tisdag 27 januari 2009

Papperstigrarnas studiematerial ljuger!

Sitter och läser det häfte om "VÅR IDEOLOGI" som partiet kom ut med 2003, för användning i studier för nya medlemmar.
Jag blir upprörd efter ett tag:
"För socialdemokratin spelade ägandet inte den avgörande rollen när man väl fick makt att utöva politik efter demokratins genomförande. I stället var det tryggheten, rättvisan och omsorgen om människornas välfärd som hade en avgörande betydelse. Det jämlika samhället fick byggas inom folkhemmets ram.
Det skulle finnas en välfärd som omfattade alla. Den skulle vara av så hög kvalitet att alla samhällsgrupper efterfrågade den. ”Endast det bästa är gott nog åt folket ” sa Gustav Möller. Det låg ett egenvärde i att direktörens son skulle träffa vårdbiträdets dotter i samma skola. Det fanns stora fördelar med att grosshandlaren och lantarbetaren hamnade på samma sjuksal när
blindtarmen skulle opereras bort.
Det var den här jämlikheten som var den demokratiska socialismens mål. Den kunde uppnås med ett fritt näringsliv, men inom ramen för politiska beslut om hur produktionsresultatet skulle användas."

säger man.

Problemet är inte att man påpekar att arbetarrörelsen i Sverige, började med att bygga upp den sociala välfärden då man fick makten under Per-Albin's tid, förverkligandet av den sociala demokratin. Inte heller det att man påstår att det finns ett egenvärde med att människor från olika klasser träffas i den gemensamma välfärden. Problemet är de avslutande meningarna.
"Det var den här jämlikheten som var den
demokratiska socialismens mål. Den kunde uppnås med ett fritt närings-
liv, men inom ramen för politiska beslut om hur produktionsresultatet
skulle användas"

Undertecknad anser att detta är falsk historieskrivning. Är verkligen "jämlikheten" vi uppnår, då en grosshandlare och en lantarbetare sover i samma sjukhussal, "den demokratiska socialismens mål"? Är detta överhuvudtaget fråga om "jämlikhet"?
Det är dessa frågor jag ställer mig, då jag läser häftet.
Målet är väll en verklig jämlikhet, ett samhälle där vi alla är likar, systrar och bröder. Ett samhälle som är solidariskt i ordets rätta bemärkelse. Är dagens samhälle, med det fria näringsliv vi har, verkligen solidariskt?

Och klyftorna! Även under det tidiga 70-talet, då Sverige var som mest jämlikt, så fanns stora klyftor, och en utbred social problematik. Hade vi uppnått "jämlikheten", med ett fritt näringsliv? Varför känner sig människor maktlösa i det samhälle, som av häftet ses som "den demokratiska socialismens mål"? Där produktivkrafterna fortfarande ligger i händerna på människor med endast ett vinstintresse, profithungern? Varför har klyftor ökat i samhället, även under socialdemokratiskt maktinnehav? Varför har välfärden rustats ner, även under tider av socialdemokratiskt maktinnehav?

Trots det som påstås i häftet, att den demokratiska socialismen kan uppnås i ett kapitalistiskt samhälle med fritt företagande, så anser jag att vi måste se till systemet, vårt samhälles själva struktur. Mitt svar ät mycket enkelt. Vårt mål, den demokratiska socialismen, kan inte uppnås, uppbyggas och upprätthållas, inom ramen för det kapitalistiska samhället. Det krävs ett systemskifte i ordets rätta bemärkelse. En omfattande samhällsomdaning. För den demokratiska socialismen innefattar inte bara politisk demokrati och den begränsade form av social jämlikhet som beskrivs i ovannämnda häfte. Den demokratiska socialismen värnar även om andra former av demokrati. Ekonomisk och kulturell, där medborgarna som sanna likar även tillåts utformar de ekonomiska strukturerna, produktionen och samhällets värderingar & förhållningsätt. Demokrati där människan får verklig makt över sitt arbete och över definitionen av vad som anses vara "sunt förnuft" och "rätt och fel".

Det är då vi uppnår ett sant demokratiskt samhälle, det är då vi kan bekämpa klassklyftor. Och det är först då vi avskaffar klassamhället, som vi kan tala om demokratisk socialism i ordets rätta bemärkelse. Det häftet beskriver, det är funktionssocialismen då den är som sämst. Svag, blåögd och trist. "-Samhället är färdigbyggt!". Nej, det är det inte alls...

, , , , , , ,

Annat intressant...

13 kommentarer:

Stig-Björn Ljunggren sa...

Du får nog finna dig i att den demokratiska socialism som svensk socialdemokrati bekänner sig till inte har för avsikt att avskaffa marknadsekonomin, knappt ens kapitalismen. Möjligtvis kapsla in den och försöka göra den hanterbar, men socialdemokratin har inte något "systemskifte" på dagordningen. Vill man ha det, finns det andra partier att hemsöka.

Nima D-T sa...

Vad har du för belägg för att en radikalisering av partiet inte skulle vara möjlig? "Socialdemokratin" är ingen monolit som står där, helt orubblig. Socialdemokratin är ingenting annat än summan av dess medlemmar. Partiet har ju ideologiskt rört sig fram och tillbaka genom åren, och att partiet då kan röra sig mot en ordentligt systemkritisk hållning, med samhällsomdaning på dagordningen, kan inte ses som en omöjlighet.

Är du säker på att det inte rör sig om att du, personligen, inte skulle vilja se en socialdemokrati med "systemskifte" på dagordningen?

Stig-Björn Ljunggren sa...

Socialdemokratin är väl inte bara summan av medlemmarna, utan också av partiets väljare?
Det är inte omöjligt att bli samhällskritisk och samhällsomdanande, vad det nu betyder, men frågan är om det är möjligt att vara detta och samtidigt vinna makten?
Den radikalisering du talar om, ägde inte den rum i slutet på sextiotalet och under sjuttiotalet?
Hur gick det då med regeringsmakten?

Nima D-T sa...

Ett parti, eller en rörelse, ska inte vara summan av dess eventuella "sympatisörer". Vi ser ju hur partiet idag har dragit sig in i en enorm spekulations karusell av det värsta slag, då man ska försöka hålla fingret i vädret för att känna av åt vilket håll vindarna blåser.
Ett sånt parti utvecklas på sikt till ett populistiskt parti, helt utan ryggrad eller grundläggande värderingar. Jag kan delvis skriva under på din analys om att en samhällsomdanande ambition kan bli ett hinder för att vinna makten. Men om detta hinder, att faktiskt ha någon som helst utopisk grund och ideal, ses som en fara för partiet, så blir ju partiet inget annat än en makthungrig koloss, där medlemmarna, med deras engagemang och drömmar, inte blir något annat än fotsoldater i kampanjmaskineriet och röstboskap.

Att vinna makten får aldrig bli ett självändamål. Det om något kommer "väljarna" att se igenom. Lite inte "väljare", lite på medlemmarna!

Stig-Björn Ljunggren sa...

Eftersom du faktiskt menar att det är bättre att förlora val efter val på en utopisk politisk hållning, därför att den är präktigt ideologiskt koscher, så bör du skriva det.
Och testa om det är detta socialdemokratin gjort under ett århundrade, eller om det är just verkligheten, folket och väljarna, som fått vara utgångspunkt.

Ge inte väljarna fingret.

Se hur moderaterna gjorde för att vinna makten! De lade sig nära väljarna, fick makten, och tar nu chansen att göra förändringar som varaktigt bygger nya förutsättningar för hur makten utövas. Lärorikt. Och förödande för dem som hellre sjunger med änglarna än ser hur världen är beskaffad, som hellre följer kartan än terrängen.

Utopier bör bekämpas. Med verklighetssyn (och Marx).

Nima D-T sa...

Men snälla, att jag efterlyser ideal och drömmar, har ju inte betydelsen att jag efterlyser ett parti som rent valtaktiskt beter sig idiotiskt. Problemet är att partiet idag har två stora läger. Ett läger som tror att ett annat samhälle är möjligt, och som vill att partiet verkar för ett socialistiskt samhälle. Och ett läger som inte tror på att ett annat samhälle är möjligt, som tycker att socialism inte är något annat än "fina ord", och som därför accepterar status quo. Det det handlar om är om man vill ha en annan värld eller inte. Det är alltså inte ens en fråga om funktionssocialism eller reformism av olika radikalitet, det är en fråga om socialism eller inte.

Det socialdemokratin gjorde under 1900-talet, eller rättare sagt fram tills löntagarfondernas nederlag i mitten på 80-talet, var att föra en reformistisk politik med klart sikte på ett helt annat samhälle. Man arbetade för att successivt nå den revolutionära samhällsomdaningen, där vi går från kapitalism in till socialism. Det rådde självklart ingen konsensus om vägen dit, därför har det genom tiden funnits olika falanger inom partiet, skiftande i antal och styrkeförhållanden. Men det fanns alltid en överväldigande majoritet med inställningen om att det var socialismen som var målet! Det du kallar för "[...]är just verkligheten, folket och väljarna, som fått vara utgångspunkt.", är inget annat än valet av strategi och prioriteringar i den reformistiska processen. Arbetarrörelsen förde alltid ett flitigt arbete med folkbildning och agitation för att understödja dessa reformer, som inte sällan var radikala, nydanande och uppslitande. Du får "välfärdsbygget" att låta som en lätt process, som bestående av endast själva reformerna, och ser således inte det enorma folkrörelsearbete, det tryck "underifrån", som drev hela bygget av välfärden.

Frågan blir då, vilken var drivkraften bakom hela rörelsens engagemang? Var det möjligheten att låta ungarna få göra en "klassresa", eller var det drömmen om ett klasslöst samhälle? Stig-Björn, du har ett för akademiskt perspektiv, du ser bara partiet som en butik som ska ha ett lockande utbud för kunderna, inte som något som byggts, och byggs, upp av en stor och brokig skara människor. Du saknar ett gräsrotsperspektiv, du ser bara saken ovanifrån, och glömmer bort alla "vanliga människor" som har varit och är en del av partiet.

Varför ska jag i mina tankar och drömmar, anpassa mig till status quo? Hade vi suttit och haft denna diskussion om August Palm, Hjalmar Branting, Kata Dahlström, Zäta Höglund, Per-Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, och alla arbetarrörelsen medlemmar och sympatisörer genom åren, hade låtit sig begränsas av den realism du förespråkar? Och då menar jag realism som självcensur!
Du vill ha en rörelse som har makt, jag vill ha en rörelse som har drömmar. Frågan är vad resten av arbetarrörelsen vill med sin rörelse!

Stig-Björn Ljunggren sa...

Jag vill ha en rörelse som rör sig, där är vi nog överens, och jag har inget emot kritiken av socialdemokratin som status quo-inriktad, som går med framtiden med röven före, som någon uttryckt det.

Jag tror inte att det finns två läger, du förenklar för mycket. Det finns fler inriktningar, minst tre olika läger, vänster, höger och mittemellan.

Du missar att många av oss som kritiserar den utopiska floskulösa partivänstern är radikala i ordets rätta bemärkelse, vi binder oss inte vid statskapitalismen och den petrifierade välfärdsstaten, vi vill ha förändring, men är beredda att pröva nya lösningar, även när de innebär omprövningar av tidigare sossepolitik.

Vi tror inte på att göra 1970 till ideologiskt basår som du kvittrar om, enligt parollen förändring är förnedring.

Löntagarfonder var ett jävla skit.

Men vi är inte radikalt utopiska, tror inte vi kan bli bättre än de religiösa på att drömma fram ett paradis där lejon och lamm lekter med varandra i en pastellfärgad harmoni.

Vi är realister. Visionerna är principiella, inte utopiska.

Många av oss utgår från individens frigörelse, ser socialism som en schysst chans för vanligt folk att skaffa sig en bättre tillvaro. Vi konstaterar också att i det perspektivet har marknadsekonmin varit att föredra framför planekonomi. Att samhället måste byggas på männskors engagemang, inte på pekpinnar ovanifrån.

Och varför gnälla så över dagens samhällsutveckling, som lett fram till ett fantastiskt språng av ökad individualism, en stimulerande uppluckring av gamla fördomar, internet, globalisering och dynamisk förändring av maktförhållandena i världen.

Och när socialdemokratin har förstått att bejaka produktivkrafternas utveckling då har också socialdemokratin haft framgångar.

Nima D-T sa...

Jag håller med om att en uppdelning av partiet enligt modell "svart/vitt" är en olycklig förenkling, men just den förenkling som jag använde mig av gick ut på att belysa den motsättning i synen på om det överhuvudtaget går att skapa ett klasslöst samhälle. Kanske vi kan komma överens om en uppdelning i en "revolutionärt"-reformistisk vänster, en funktionssocialistisk center, och en "status quo"-accepterande höger? Bara för att få något som helst grepp på vilken "uppdelning" partiet egentligen har, på ett ideologiskt plan.

Men att dra hela "vänstern" över en kam på det där sättet, det är väl en förenkling det också? Nog för att det gärna blir "gnällvänstern", med mycket mer kritik än konkreta och livskraftiga förlag, men beror inte detta delvis på att "vänstern" på många håll i landet, har behandlats rent utav förjävligt, av företrädare på högre positioner. Om man utsätts för "härskartekniker" hela tiden, ere inte konstigt att man blir bitter då? Denna bitterhet smittar sedan av sig på yngre generationer av kamrater, och bitterheten fortplantas allts, generation efter genration. Jag menar, om jag som ung medlem, tillhörande någon sorts vänsterfalang, genast får stämpel på mig om att vara "gnällvänster", och inte får en chans att vissa upp sina egna tankar och idéer, blir det inte så att jag ärver gammla beteenden då?

I grund och botten är den problematik som vi diskuterar, och som jag ofta tar upp på denna blogg, inte en problematik gällande "höger" och "vänster" som två motpoler. Det handlar om helt andra motsättningar. Nej, jag vill inte sitta och drömma ikapp med de religösa, men jag vill uppmana tråkiga "högerspöken" med förvaltarmentalitet att sluta ögonen och betänka hur ens idealsamhälle egentligen ser ut. Nej, jag vill tävla i att komma med så galna förslag som möjligt, jag vill bara påpeka att en annan värld faktiskt är möjlig, och att vi kan börja ta oss dit redan nu, budgettak, inflationsmål och "global konkurrens" är inga hinder för det!

Och om att gnälla över dagens samhällsutveckling, det finns två sidor av alla mynt. "[...]ett fantastiskt språng av ökad individualism, en stimulerande uppluckring av gamla fördomar, internet, globalisering och dynamisk förändring av maktförhållandena i världen." i all ära, men har våra liv verkligen blivit bättre för det? Har inte samhällsutvecklingen, på andra punkter, gått i negativ riktning? Även under 1900-talet så skedde det mycket utveckling som var negativ utveckling, hand i hand med positiv utveckling. Och för att citera mig själv "Den (funktionssocialismen) är en fungerande metod för att bygga upp ett socialt välstånd för det stora folkflertalet under "goda tider" av stark tillväxt för kapitalismen. Detta kan vi inte förneka, det svenska 50 och 60-talet är om något ett bevis." Självklart ska man utnyttja kapitalismens goda tider, det är väl det reformism går ut på? Utnyttja kapitalismen då den går upp, strama åt den (i permanenta förändringar) då den går ner. Men sen när har jag börjat snacka om planekonomi?

Avslutningsvis vill jag parafrasera Simone de Beauvoir "-En födds inte till gnällvänster, en blir det!"

Stig-Björn Ljunggren sa...

Fast jag lägger förvaltningskynnet i mitten, hos de som ser maktinnehavet som det centrala, som helst låter de stora strategiska frågorna ligga och vänta tills de antingen löser sig själva, eller löses av nödtvång. I skuggan av galgen.

Sen finns det en utopiskt visionär vänster som har de längsta listorna på kapitalismens tillkortakommanden och de kortaste listorna på alternativet och därför uppfattas, mer eller mindre välförtjänt, som arbetarrörelsens Pingstvänner.

Sen har vi en principvisionär höger, som är kritisk mot staten och kaptialet och andra maktspelare och som sätter individualismen i centrum, bejakar narcissismen, urbanismen, globalismen på det alla i längden får det bättre. De föredrar en halvtaskig demokrati och marknadsekonomi före de sämre alternativen.

Och de första och sista slår de mittersta.

Fast jag kanske önsketänker.

Nima D-T sa...

Nog är det några stänk önsketänk.
De "pragmatiker", med maktinnehav som centralparoll, som kommer med förslag på privatiseringar, ökad avgiftsfinansiering av vården och andra, rent liberala förslag, är inte de i själva verket den riktiga "högern"? Nog för att jag kan ha en förståelse för att "de liberala förslagen" inte i första hand har varit ideologiskt motiverade, utan ett utslag för "pragmatism" och "realism". Men detta visar ju på varför ideologi behövs som ett mer centralt inslag i partiet, för att vara en plattform för diskussion/tänkande och en röd tråd i utformandet av praktiskt politik.

Men din korthuggna kritik av vänstern, den grundar sig ju enbart på det faktum att den är dålig på att komma med alternativ, till den kapitalism vars tillkortakommanden man så flitigt listar upp. Hur ändras din inställning, den dagen då man faktiskt kan komma med konkreta förslag på alternativ? Kvartstår "pingstväns(ter)statusen" då?

Och om man då ser på hela partiet med glasögonen "stå-stilla/röra-på-sig", så kommer man ju tillbaka till min bild av två stora "läger". Ett som har accepterat dagens värld, och ett som tillåter sig att vilja något annat. Med den bilden blir ju din "vänster" och "höger" delar av samma läger! Så varför inte slå våra påsar ihop? Problemet är nog semantiskt. Vänstern använder ordet "utopi", högern ordet "vision". Jag väljer "utopi", eftersom "-Visioner är något som idélösa medelmåttor påtvingar andra", för att citera Bengt Göransson.

Alltså, den stora splittringen är mellan:
- en grupp förvaltare, med maktinnehav som prioritet #1, och som skjuter fram "de stora, jobbiga frågorna" på morgondagens generationer.

- en grupp med blicken framåt, åt något annat än det vi har idag. Vissa kallar det "utopi", andra kallar det "vision".

Jag kan inte skriva under på din uppdelningen till 100%, eftersom jag inte kan relatera till den. Den stämmer helt enkelt inte överens med min "vardag" i SSU-förbundet och i min AK. Är det egentligen så, att du inte vill sätta in dig själv i samma fack som "gnällvänstern" ?

Stig-Björn Ljunggren sa...

Hellre ett radhus i Luthagen än ett furstedöme i Utopia, det är min paroll.
Jo, min kritik mot vänstern är främst att den bara kritiserar, inte har ett alternativ. Vilken idiot som helst kan göra en lång lista på marknadsekonomins och kapitalismens tillkortakommanden, men vad är det konkreta alternativet?
Och visst, jag är med på förändringar som är till det bättre för vanligt folk - och som gör vardagslivet bättre.
Därför bör det experimenteras mer i välfärdsstaten, friskolor och vårdalternativ är utmärkt, funkar det så funkar det.
Varva teori och praktik, som min gamle rorsman sade. Goda idéer faller inte från himmelen som stenar, utan uppstår i den mäskliga praktiken, sade han också.

Nima D-T sa...

Bifall...

Men jag vill bestämt hävda att friskolor inte är något positivt inslag, då jag har personlig erfarenhet av att ha gått i två olika. Det är visserligen ett helt annat sätt att arbeta, men de enda fördelarna ligger i nytänkande pedagogik, och utöver det finns en uppsjö nackdelar som alla härstammar, från att de drivs i bolagsform. Det behövs nytänkande i utbildningsväsendet, men man ska inte gå på den borgerliga myten om att det är olika former av privata driftsformer som är vägen. Det som behövs är ökat utrymme för ny pedagogik och annorlunda former av själva organiseringen av skolan, inte att vinstsuktande företag kommer in, som bara tar delar av skolpengen till diverse direktörsbonusar och övervärderar betygen för att locka till sig fler elever (=få mer skolpeng att "effektivisera" in i fickorna på ägarna).
Ett litet sidospår, men jag kände att det behövs. Och privata vårdbolag. Om man har en verksamhet med krav på vinst, som samtidigt har som affärsidé att hantera sjuka människor, har man verkligen ett intresse av att göra människor friska, då ohälsa är själva affärsidén? Privata företag med vinstintresse funkar inte, vi får experimentera på andra sätt, dags att gå vidare...

Stig-Björn Ljunggren sa...

Självfallet vill de tjäna pengar, såväl skolbolag som sjukvårdsproducenter.

Men det vill landstinget också, och om det inte är pengar så är det tid över att fika, omständiga procedurer som håller igång verksamheten, revirpinkande forskare och överläkare, etc.

Eller lärarna och hela pedagoggänget....de har inte ett annat kynne för att de är offentliganställda, överallt kommer du att få strukturer som stelnar och som därför måste motioneras.

Men låt oss för all del börja utvärdera friskoleexperimentet. Och ställa det, inte mot framtidens utopier, utan hur det var innan med mängdlära, läx- och betygsfrihet, mobbing och noll möjlighet för föräldrar och elever att göra vettig exit om det blev för jävligt i plugget.