Det är roligt att konstatera, att sakligheten ofta brister, då partihögern ska kommentera lite "ruffigare" blogginlägg från vänstersidan.
En retoriskt ställd fråga, om att eventuellt kräva en företrädares avgång i partistyrelsen, blir plötsligt ett krav på uteslutning ur partiet!
Om man kräver ett patientperspektiv och lite socialt patos, istället för trist förvaltartänk, så spelar högern ut kommunistkortet.
Problematiseringen av införandet av prestationslöner på arbetsplatser som redan har ett pressat och stressigt klimat, och där splittringar i personalgruppen kan få förödande konsekvenser, besvaras med mångtydiga programtexter.
Kritik emot enskilda, blir plötsligt kritik av ett helt parti!
Är detta tecken på ett sunt debattklimat? Är detta tecken på att det är "högt i tak"?
Nej Anders Nilsson, jag är ingen hyenamarxist. Patientavgifterna slår faktiskt olika, beroende på vilken inkomst man har. Jag som är student har inte mycket pengar att röra mig med. Om jag, som bor i Stockholm, blir sjuk så handlar det inte "om bara 100 spänn. Om jag blir sjuk så går jag först till vårdcentralen, det kostar 100kronor. Jag har klumpkänsla i halsen, och svårt att svälja. Efter det besöket så får jag en remis till röntgen. Denna kostar 500kronor. Som ett resultat av röntgningen så blir jag skickad till en specialist, detta kostar 300kronor. 100+500+300=900 Vi är alltså uppe i niohundra kronor, det är inte "bara" en ynklig hundring! Har man bara 1955kronor i veckan att leva på, så blir hålet i plånboken stort! Och hur är det för andra grupper i samhället med låga inkomster? När ska folk som Mikael Damberg fatta att många människor inte uppsöker vården överhuvudtaget, på grund av att patientavgifterna existerar? De drabbas ju inte själva, de hör ju inte berättelserna från människorna! Därför skriver jag att Damberg är hjärtlös! För han bryr sig inte om människorna, han bryr sig endast om finansieringen, och bortförklarar detta med att "slarvig finansiering skulle vara 'osolidariskt'". Det är inte att vara nytänkande, det är att tänka så som man har tänkt de senaste tjugo åren! Jag anser att socialdemokratin inte får tappa det mänskliga perspektivet. Det är ju detta som Damberg och Nylund-Watz har gjort, då de inte förstår. Därför anser jag att de delar av deras förslag, som jag kritiserar, inte är socialdemokratiska...
För socialdemokrati måste ju alltid sätta människan först. Före vinstintressen, men även före patientavgifter. Vi kan ha en avgiftsfri vård om vi vill. Och en nolltaxa borde vara en självklarhet, om man vill tala om jämlikhet och solidaritet på allvar!
Att avskaffa de byråkratiska patientavgifterna, sen när är det att kämpa för byråkratins makt? Att vilja ha nolltaxa för att detta gör vården mer tillgänglig för alla grupper i samhället, sen när är det att kämpa för ett låglönesamhälle?
Vilket kort ska Anders Nilsson och Stig-Björn Ljunggren spela emot mig, och oss kritiker, nästa gång?
Socialdemokraterna, Sjukvård, Bloggosfären, Mikael Damberg, Anders Nilsson, Stig-Björn Ljunggren, Solidaritet, Jämlikhet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Hyenamarxist är ditt eget uttryck, kommunistkortet har du plockat upp ur din egen ficka och högersossebegreppet är ditt argument.
Ditt första besök på sjukhuset kostade 900 kronor. Vad du sorgfälligt undviker att nämna att efter det så får du gratis resten av året varje gång du besöker sjukvården.
Fö bekräftar ju ditt resonemang att studenterna har alltför lite pengar att röra sig med. Precis som pensionärer, deltidsarbetare mfl. Borttagen patientavgift förändrar varken det byråkratiska systemet eller lönebildningen i samhället. Kort sagt det är ett rektionärt, samhällsbevarande förslag. Därför att det sätter systemet före människan, precis det motsatta mot det du ju själv förespråkar.
Och det är också därför mitt svar på dina sista frågor blir: I samma ögonblick du uttalade dem.
Det du skrev handlade om prestationsrelaterad lön, inte om patientavgifter. Din poäng var att Damberg och Nylund-Watz inte borde få vara socialdemokrater eftersom de ansåg att prestation borde kopplas till lön på något sätt.
På det fick du relevanta kommentarer, och SBL hittade t.o.m. ett citat från ett gammalt partiprogram. Det var ett sakligt bemötande på att det går att vara socialdemokrat och tycka så.
Sedan påpekar förvisso SBL att både din analys och din föreslagna åtgärd ligger närmare kommunistiska partier än socialdemokratiska.
Han är ju bara statsvetare, så vad vet han? Du kanske vet mer vilket ideologisk hemvist Damberg och Nylynd-Watz är värdig?
Angående patientavgifterna är det inte solidariskt att släppa alla vårdinsatser helt fria. Det finns oändlig efterfrågan på sjukvård, om det inte kostar något öht kollapsar hela systemet.
Anders:Kommunistkortet spelades då Stig-Björn säger "Jag tror att den bild av (s) som inlägget andas utgår från ett helt annat parti. Men inte ens kommunisterna vill väl ha lika lön för olika arbete?". Jag har märkt att detta är en vanligt förekommande taktik ifrån partihögerns sida. Så fort man kommer med olika förslag om utökad välfärd, och argumenterar för saken, så kallas man direkt för "sovjetkommunist" och liknande. Detta har hänt mina kamrater i distriktet vid flera tillfällen på t.ex. repskap. En gång så hade SSU en motion om nolltaxa i kollektivtrafiken, efter en halvtimmes debatt så hette det plötsligt att distriktet var just "sovjetkommunister".
Men detta med avgifter eller inte, det är helt och hållet ett en fråga om finansiering via skattesedeln eller inte. Hur ska vi kunna kritisera "barnsjukhuset" Martina här i Stockholm, med just argumentet att vård ska ges efter behov och inte efter betalningsförmåga, om vi samtidigt går ut med förslag om ökad avgiftsfinansiering? Och ärligt talat, högkostnadsskydd och liknande är totalt tandlöst. Jag kan bara se hur människor i min egen omgivning har avstått från att uppsöka läkarvård, just på grund av att de har erfarenheter av hur man får betala avgifter som tynger ekonomin, utan att det nödvändigtvis bättrar ens situation.
En god vän till mig drabbades för något år sen av irritation i ögonen. Han gick till vårdcentralen, punga ut 200 spänn, och efter en timme så blev han hemskickad med en lapp med namnet på ett naturläkemedel han skulle köpa. Nu kunde ju denna historia ta slut här, men det gör den inte. Min vän hade nämligen inte så värst mycket pengar, likt de flesta ungdomar i min ålder. Så när han några månader efteråt började få problem med magen så gick han inte till läkaren. "-Jag vill inte gå dit och lägga ut massa pengar, bara för att bli hemskickad utan en remiss eller något recept, det är slöseri!" resonerade han. Hans problem blev dock bara värre, och ett halvår senare så kunde han konstatera att han hade ett blödande magsår! Uppsökte han vård då? Nej, ekonomisk rationalitet blir visst högre än självbevarelsedrift i pressade situationer. Och detta är inget unikt. Varför tror ni att det här med sjukvård är en klassfråga? Det är just denna sortens historier som jag vill att Damberg och Nylund-Watz ska få höra, och uppleva! För vem som helst kan ju torrt konstatera, efter att ha kollat igenom några kalkyler, att "-Vi nog behöver ökad avgiftsfinansiering av vården", men det som de inte ser då, är vad denna sorts förslag får för effekter för människor, i verkligheten.
Och det här med att studenterna har för lite att röra sig med, det är ju inte sjukvårdsfråga utan en utbildningsfråga ,och en allmän fråga om hur det ser ut med omfördelningspolitiken i samhället.
Det är i själva verket ditt eget resonemang, om att en fri vård för alla skulle vara att omfamna byråkrati, som är reaktionärt. Du tror att man sätter systemet före människan, då man vill att människor ska kunna uppsöka vård då de har behov istället för då de har råd att betala. Du själv vill skydda en uppenbart byråkratiskt företeelse (patientavgifterna), och istället skylla dess negativa effekter på lönebildningen i samhället. Det är att vara reaktionär. Det är ett samhällsbevarande resonemang. Det är att sätta systemet framför människan!
Jag håller med om att det är "[...]något allvarligt fel med människors inkomster." i samhället idag. Klyftorna ökar. Men samtidigt, så vill jag återigen betona, att detta inte är en sjukvårdsfråga. Och det ena behöver inte utesluta det andra. Det går att kämpa för, och kräva, både avgiftsfri vård och en vettigare lönebildning i samhället. Båda är åtgärder i syfte att minska klyftorna!
Sen när är sådan "reaktionärt"???
Sen när är sådant inte socialdemokratiskt?
Petter:Prestationslönen var bara en del av ett inledande resonemang, och om du hade kunnat läsa så hade du sett att jag hann med att både problematisera avgiftsfinansiering av vården och få in ett resonemang om hur pampar tappar kontakten med verkligheten, innan mitt inlägg nådde sitt slut! Men visst, Stig-Björn drog upp något gammalt citat från SAP's kanske dammigaste partiprogram, ett citat som menade att socialdemokratin "[...]godtar en differentiering, som grundas på skillnader i arbetsinsats, yrkesskicklighet, ansvar eller initiativkraft. ". Detta citat kan sedan tolkas olika. Jag tolkar det som att man 1960 accepterade t.ex. att en snickare som med tjugo års yrkeserfarenhet har högre lön än en kollega med bara fem års yrkeserfarenhet, att man får högre lön om man jobbar övertid eller tar på sig extra arbetsuppgifter, att ansvar för människoliv ska ge rätt till högre lön.
Jag tolkar inte citatet som att prestationslöner, där man pressas att arbeta mera och hårdare (att man stressar på), är något som borde införas på arbetsplatser som redan idag är stressiga och utslitande, bara för att kapitalisterna kör med den metoden. Vilket ju var exakt vad Damberg och Nylund-Watz sa, de vill ju införa prestationslöner bara för att de privata vårdföretagen kör med det. Nu vill jag också citera lite partiprogram, jag tar det senaste, det från 2001: "Ekonomi och arbetsmarknad påverkar hela samhället. Denna insikt har alltid präglat socialdemokratisk samhällsanalys.[...]Förändringar i ekonomi, teknik och arbetsliv skapar nya sociala mönster och nya krav på politiken. Nya möjligheter att hävda jämlikhet och rättvisa öppnar sig, men också nya orättvisor och nya sociala problem.[...]Det kräver nya politiska och fackliga instrument och innebär nya utmaningar för demokratin." och, "Nu likaväl som då kommer de krafter att visa sig starkast, som har folkflertalets intressen bakom sig. Ingen social eller ekonomisk organisation kan i längden överleva på tvärs mot dessa intressen"
Frågan är, vad tycker facken om det här? Vad tycker de anställda själva? Sen när är det inte socialdemokratiskt att måna om en god arbetsmiljö och situation på arbetsplasterna? Sen att det kanske är mer "kommunistiskt" än Stig-Björn's "social-liberterianism", det är hans problem.
Och vad menar du med att nolltaxor skulle vara osolidariska? Sen när är avgiftsfinansiering, där samma avgift gäller för alla (trots de inkomstskillnader vi har i samhället idag), en solidarisk företeelse? Om det finns oändliga behov, då är väl problemet att vi behöver bygga ut välfärden, inte att vi måste sitta och mecka med avgiftsnivåer? Eller har vi patientavgifter för att hålla borta hypokondriker? Eller för att få de som inte kan betala för sig att droga ner sig på smärtlindrande, sprit och en uppsjö olika "huskurer"???
Jag säger bara en sak, och det är jävligt socialdemokratiskt att säga såhär: "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov"
Blev jag en "kommunist" nu?
Det jag menade med att lyfta in kommunistargumentet framgår väl av vad jag skriver? Att inte ens kommunisterna vill ha lika lön oavsett insats. Även om de ibland tillskrivs den uppfattningen.
Nu ser jag att mitt citat fått tidigare prestationslönemotståndare att plötsligt vara för att yrkesskiclighet och insats ska återspeglas i bättre lön.
Grattis. Då har jag levt förgäves.
En liten nätt avgift för sjukvårdsbesök tjänar alla på, det gör att folk tänker sig för innan de söker vård. Kanske skjuter upp besöket och går till Vårdcentralen eller ringer telefonservicen.
Det är ett bra sätt att hushålla med begränsade resurser. Och inte utan skäl så brukar man då samtidigt argumentera för att det inte ska gälla barn.
Vem som slänger mest epitet kring sig kan vi diskutera i evighet. Särskilt spännande diskussioner blir det inte av det i vart fall. Och då gäller det även högerspöket. Och det du berättar bekräftar ju det.
Så låt oss debattera. För det första, sjukvården finanseras genom skattsedeln i första hand. För det andra, jag envisas med att varje människa i det här landet ska ha råd med 900 kronor per år för att upprätthålla sin hälsa. Om det går via skattsedeln eller via avgiften är för mig likgiltigt.
Men sjukvårdens ekonomiska problem inte är en fråga om mer pengar i första hand utan ett resultat av en vansinnig utveckling av den enorma byråkratiska överbyggnad, som offentlig verksamhet har en tendens att generera.
Att i det läget kräva mera resurser i ett sådant system är att befästa det. Det är reaktionärt, hur illa du än tycker om att bli kallad det.
Du beskriver det ju själv alldeles utmärkt när du frågar varför ”... betala avgifter som tynger ekonomin, utan att det nödvändigtvis bättrar ens situation”. Vården fungerar inte!
Du skriver ju bra om din kompis, men jag tycker att du drar en haltande slutsats. Hans slutsats var ju att han inte ville lägga ut en massa pengar för något utan att få något för det! Hur hade han resonerat om han istället fått ”... en remiss eller något recept.” Om han hade fått vård?
Och jag kan lova dig att högkostnadskyddet är en välsignelse för majoriteten av svenska folket.
Om man inte analyserar verkligheten som den ser ut utan litar på sin ideologiska kompass så kommer man många gånger att komma fel och det tycker jag att du gör. För utan att analysera sjukvården som den ser ut så föreslår du riktlinjer. Sannolikheten för att man går andras intressen än de man avsåg är då stor.
Att i dagens situation förbehållslöst tala för mera pengar till vårdapparaten är inte detsamma som att den blir bättre, mer tillgänglig eller mer demokratisk. Jag kan lova dig att varje dag extra du går sjukskriven kostar många många gånger mer för den enskilde människan än de 2 kronor och 47 öre högkostnadskyddet gör, för att inte tala om lidandet.
Ok, det är inte lika flashigt att kräva avbyråkratisering, men jag är övertygad om att det gynnar människan före systemet. Det gör inte dina förslag, hur mycket du än skulle önska att de gjorde det.
Slutligen du må mena motsatsen men för mig är Frihet, jämlikhet och solidaritet utgångspuinkten för varje resonemang, människor som tvingas till den ekonomiska situationen att 2 kronor 47 öre är över gränsen för att få del av vård inte en fråga om avgiften. Det är en fråga om den disponibla inkomsten. Det är ett liv utan vare sig frihet, jämlikhet eller solidaritet.
Och bara för att göra det tydligt, de 1900 kronor du har i veckan har det tagit mig 47 år i arbetslivet för att komma upp till och jag är inte där riktigt än.
Plötsligt blev det en mycket trevligare samtalston här!
Det som jag tycker du missar är: å ena sidan så vill du rusta ner den byråkrati som slöar ner sjukvården, å andra sidan så vill du behålla en stor orsak till byråkratiseringen, uttagandet av avgifter för besök på vårdcentraler och sjukhus. Att avskaffa uttagandet av avgifter i vården, det är att skära bort en hel del byråkratiskt fett. Ändå envisas du med att det inte skulle vara någon sorts "avbyråkratisering", utan tvärtom, att befästa det byråkratiska systemet. Det är denna återvändsgränd som ja vill att du förklarar för mig!
Damberg och Nylund-Watz angriper en punkt, jag angriper detta angripande, och sen angriper du mig för att "jag inte har en helhetsbild". Jag har gott och väl en helhetsbild, bara det att jag inte har redovisat den hittills. Jag har nämligen bara kritiserat kritik. Således är det orimligt att försöka utmåla det som att jag presenterar en patenterad standardlösning, som helt isolerad, ska kunna lösa all vårdens problem. Och problemet är, att det har jag inte. Det jag har gjort, är som sagt, att kritisera kritik. Jag håller med om att mycket behöver göras inom vården, och jag kan skriva under på att "pumpa in mer pengar" inte alltid är den bästa lösningen. Vi har ju våda konstaterat att stora delar av byråkratin tynger ner och "slöar till" vården. Men det är också så att vi har två helt olika ståndpunkter, och idéer, om hur man bör gå tillväga. Du tycker att ideologi kör ner en i diket, jag tycker att ideologi håller en kvar på vägen.
Grundläggande så handlar det om vården ska finansieras av den enskildes avgifter, eller finansieras gemensamt (med en progressiv skala) av alla. Egentligen är väl inte ens det en fråga för dig, du skriver ju:"Om det går via skattsedeln eller via avgiften är för mig likgiltigt. " Så varför inte ta ett första steg i avbyråkratiseringen? Avskaffa uttagandet av avgifter som kostar mer än de smakar!
Jodå, jag envisas, hoppas att det inte stör dig. Du har fullständigt fel i att patientavgiften skulle vara det viktigaste i avbyråkratiseringen.
De viktigaste punkterna i avbyråkratiseriungen heter avskaffande av interdebiteringssystemen, hänvisningsförbudet till specialistvård och de sviktande journalföringssystemen. Enbart det sista kostar vården direkt 38 miljarder kronor om året, 100000 skadade och 1500 döda. Detta finns dokumenterat i socialstyrelsens rapport.
Jag tycker att du ghör det för enkelt för dig när du smiter ut genom "kritik av kritik"-dörren, och du, jag tycker inte att ideologi leder ner i diket. Jag vägrar bara att låta ideologi bli det samma som ett slaskigt, vingligt till intet förplikatande "vänster" som skulle vara det enda sanna till skillnad mot det så förhatliga "höger", en argmentation som får ersätta fakta, kunskap och helhetsbilder. Det är det som leder ner i diket.
Slutligen, finansieras inte av den enskildes avgifter, i själva verket utgör de en liten del av den totala finansieringen. Det är skatter och avgifter som står för rulljangsen.
Avgifterna har ett annat syfte, att man betalar för varor och tjänster. Inom sjukvården har man ansett att 2 kronor och 47 öre om dagen inte utestänger någon. Det kan man säkert diskutera, men det har inget med sjukvårdens finansiering att göra, eller sjukvårdens ekonomiska problem för den delen.
Om avgifterna inte har å göra med sjukvårdens finansiering eller med sjukvårdens ekonomiska problem, då blir de väl överflödiga? En överflödig avgift, som hindrar människor att uppsöka sjukvård, är inte det en onödig avgift? Då skatter ändå står för den överväldigande majoriteten av finansieringen, så är det ju inte så värst farligt att låta skatten finansiera sjukvården helt och hållet.
Och om problemet är att folk uppsöker vård stup i kvarten, så kan man med "socialistiska glasögon" se, att det inte är den arbetarklass som ser avgifterna som ett hinder, som uppsöker sjukvården i "för stor" utsträckning. Det är ju faktiskt "överklassen". Och då är inte det stora problemet idag att vi inte har några "styrmedel" eller "reglerande avgifter", utan snarare den snedfördelning av resurser som "Vårdval Stockholm" och annat djävulskap har fört med sig. Det är kanske där fokus bör liga, för en socialdemokratisk vårdpolitik efter 2010? Sen om det är "nytänkande" eller inte, spelar ingen roll. Politik ska utgå från människors behov och verklighet, inte från det som är fräschast för dagen!
Om avgifterna inte har å göra med sjukvårdens finansiering eller med sjukvårdens ekonomiska problem, då blir de väl överflödiga? En överflödig avgift, som hindrar människor att uppsöka sjukvård, är inte det en onödig avgift? Då skatter ändå står för den överväldigande majoriteten av finansieringen, så är det ju inte så värst farligt att låta skatten finansiera sjukvården helt och hållet.
Och om problemet är att folk uppsöker vård stup i kvarten, så kan man med "socialistiska glasögon" se, att det inte är den arbetarklass som ser avgifterna som ett hinder, som uppsöker sjukvården i "för stor" utsträckning. Det är ju faktiskt "överklassen". Och då är inte det stora problemet idag att vi inte har några "styrmedel" eller "reglerande avgifter", utan snarare den snedfördelning av resurser som "Vårdval Stockholm" och annat djävulskap har fört med sig. Det är kanske där fokus bör liga, för en socialdemokratisk vårdpolitik efter 2010? Sen om det är "nytänkande" eller inte, spelar ingen roll. Politik ska utgå från människors behov och verklighet, inte från det som är fräschast för dagen!
Skicka en kommentar