Med tanke på den arroganta tonen i deras artikel, så har reaktionerna i bloggosfären varit relativt få. Det har för det mesta varit borgare som har gottat sig i att "...några såssar nu är för prestationslöner, avgiftsfinansiering och privat företagande i vården!". Men några bloggar har även kommenterat händelsen från socialdemokratiskt håll:
Danielssons Lakejer
Bengt Silfverstrand
Reza Javid
Röda Berget
Personligen så framkallade debattartikeln till en början inget annat än en liten suck. Men efterhand så började mitt röda hjärta att dunka, dels i ilska, dels i iver efter förändring.
För visst kan man väl diskutera hurvida Socialdemokraterna ska vara ett parti med samhällsomdaning på agendan eller inte, men en socialdemokrati utan hjärta, utan socialt patos, det kan aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, vara socialdemokrati! Har Mikael och Ingela inga jävla känslor? Hur har de egentligen resonerat? "-Prestationslöner skapar ett sådär härligt avslappnat klimat på arbetsplatserna! Låt dem konkurrera ut varandra, åt helvete med det där jävla 'fackliga löftet'! Vi måste ju vara realistiska, solidaritet arbetare emellan håller inte i längden, vi har en budget att hålla!", vare så de tänkte? Vad kommer här näst, inför ackord inom äldreomsorgen? "Försten att byta femhundra blöjor får femhundra spänn!"? Är en tilltagande industrialisering av välfärden verkligen lösningen?
Mina bloggande kamrater kommer in på en rad vettiga spår, om hur vi borde lösa problematiken inom vården. Flera är inne på att personalens situation måste förbättras. Tillskillnad från Mikael och Ingela, som vill pressa personalen mer, så talar flera av bloggarna om behovet av större personalinflytande och en rejäl lönehöjning "över hela linjen" för stora delar av, den oftast kvinnliga, personalen inom vården. En annan tydlig linje är ett patientperspektiv, där man kritiserar den snedfördelning av resurser som en privatiseringsvåg skulle innebära och påpekar att även patientavgifter är något osolidariskt, då 200 spänn inte är lika mycket för en kontorsassistent eller pizzabagare som för en direktör eller partipamp!
Partipamp, du läste rätt! För är det inte det som är problemet? Strebern Damberg och landstingsveteranen Nylund-Watz, yrkespolitikerna, har helt och hållet tappat kontakten med den verklighet som du och jag lever i. De tror att de är representativa för "medelklassväljare", men i själva verket så har de väldigt lite gemensamt med den stora majoriteten av "medelklassen". För "medelklassen" är inte proffspolitiker, som sitter med sina politikerlöner och leker att de är underbetalda landstingstjänstemän. Alla som kan sin Marx kan sin klassdefinition, det finns ingen medelklass! Och alla som kan sin Marx vet att ordbruk och resonemang i stil med:
"Vi menar att kopplingen mellan lön och prestation är central. Ofta har privata vårdgivare använt löneinstrumentet för att höja produktiviteten, medan offentliga vårdgivare inte gjort det. Det borde vara självklar socialdemokratisk politik att det inte bara är inom den privata vården som goda prestationer ska kunna rendera i bra löner."inte är något som socialister och socialdemokrater, slänger ur sin mun. Det är ju ett kapitalistiskt språk de använder, och det är en kapitalistisk logik bakom deras resonemang. "Splittra arbetarna! Låt de konkurrera med varandra!", snart ska väll även kollektivavtal och fackförbund avskaffas, då dessa "är ett hinder i strävan att höja produktiviteten"(läs: "profiten").
Lösningen på det problemet, hur makten korrumperar och får en att tappa fotfästet, är endast den lösning som får den drabbade att komma ner på jorden igen. Ge dem kicken! Släng ut dem på arbetsmarknaden, låt de jobba som undersköterskor! Inte i en vecka, i två år! Skicka dem till någon boliviansk saltgruva! Eller för att börja någonstans, släng ut Damberg ur partistyrelsen!
Socialdemokraterna, Bloggosfären, Ingela Nylund-Watz, Mikael Damberg, Sjukvård, Arbetsmarknad, Kapitalism
Annat intressant...
3 kommentarer:
Som gammal fabriksarbetare kan jag bara skaka på huvudet åt era galenskaper.
Bland vanligt folk, ni vet sådana med sunt förnuft, är det inte jättekonstigt att det finns koppling mellan insats och lön.
Det har socialdemokraterna historiskt skrivit under på, vad jag vet.
Sen när har socialdemokratin varit emot att de som presterar mer ska få bättre betalt?
Frågan är inte detta, utan hur mycket den prestationsbaserade lönen ska betyda för helheten, hur prestationerna ska räknas, etc.
Jag tror att den bild av (s) som inlägget andas utgår från ett helt annat parti. Men inte ens kommunisterna vill väl ha lika lön för olika arbete?
Ett utdrag ur 1960 års socialdemokratiska partiprogram kan på ett bra sätt sammanfatta arbetarrörelsens hållning:
”Kampen för jämlikhet riktar sig mot alla slags klasskillnader, vare sig de gäller ekonomisk ställning, social behandling eller kulturella möjligheter. Socialdemokratin vänder sig därför mot inkomstskillnader, som betingas av sociala och ekonomiska privilegier och maktpositioner, medan den godtar en differentiering, som grundas på skillnader i arbetsinsats, yrkesskicklighet, ansvar eller initiativkraft. Genom arbetarrörelsens insatser för större ekonomisk och social jämställdhet skapas förutsättningar för en vidgad solidaritet olika grupper emellan.”
Om det inte är socialdemokrati, varför stod det då i programmet?
Skicka en kommentar