är att göra det för enkelt för sig.

(med detta inte sagt att jag skulle vara någon typ av "kautskyan". Eller att jag påstår att Kautsky är socialdemokratins ideologiska grund i bestämd form singularis. Såklart. Men jag tycker att han är lite för viktigt för att bara avfärda. Och dessutom skrev han bra.)

Stig-Björn: Jag menar nog också att egenmakten stoppades upp av "högern" som såg "socialism" när man började prata om makten över det egna arbetet och tom i förlängningen ekonomisk demokrati :-) Men oavsett vilket var det synd, eftersom jag tror att den enskilda människans frihetslängtan är en nödvändig utgångspunkt för en socialdemokratisk framtidsdiskussion.

Sedan är det ju i dessa tider av hushållsnäratjänsteravdrag och långtgående arbetsdelning inte helt säkert att människans frihetslängtan kommer till det tydligaste uttrycket i behovet av att städa den egna trappan. Men visst bör vi fortsätta diskussionen om vad som kommer efter välfärdsstaten. Eller åtminstone om vilket som är den rätta riktningen framåt.

Stig-Björn Ljunggren sa...

Johan: Det kan ha funnits sådana högerspöken också, men dem hörde aldrig jag av, dem man fick gräla med var vänsternissar som oroade sig för att allt som hade med frihet att göra var nyliberalt, också de som stred för de fackliga intressena.

När det gäller medbestämmande på arbetsplatserna så brukar ju högerargumentet för marknadsekonomins förträfflighet vara att moderna kunskapsföretag har en "plattare" beslutsstruktur, mycket mer delaktighet, inte anställd utan "medarbetare", en massa trivsamma saker som gratis kaffe och Coca-cola på jobbet, medan dem som sliter i den gemensamma sektorn alltjämt behandals som tjänstehjon och får ideellt skadestånd i lön...

Och fler än någonsin är idag delägare i näringslivet genom fonder och aktier. Har vi varit mer "socialistiska" sedan stenåldern?

Vad jag minns av trappstädningsgrälet var att facket var förbannade över att det kunde leda till förlorade jobb, och jag har ett svagt minne av fackliga protester också när skoleleverna i några skolor fick torka tavlan innan de gick hem etc, det förstörde sysslor för de kommunalt anställda i städsvängen....

Poängen med egenmakt måste ju vara att det är folket som bor i trappuppgången som får bestämma, vill de hyra in eller göra själv, precis som vi gör med städning, målning och annat pyssel.

Nima D-T sa...

"Och fler än någonsin är idag delägare i näringslivet genom fonder och aktier. "
Det är ju bara struntprat. Att äga en ynka skruttaktie gör ju ingen skillnad. Dessutom så är det inte så vanligt som du tror, det där med att äga fonder och aktier. Du utgår från dina egna kretsar då du säger så...

Erik Laakso sa...

Nima, 66% av svenska folket sparar privat i fonder, en stor andel av dessa hör till LO-kollektivet. Ytterligare en stor andel har sin pension i fonder genom aktivt val, exempelvis omkring 10% av anställda inom SAF-LO/avtalet samt en något högre andel inom kommunals avtalsområde.
Det kanske snarare är du som utgår för mycket från egna kretsar?

Det är tveklöst så att om alla vi fondägare med socialdemokratiska ideal använde vår ägarandel till att påverka börsbolagen skulle vi tillsammans ha mycket att säga till om. På flera sätt känns det som en sund socialism för det 21:a århundradet.

Stig-Björn Ljunggren sa...

Nima, ganska många svenskar spar pengar i fonder, exempelvis pensionspengar, och det skulle gå att göra 100-procentigt om det blev en politisk ambition.

Dock har du rätt i att det är "futtigt" inflytande jämfört med att exempelvis "äga" sitt hus eller sin bil.

Men exakt det problemet kommer du att få i ett system med ekonomisk demokrati också. Du får större inflytande kanske om det är en arbetarägd enhet, men den decentraliserade ordningen har sina begränsningar.

Om det är ett "samhällsägt" näringsliv du vill införa, så kommer den enskildes inflytande att vara lägre än dagens aktieägardemokrati. I synnerhet som du tänker avskaffa börsen och därmed möjligheten att dumpa taskiga aktier och foner.

Johan Sjölander sa...

Stig-Björn: Vad gäller "högern" och egenmakten så handlar det mer om att begreppet när det i ssu fylldes med en smula mer radikalt (dvs maktkritiskt, dvs egentligen bara tillfördes anlysen att det kan vara både stat, marknad, arbetslivs och tom ibland civilt samhälle som gör människor vanmäktiga) innehåll helt enkelt lades i byrålådan (med "höger" menar jag alltså här inte någon egentlig "höger", utan skriver snarare lite sjabloniserat om de interna positioneringarna inom s). Och problemet med detta - som jag utvecklar i min postning - var ju att ingen riktigt orkade föra diskussionen vidare efter detta. Vilket jag menar är synd (även om det är begripligt då varken "högern" eller "vänstern" längre kände någon entusiasm), eftersom jag tror att en frihetsdiskussion ur individperspektiv är precis vad arbetarrörelsen behöver.

Vad gäller kritiken mot egenmakten i övrigt tror jag att du har fångat det rätt (även om jag tror att den där "fackliga" kritiken var mer levande i självförvaltningsdiskussionen något årtionde tidigare. Men den finns kvar idag också, och det är väldigt olyckligt tycker jag.)

Vad gäller själva egenmaktsdiskussionen tror jag dessutom (som jag minns det) att du lite missar den egentligen vanligaste "vänster"-invändningen mot egenmakten, nämligen att det där med att låta folk ta eget ansvar bara var en ursäkt för att få dra tillbaka det gemensamma åtagandet (lite som om jag slutar städa din trappa och sedan hävdar att jag gör det för din egen skull, för att du ska få "egenmakt", men alla förstår att jag bara gör det för att jag inte längre orkar).

Alltså en invändning som egentligen inte hade med egenmakten som sådan att göra, utan något helt annat. Det bottnade i sin tur i att det på den tiden (i skuggan av budgetsaneringen) fanns en väldig misstänksamhet inom inte minst ssu rörande den egentliga uppslutningen bakom försvaret av välfärdsstaten etc etc. Men allt det här är naturligtvis historia (även om jag själv tycker att den är ganska intressant).

I själva sakfrågan som diskuteras här finns dessutom mycket att säga. Återkommer om det (nu rycker dottern i armen och vill att pappa ska göra roligare saker än diskutera ideologi på nätet)

Nima D-T sa...

Jag delar inte Stig-Björns och Eriks optimism gällande aktieinnehaven. Hur har t.ex. Folksam använt "sitt" ägande? Har det påverkat företagen? Och dessa fonder ni snackar om. Det är ju bara en massa privatbanker, hur använder de sina innehav? Vissa mig vilka "socialistfonder" det finns!

SSU har ju haft aktieinnehav i flera omgångar, just för att få komma och snacka på bolagsstämmorna. Vad ledde det till egentligen?

Ni snackar om en låtsasverklighet, ett aktie-utopia.
Hur mycket makt har de där 10% i SAF/LO-avtalet egentligen? Kom ihåg att i en fond idag så är det förvaltaren som bestämmer, inte dem som pumpar in cashen i fonden...

Stig-Björn Ljunggren sa...

Förstår du inte att jag driver med dig?
Att det här om aktiedemokrati är ett hånleende inför den visioner om folklig makt över hela samhällsutvecklingen som du proposerar?
Eller om du så vill - jag låter dina rosenröda visioner kollidera med den kärva verkligheten. Nämligen att dagens aktiedemokrati är det bästa vi lyckats snyta ur näsan unde 100 år av experimenterande. Mer än så här har vi inte lyckats åstadkomma.

Så här är det:

Om inte Folksam, Konsum och andra folkrörelser som exempelvis SSU kan förverkliga ett genuint folkligt deltagande i verksamheten, vad finns det då som säger att du kan åstadkomma det på statlig nivå, att socialisternas utopier och visioner kan ta kött?

Om socialismens drömmar är lika avlägsna som Jehovas Vittnens visioner om ett himmelrike, vad säger då att vi inte lägga dessa idéer på samma idealistiska hög och istället ägna oss åt en socialism som är genomförbar och realistisk?

Vad SSU:s aktieinnehav ledde till kan jag berätta för dig: Det skrämde upp högern på sextiotalet så att de startde Timbro och beredde väg för en "nyliberal" våg på ett par deccennier.

Det kallas "icke avsedda konsekvenser av politiskt handlande" och är en vanlig restprodukt när världsförbättrande politiker med visionär berusning eregeras ur den gråsossliga myllan.