Den intellektuellt högtstående socialdemokratiske samhällsdebattören, krönikören, ledarskribenten och bloggaren Jonas Morian har gjort det igen!
Han har riktat skarp och välformulerad kritik mot mig och mina politiska uppfattningar.
Debattvirtuosen Morian har denna gång fastslagigt i en hänförande argumentation, att jag har fel för att jag är ”dum i huvudet!”.
Jadu, att vara socialdemokrat med en annan åsikt en Morian har nog aldrig känts svårare.
Denna gång verkar dock Jonasponken för en gångs skull fattat poängen, han skriver ” Det må vara behjärtansvärt att efterfråga en lite grundligare analys om framförallt unga förortskillars känsla av utanförskap i samhället. Möjligen är det också motiverat att ställa frågan om klasstillhörighetens betydelse för vilka dödsmisshandelsfall som uppmärksammas i medier och samhällsdebatt.” precis Jonas, det är motiverat att ställa dessa frågor och politisera en apolitiserad fråga.
Jonas:
Egentligen hatar jag personangrepp. Egentligen vill jag bara diskutera politik. Men nu blev jag faktiskt ledsen på dig. Om du inte håller med mig, snälla du, debattera, visst var kvick, raljant , ful i din debattstil. Det hör saken till.
Men när din argumentation går ut på att jag är ”dum i huvudet” och hela ditt inlägg syftar till att förlöjliga och förminska mig är det bara pinsamt.
Jag förstår inte varför du känner behovet att kränka min person.
Jag vädjar till dig: om du vill fortsätta diskutera gör det seriöst. Om ditt svar på detta blir ett patetiskt försök att legitimera ditt dåliga uppförande tänker jag inte svara. Då ger jag dig gladeligen det sista ordet, då jag inte ser något värde i löjlig pajkastning. Jag diggar djup och analys. Så puss och kram på dig sötnos!
För er som vill läsa den ledare Jonas kommenterar i sitt inlägg publicerar jag den nedan.
”/…/ Jag kan inte skriva en ledare utan att kommentera stormen kring ett visst blogginlägg. Jag skrev ett väldigt provokativt inlägg på ungmeningredaktionens blogg. ”Lite gatuvåld har väl ingen dött av” var rubriken och jag problematiserade uppståndelsen kring fenomenet gatuvåld den senaste tiden. Helt plötsligt blir gatuvåldet det största samhällsproblemet och vi alla skall engagera oss i frågan, vi skall dock inte engagera oss för fler fritidsgårdar och aktiviteter för unga, vi skall inte aktivera oss mot narkotika- och alkoholbruket bland unga, vi skall inte ifrågasätta varför vi skapat den perverterade formen av människan, mannen. Nä, vi ska vara emot gatuvåld, inte diskutera hur det uppkommer. Ett sådant avståndstagande från våld som sker på gatan är inte politiskt, men det ger privilegierade grupper en god chans att föra ut sina budskap. Borgerliga ledarskribenter börjar skrika efter fler poliser och mer kontroll.
Självklart är poliser i sig inte något dåligt, en kompetent polismakt som gör sitt jobb på ett bra sätt är en förutsättning för en fungerande demokrati. Men vi skall inte behöva hamna i en situation där ett ökat behov av poliser finns. Att kämpa emot våld måste handla om att kämpa för ungas rätt till en meningsfull fritid, mot narkotika och alkohol samt mot genussytemet.
Och hur blev hypen kring gatuvåldet plötsligt så stor? Jo för att en ung person från samhällets privilegierade skikt tragiskt dog efter en misshandel. Det är här vi måste våga vara klarsynta och tala om klass. Det var inte för att händelsen var tragisk (vilket den självklart var) som den blev uppmärksammad, det var för att den avlidne tillhörde överklassen. Vi måste våga se och ifrågasätta detta, klassamhället är skit och klasshatet är vår ideologi.
Den storm av kritik som riktades mot mig på diverse högerinriktade bloggar och i expressens nätupplaga var helt osaklig, ingen ville prata om sakfrågorna, vem som får plats i media och varför, samt bakgrunderna till våldet. Alla ville prata om vilken hemsk organisation SSU är som har företrädare som Anton Bergsmark som ”hånar” ett dödsmisshandelsoffer. Jag har tydligen hånat någon, ingen har dock förklarat för mig på vilket sätt någon blivit hånad.
Såhär i efterhand tycker jag trotts allt det var en bra grej att publicera inlägget. Högern kommer alltid att hata oss, oavsett vad vi skriver på våra bloggar, för att vi vill, till skillnad från dem, skapa ett jämlikt samhälle. Och det blev även en hel del positiva reaktioner på inlägget, i form av kommentarer och reaktioner på andra bloggar. Jag har också lärt mig en del om mediahantering, den hårda vägen. Och vår blogg har nu fler besökare än någonsin.
Men en blogg är bara en blogg. Expressen ringde till mig när typ 170 personer läst inlägget jag skrivit. Vi som är aktivister och har delat ut flygblad, deltagit i demonstrationer och knackat dörr vet att 170 pers inte är någonting. Och vår kamp kommer alltid främst vara på gator och torg där vi möter riktiga människor, inte på internet där vita medelålders medelklassmän sitter och bloggar till varandra och tror att de gör skillnad.
/…/”
Jonas Morian, politik
8 kommentarer:
Först och främst: tack, Anton, för att du lagt upp din text här på bloggen. Det gör det lättare att diskutera och ger fler chansen att läsa det du skrivit.
Sedan kan jag tillstå att mitt rubrikval var i hårdaste laget. Jag tror egentligen inte att du är dum i huvudet. Däremot uttrycker du dig på ett sätt som gör mig lite orolig över din syn på socialdemokratisk ideologi och politik.
Låt mig peka på några av de passager i din text som jag tycker är problematiska:
”Ett sådant avståndstagande från våld som sker på gatan är inte politiskt, men det ger privilegierade grupper en god chans att föra ut sina budskap”, skrev du bland annat.
Man kan i och för sig hävda att allt är politik och att en samling i Stockholms stadshus där kända kulturpersonligheter, politiker, idrottsmän, artister och mediefolk – samt ”vanliga” unga och vuxna samlas för att manifestera att man vill ha ett stopp för gatuvåldet, definitivt är en politisk handling. Varför de som deltar i en sådan manifestation per definition ska betraktas som ”privilegierade” får du gärna också utveckla.
”Att kämpa emot våld måste handla om att kämpa för ungas rätt till en meningsfull fritid, mot narkotika och alkohol samt mot genussytemet.”
Måste det? Det är, skulle jag vilja påstå, ett sätt. Troligen långsiktigt mest effektivast, men det betyder inte att det inte kan finnas andra verkningsfulla insatser man kan göra. Att få fler föräldrar att faktiskt visa ett aktivt intresse – och ta ett eget ansvar – för sina barns och ungdomars attityd och beteende är ett exempel. Rimligen finns det fler.
”Och hur blev hypen kring gatuvåldet plötsligt så stor? Jo för att en ung person från samhällets privilegierade skikt tragiskt dog efter en misshandel. Det är här vi måste våga vara klarsynta och tala om klass.”
Återigen: måste vi? Det är definitivt inte ställt bortom allt rimligt tvivel att den ihjälslagnes klasstillhörighet hade någon betydelse för att det blev just hans dödsfall som kom att utlösa en kraftig, folklig reaktion. Såg du överhuvudtaget manifestationen i Kungsträdgården? Tror du på allvar att det bara var överklassen som samlades där?
”Vi måste våga se och ifrågasätta detta, klassamhället är skit och klasshatet är vår ideologi.”
...och här har vi en kärnformulering. Det är fullt möjligt att du menar att ”klasshat” betyder att man hatar klassamhället. Men i de allra flestas ögon – som saknar din förförståelse – så ligger det nära tillhands att tro att du hatar dem som inte tillhör din samhällsklass.
Värre än så: genom att slå fast att detta klasshat är ”vår” ideologi så ger du faktiskt intrycket av att det är detta du baserar hela din politiska gärning på. Det är, lindrigt sagt, rätt otäckt. Hat är en synnerligen negativ känsla att utgå ifrån när man vill förändra samhället. Hat föder som bekant våld.
Jag läste också Jonas bloggkommentar och tyckte att den klart gick över gränsen. Den var farbroderligt ta i örat präglad. Och det sa mer om Jonas sinnestillstånd vid tillfället än om din text.
Samtidigt så verkar ju ditt svar ganska nedlåtande om Jonas på ett sätt som faktiskt inte är särskilt juste heller. Visst kan åsikter brytas hårt men inte på "ponken"-planet. Det säger nämligen mer om ditt sinnestillstånd än om Jonas text.
Samtidigt så delar jag analysen om hat i Jonas svar. Det är en viktig observation, tycker jag.
Däremot tycker jag att du har en stor poäng i detta att den borgerliga pressen har sådan övervikt, över 100 dagstidningar med över 3.000.000 dagsex mot 16 vänster med 600.000 dagsex. Den borgerliga pressen agerade samlad valbroschyr under sista valet. Det inverkade också på nyhetsredigeringen så att det var nödvändigt med radion för att hålla sig juste informerad. Jag tycker detta är ett allvarligt demokratiskt problem som faktiskt är mer allvarligt än situationen för de s.k. andratidningarna. Borgarpressen slår ofta på trumman för yttrande- och tryckfriheten och det är bra men man skall vara medveten om den kraftiga snedfördelningen.
Slutligen blev jag litet ledsen över ditt förakt för dem som sitter hemma och knåpar med sina bloggar. Jag inbillar mig att jag på så sätt bidrar något till det bättre geom att ställa vänsterfrågorna till mina mellan 75 till 150 läsare.
Själv är jag pensionär och jag tycker därför att det är fint att se en vänsterframtid med dina friska ögon. Lycka till!
Med vänliga hälsningar
Bo Widegren
med blogg.passagen.se/bwlogg-mediaosamhalle
Jag skall vidareutveckla mitt resonemang på de punkter du har frågetecken. Jag tror att vi på många punkter är tvungna att ”agree to disagree” . Men nedan förklarar jag mina åsikter:
Motståndet, politiskt?
Det jag vill sätta fingret på när jag säger att motståndet mot gatuvåldet inte är politisk är att det motstånd som presenteras inte ger någon som helst analys eller bakgrund, och inte presenterar andra lösningar än att unga behöver ”positiva förebilder”.
Jag menar att det är ett avpolitiserande av en politisk fråga. En fråga som handlar främst om genus, om manlighet, men också om frågor som alkoholbruk bland unga, och nedlagda fritidsgårdar.
Det är i det politiska vakuum som bildas borgerligheten går in och ställer sina populistiska politiska krav. Samt ännu värre, hela samhällsdebatten följer efter och fokus flyttas helt bort från de politiska frågorna, om genussystem och om en nedmonterad välfärd.
Tilläggas kan att manifestationen i stadshuset hade jag inte alls i tankarna när jag skrev. Och men privilegierade grupper menas de grupper som kan nå ut med budskap i det borgerligt präglade medielandskapet.
Finns det flera sätt att kämpa emot våld?
Jag menar just det jag skriver, att kämpa emot våld måste handla om att kämpa för ungas rätt till en meningsfull fritid, mot narkotika och alkohol samt mot genussytemet.
Den typen av kamp som drivs i kungsholmen eller stadshuset menar jag inte på något sätt bekämpar gatuvåld. Tvärtom leder den till avpolitiserande av frågan, vilket på sikt leder till mer gatuvåld.
Klasstillhörighet
På frågan kring om den avlidens klasstillhörighet påverkade det mediala genomslaget måste jag säga att jag finner det kontigt att du inte håller med. Detta är nämligen den del av mitt resonemang som jag redan från början ansett vara minst kontroversiellt och kring denna tes har jag fått stöd även från flertalet personer som stödde arrangemanget i kungsträdgården.
Sen var det inte överklassen som samlades i kungsträdgården, det har jag aldrig påstått och aldrig menat, det måste vara en missförstånd från din sida.
Klasshatet
Jag försvarar förbehållslöst klasshatsbegreppet, i ett samhällsläge som flyttat sig allt mer åt höger sedan timbros bildade på 70-talet är det enormt viktigt för oss i vänstern att försvara våra begrepp och vår världsbild. Inom folkpartiet vill starka röster förbjuda just klasshat( 1, 2 ). Detta är enligt mig en skrämmande utvecklig.
Klasshat får mycket riktigt inte blandas ihop med ett hat mot individer, i vår liberala diskurs är det lätt hänt att så görs. Klasshatet är en inte bara helt rationell utan även sund reaktion på kapitalismen. Klasshat handlar om arbetarklassens reaktion på att bli bestulna av borgarklassen under tjuvsamhället kapitalismens hänsynslösa logik. Hatet är ett hat mot borgarklassen, men inte mot borgarklassens individer, däri finns det en skillnad. Vi som kämpar för ett klasslöst samhälle ser klasshatet som ett fundament för vår kamp.
Och här menar jag att det är en poäng att inte tona ned, att inte anpassa sig, att inte säga samma saker men med en borgerligt anpassad retorik.
Jag var ju inte med från början men kan ju ändå lämna några synpunkter. En bra utgångspunkt är just det du säger att vi måste tåla (och respektera) att vi har olika åsikter.
När det gäller Motståndet politiskt? så framgår av din egen skrivning att du anser att det finns s.a.s. "riktiga" politiskt krav byggda på analys eller bakgrund i genus, alkoholbruk och en utarmad fritid för ungdomar och "populistiska" borgerligt politiska krav. Min tro är att den analysomedvetna rörelsen mot gatuvåld bara reagerar starkt mot våldsyttringarna. Och detta läge blir en ypperlig bakgrund till att just rikta de politiska krav som du så riktigt framför. Jag förstår inte din uppgivenhet inför borgerligheten som naturligtvis också vill utnyttja situationen.
Du frågar om det finns flera sätt att kämpa emot våld? Självklart finns det det. Jag tror inte alls att "det man bedriver på Kungsholmen eller i stadshuset" är avpolitiserat. På samma sätt som i förra frågan så gäller det att ta initiativet i debatten. Ty det gäller ju debatt och praktiska åtgärder. Jag hoppas att vi är överens om att däri ingår inte revolution och egna våldsåtgärder.
När det gäller klasstillhörigheten så tycker jag det är utan betydelse, när det gäller att manifestera sig mot våld. Våldet blir väl lika anmärkningsvärt antingen det riktas mot ung som gammal, svensk som invandrare, fattig som rik. Första frågan när man diskuterar våld utifrån en dödsmisshandel kan enligt min mening inte rimligen vara om offret hörde hemma i förorten eller i Danderyd. Då lämnar man enligt min mening alla rimliga proportioner i ett demokratiskt samhälle. Däremot måste naturligtvis fråga nr 2 ställas, nämligen är detta fråga om bl.a. genus, knark, alkohol, eller utarmning av fritiden för vissa grupper. Jag tror att man skadar saken om man börjar med fråga 1.
Problemet med det klasshat du förespråkar är att det är svårt att förena med demokrati. Detta även om det inte är riktat mot individer. I en demokrati måste man räkna med att borgerligheten finns (och ibland genom PR-lurendrejeri tar makten som nu). I en demokrati måste man precis som inom ett parti tåla andras åsikter kanske t.o.m respektera dem. Naturligtvis kan man i hård debatt ifrågasätta den andres åsikter. I en demokrati måste man helt enkelt diskutera och förhandla med motparten annars gör man sig helt enkelt vapenlös. Och vad hjälper då klasshatet? Nej istället skall talet/skrivandet och intelligensen användas för att framställa det ihåliga i motståndarens argument. Och f.n. har vi inom vänstern ju hjälp av den formidabla klantigheten hos högerregeringen.
Med vänliga hälsningar
Bo Widegren
med blogg.passagen.se/bwlogg-mediaosamhalle
Det finns gott om människor som hävdar att de inte alls hatar invandrare - de är bara väldigt kritiska till invandringspolitiken. De är ungefär lika trovärdiga som du, Anton, när du skriver att du förbehållslöst försvarar klasshatsbegreppet men att detta inte ska blandas ihop med ett hat mot individer. Du skriver ju rent av uttryckligen att "Hatet är ett hat mot borgarklassen", snarare än ett hat av klassamhället.
Därför är inte socialdemokratin en rörelse där klasshatet är "ett fundament". Politik som bygger på hat för bara dåliga saker med sig, vilket inte minst dina inlägg tydligt visat.
Till Jonas vill jag säga: visst har du rätt i det sista du skrivit. Men jag tror det är på sin plats att betänka:
Många människor håller inne med berättigad kritik av invandringspolitiken därför att de är rädda för att sättas i samma bås som sverigedemokrater. Det finns också många "demokrater" som beskyller de som yppar kritiska synpunkter både på invandringspolitiken eller exempelvis diskuterar s.k. hederskultur eller muhammedkarikatyrer för rasism eller invandrarförakt.
Därför är jag alltid rädd för dessa teoretiska klassificeringar.
Sådana här uttryck kan också "klasshat" ta sig...
På vilket sätt menar du att det är ett uttryck för klasshat?
Skicka en kommentar