Supertystnaden under superveckan!

Så var då "superveckan" över!
En vecka fullspäckad med partiledardebatter. En vecka i början av en växande finnanskris. En vecka för att sätta upp viktiga frågor på dagordningen. En vecka för att vissa upp sitt partis ideologiska särställning.
Men var det verkligen det som vi fick se?
För att ställa frågan ur ett Socialdemokratiskt perspektiv; Lyckades Mona att bevisa att vi inte kommer att föra samma politik som Högeralliansen?

Visserligen så får man väll säga att på vissa punkter så framkom att det finns två alternativ. Ett borgerligt som syftar till att öka klyftor och orättvisor (i syfte att "skapa jobb"), och ett "vänster" som vill värna om det som återstår av välfärdsstaten. I frågor om sjukvård, familjepolitik och "jobben" så lyckades Mona åtminstone utmåla ett alternativ till den borgerliga politiken.
Men ändå fattas det något, något som borde vara självklart för varje Socialdemokratiskt partiordförande, speciellt i en tid då vi ytterligare en gång får se världen sjunka in i en destruktiv, ekonomisk kris.
Vad är det då som fattas?
Kritik emot kapitalismen.

Denna kris är ju kapitalismens kris. Den har orsakats av spekulation och belåning, typiskt kapitalistiska företeelser. Detta har kunnat ske tack vare att det har varit fritt fram för "marknaden" att göra som dom vill, typiskt nyliberala företeelser.
I en sådan situation så skulle man kanske tro att ledaren för ett socialistiskt parti ska ställa sig upp och ge en rejäl kritik till den nuvarande ekonomiska ordningen och kapitalismen som sådan. Så har inte varit fallet.
Inte i någon av debatterna under "superveckan" kunde vi höra hur Mona ens överväger att kritisera kapitalismen. Istället för att påtala att det faktiskt är så att krisen har uppståt tack vare det kapitalistiska systemet, så väljer Mona att fortsätta tala om hur vi ska torka upp skiten efter kapitalisterna. Istället för att föreslå förändringar av själva systemet, mot ett mer demokratiskt, sansat och rättvist system.
Just nu är kapitalismen som ett pokerbord där ingen vinner något (och där dom flesta har gått "all in"). Freidrich Engels beskrev redan 1881, kapitalismen som ett enda stort hasardspel (i artikeln "Nödvändiga och överflödiga samhälssklasser"), och nyare begrep som "Kasinoekonomin" vittnar om kapitalismens tendenser till spekulation och våghalsigt slöseri med resurser. Är det verkligen något att värna om? Är det verkligen en bra grund att bygga upp en välfärdsstat på? Och är det förenligt med "ordning och reda i finanserna", egentligen?

Såklart det inte är så, i själva verket så är ju kritiken emot kapitalismen något centralt för socialdemokratin, utan den så får man ju fråga sig om partiet överhuvudtaget har något existensberättigande? För att citera vårt senaste partiprogram; "Mot detta maktmonopol (kapitalismen, för.anm) sätter socialdemokratin en eknomi styrd av folkliga intressen. Vi strävar efter en ekonmisk ordning där varje människa har rätt och möjlighet att som medborgare, löntagare och konsument påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetslivets villkor.[...] I konflikten mellan kapital och arbete företräder socialdemokratin alltid arbetets intressen. Socialdemokratin är och förblir ett antikapitalistiskt parti, som alltid byggt motkrafter mot kapitalets anspråk på makt över ekonomi och samhälle"
Detta är alltså en text som till och med mittenextremister ställer sig bakom. Varför kan vi då inte höra Mona framföra budskapet om denna demokratisering av ekonomin? Vi kan inte hoppas alltför mycket på Sahlin (och ses ju som en "höger-sosse"), men vi borde åtminstone kräva att hon kritiserar kapitalismen istället för att omfamna den. Och hålla sig till vår antikapitalistiska, ideologiska grund.

Kritiken mot kapitalismen måste komma upp på tapeten igen! Det har inte varit ett ämna i den stora, breda debatten på tjugotalet år.
Någon måste ta initiativet, och det borde vara SSU och Socialdemokratin!

/NiMA


demokrati, Socialdemokraterna, superveckan, kapitalism, ekonomi, partiprogrammet, Mona Sahlin