Pragmatismens mörka sida...

Föresten. Jag ska ge två, något extrema, exempel på pragmatism som "ideologi", och hur detta även har satt sitt avtryck i kulturen. Först ut är Josef Stalin's framgångsrika industrialisering av Sovjetunionen. Pragmatiskt som fan, men till vilket pris? Några millioner döda, och ett ordentligt svek gällande den ryska revolutionens ideal. Den totalitära statskapitalistiska staten var född. Inte konstigt att Majakovskij blev desillusionerad!

Låt äran
som en otröstlig änka
släpa sig fram
efter ryktbara genier
i dystra likprocessioner-
min dikt ska dö
som en namnlös man,
en menig soldat
framför fiendens bastioner!
Jag skiter i
all tungviktig brons
jag skiter i
den sliskiga marmorismen!
Vi ska dela äran-
vi är ju av samma sort-
och vårt
gemensamma monument ska bli
den i striden
härdade
socialismen

(ur "För full hals"December 1929-Januari 1930, tolkat och översatt till svenska av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt)

Mitt andra exempel på hur pragmatism som politisk strategi, och som svek emot ideal, får de mest lustiga konsekvenser, är berättelsen om den demokratiske guvernören i Arkansas, Orval Faubus. Det var Faubus som beordrade nationalgardet att blockera vägen för nio afro-amerikanska studenter under krisen i Little Rock, Arkansas hösten 1957. Varför gjorde han detta? Faktum är att Faubus egentligen inte var en rasist. Han hade gått till val på desegregation, och hade bland annat desegregerat busarna i staten. Men då den rasistiska pöbeln ville hindra nio ungdomar att gå i skolan, så handlade Faubus på ett ytterst pragmatiskt sätt. För att förhindra att kaos bröt ut bland "the rednecks" med uppror som följd, så beslöt han i en populistisk manöver, att helt enkelt sätta in soldater för att förhindra de afro-amerikanska ungdomarna sin lagstadgade rätt att gå i en icke-segrerad skola. Dessutom så fanns det drag av populistiskt opinionsbildande;

"Journalist Harry Ashmore (who won a Pulitzer Prize for his columns on the subject) portrayed the fight over Central High as a crisis manufactured by Faubus. Ashmore said that Faubus used the Guard to keep blacks out of Central High School because he was frustrated by the success his political opponents were having in using segregationist rhetoric to arouse white voters."

Hela denna härva blev senare ett stycke jazzhistoria. Monsterkompositören Charles Mingus skrev låten "Fables of Faubus" om händelsen.

först blev den dock censurerad för den kontroversiella texten

Ännu mer kuriosa är, att en av eleverna, Gloria Ray Karlmark, numera bor i Sverige. Vad tycker hon om "pragmatism"?

Pragmatism, Kultur, Poesi, Jazz, Josef Stalin, Vladimir Majakovskij, Orval Faubus,Charles Mingus, Musik, Ideologi, Historia

Annat intressant...

Vilken ko är det som är helig, egentligen?

Pragmatikerna strävar efter att saker och ting "ska gå till på rätt sätt". Man skall "se till terrängen istället för kartan" och köra ett fuktigt finger upp i skyn, för att inte riskera att gå i motvind.
Nog för att det finns en vits med att låta sitt agerande utgå från situationen runt omkring dig, men är detta förenligt med en situation då du de facto är handlingsförlamad?

Vad är det som jag försöker säga?

Den senaste veckan så har det gått en, rätt så hätsk, debatt i den socialdemokratiska bloggosfären om "pragmatismens" vara eller inte vara. Den ideologiska debatten i vår (S)-bloggosfär har utvecklats, från rop på "mer ideologi", till en diskussion om ideal kontra realism, för att slutligen bubbla upp i en diskussion som alltmer börjar handla om motsättningen mellan en socialistisk politik, och en "pragmatisk" strategi (jag väljer att kalla denna strategi för en"mittenextremistisk" sådan). Det de handlar om är först och främst hur vi ska ta makten i valet 2010. Men någonstans under ytan så finns en diskussion som snarare handlar om partiets framtida inriktning. Ska vi "göra upp med socialismen" eller ska vi "ta några kraftiga steg mot ett klasslöst samhälle"?

Vissa tycks dock tro att en ideologiskt förankrad politik, står i vägen för en seger i valet 2010. Detta ska då motivera varför man inte ska ha några ambitioner gällande samhällsomdaning och socialism. "-Det får inte bli en helig ko, är idealen viktigare än att vinna makten?" Men frågan är vilken ko det är, som är helig? För är det inte så, att då socialdemokratin har varit "pragmatisk", så har det varit under tider av maktinnehav. Och det har inte rört sig om att ha "pragmatiska" ambitioner och mål för rörelsen, våra grundläggande ideal och våra strävanden har inte ändrats i tid och otid beroende på vad som går hem hos folk eller inte! Med en stadig ideologi som grund och ryggrad, så har man sedan fört en politik, som stundtals har varit pragmatisk. För att upprepa mig själv:

"Mittenextremisterna inom partiet försöker bygga upp en bild av att SAP's ideologi skulle vara någon sorts "realism" med ett (imaginärt) hjärta till vänster och med kompromisserna som ett evigt mantra. Visst, Socialdemokratiska regeringar har kompromissat en hel del under 1900-talets folkhemsbyggande, och ibland har de t.o.m. satt sig i knät på kapitalismen, det ska inte förnekas. Men det man försöker lura i folk idag, är att dessa kompromisser inte skulle vara pragmatiska produkter av utdragna politiska strider och svåra motsättningar, utan att de skulle vara en del av den ideologiska grund varpå vårt parti vilar."

Pragmatismen är alltså ingen ideologisk inställning, pragmatismen är något annat. Den rör sig inte på det teoretiska planet, den är en praktisk företeelse. Att vara pragmatisk är en god egenskap då man sitter i en maktposition, och bör stanna vid att vara en attityd och inställning, ett arbetssätt, då man ska föra politik. Politik sprungen ur ens ideal, drömmar och känslor. Det är just detta som socialdemokratin har gjort i detta land. Då man under "revolutionen" 1917 lyckades pressa fram införandet av demokratin i landet, så var det visserligen ett pragmatiskt handlande, men detta handlande var sprunget ur ideologi, drömmar och känslor. Pragmatisk handling som del av en långsiktig kamp! Kamp, för ett socialistiskt samhälle, för ett klasslöst samhälle. Detsamma gäller andra företeelser som folkhemmet, samlingregeringen under krigsåren 1939-1945, "kohandeln" med Bondeförbundet, ATP, millionprogrammet.

Det är detta som är viktigt att komma ihåg. Pragmatism är ett sätt att handla då man har makt. Det är en sorts egenskap. Om man försöker översätta pragmatism till någon sorts politisk programförklaring, så blir produkten populism! Idag, då vårt parti inte sitter vid makten, så fyller pragmatiken helt enkelt ingen funktion! Eller ska man vara "pragmatisk i teorin"? Stå för en sorts "Utopisk pragmatism"?

Nej, det är därför vi "behöver mer ideologi". Det handlar om att man, då man slår "underifrån", inte kan göra det till en fråga om vem som är mest regeringsduglig eller kompetent. Slår man underifrån så är det idéerna, idealen, drömmarna, som är det viktiga. I opposition så måste man kunna unna sig att tänka vilt, drömma loss.

Så hur ska vi föra politik nästa mandatperiod? Ska vi ha ett långsiktigt perspektiv där drömmen om ett annat samhälle formar en politik för ett solidariskt Sverige, där klyftorna minskar, där människor känner delaktighet och värdighet? En politik för ett socialistiskt och klasslöst samhälle! Eller ska vi vara "pragmatiska" och spela ut de populistiska korten, där vi fokuserar på "medelklassen" och bevarandet av dagens samhälle? En politik för att säkra en enkel seger 2010, men som riskerar ett nederlag 2014 och ökade spänningar inom arbetarerörelsen! Bollen är hos oss medlemmar. Vilken ko är helig, egentligen?


Ideologi, Pragmatism, Socialism, Socialdemokraterna, Val2010, Arbetarerörelsen, Kor,

Annat intressant...

Sopstrejken, och Transport's obegripliga logik

Det pågår just nu en vild strejk bland sopåkarna i stan. Stockholms SSU-distrikt, vars medlemstidning UngMening är, har gått ut med ett stöduttalande .

Det är dock konstigt hur soppgubbarnas eget fackförfund, Transport, har handlat under strejken. Man har bjudit på en del uttalanden som sympatiserar med de strejkande i sak, men man vill ändå inte stödja själva strejken.

"Transport anser också att övergången till månadslön strider mot kollektivavtalet."

"Fackförbundet Transport anser att uppsägningarna är ogiltiga och att lönesänkningen strider mot kollektivavtalet och har därför stämt företaget till Arbetsdomstolen.
–För första gången har ett anbud lagts som förutsätter sänkta löner för de redan anställda, säger Transports ordförande Clas Linder.
–Det här är en ren krigsförklaring mot våra medlemmar. Arbetsgivaren kan inte ensidigt frångå avtalet när de så önskar, det skulle ju öppna våra kollektivavtal."

"Transport har stämt det aktuella företaget inför Arbetsdomstolen.
Förutom att uppsägningarna är ogiltiga, anser förbundet att det är ett solklart avtalsbrott att söka sänka utgående löner under pågående avtalsperiod.

Tyvärr visar SvD-uttalanden från arbetsgivarbasen Peter Jeppsson (inte Hans) att Biltrafikens Arbetsgivarförbund inte bara stödjer Liselotte Lööf AB:s försök att undergräva kollektivavtalet, utan också i generella ordalag anser att sänkta löner bör kunna vara en metod att säkra företags överlevnad.

I fallet Liselotte Lööf handlar det inte om överlevnad utan att genom lönesänkningar och ökad arbetsbörda vinna ett anbud mot konkurrenter som tillämpar avtalet. Tyvärr verkar ansvariga politiker instämma i att sådana metoder är godtagbara. På det sättet är man medansvarig för renhållarnas anställningsvillkor och för den uppkomna situationen.

Så trotts att arbetsgivaren uppenbart har brutit emot kollektivavtalet, och trotts att arbetsgivarorganisationen tycks arbeta medvetet för att försämra arbetarnas situation, så vägrar Transport att stödja medlemmarnas spontana initiativ till att sätta ner foten.

Varför gör Transpor såhär? Varför "köra över" sina medlemmar, då det är så uppenbart att det inte bara rör sig om orimliga krav, från både arbetsgivare och politiker, men även om brott emot kollektivavtalet?
Det tycks vara så, att Transport avdelningen #5, redan har nog med problem, inte bara med sopåkarna, man har även misslyckats med att ansluta taxichaffisarna i stan.
Om Transport fortsätter att "osynliggöra" sina medlemmar, vad kommer att hända då?

Transport, Sopstrejk, Vild strejk, Strejk, Stockholm, SSU, Kollektivavtal

Vår ideologisyn behöver "förnyas"...

Det blev inget bloggkrig.
Folk hann räkna till tio, och nu diskuteras ideologi på riktigt istället.
Både Erik Laakso och Stig-Björn Ljunggren har nappat, och diskussion har startat bland kommentarerna till dessa två inlägg.

Men hur är det med vår syn på vad ideologi är?
Jag anser, att vår situation idag beror på att den överhängande trenden har varit att ideologin är något som bara "poppar upp" ibland. Ideologiska diskussioner dyker upp kring partiprogramsskrivningar och vid valförluster.
Men ideologi är inget fast och beständigt. Det är inte heller en fråga om "orsak och verkan", ideologi måste vara en ständigt pågående process. Att säga "-Vi behöver ideologisk förnyelse" är alltså att vara ute och cykla, det tyder på en snedvriden syn på vad ideologi överhuvudtaget ska vara!

Vår ideologin utgår från ett antal fasta värden. Tre "hörnstenar" om man vill...

Den första är de tre värdeorden vi "fick" från den franska revolutionen: "FRIHET, JÄMLIKHET, BRODERSKAP". "Broderskap" har sedan ersatts av det könsneutrala "SOLIDARITET". Båda orden beskriver dock samma sak, en ömsesidig handling och en syn på alla människor som likar.

Den andra är socialismen, som blev själva födelsen för den internationella arbetarrörelsen. Marx och Engel's verk, inte minst "Kommunistiska Manifestet", "Kapitalet" och deras materialistiska historiesyn blev en teoretisk ryggrad åt den "utopiska" socialism som redan existerade. Man insåg att socialismen, inte skulle införas av sig själv på grund av att den var "ett fint ideal". Nej, det behövdes en aktiv kamp för att komma någonvart, "Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk" Vi är socialister, för att vi tror på, och har som slutligt mål, ett klasslöst samhälle. Detta för att vi ser ett socialistiskt samhälle, till skillnad från dagens kapitalistiska, som nödvändigt för att alla människor, som enskilda individer, ska kunna uppnå FRIHET, JÄMLIKHET och SOLIDARITET. Det är socialismen som är den centrala tanken inom socialdemokratin.

Den tredje är vår demokratisyn. Arbetarrörelsen insåg tidigt att själva ordet "demokrati" var vagt och flummigt, det kunde betyda i stort sett vad som helst. Därför utvecklade man ett fyrdelat demokratibegrepp. Vi socialdemokrater anser att det inte bara finns "demokrati", vi har delat upp demokratin i "Politisk demokrati", "Social demokrati", "Ekonomisk demokrati" samt "Kulturell demokrati". Det är just detta sätt att se på flera olika sorters "demokratier", som gör oss till "demokratiska socialister".

Tillsammans så bildar dessa tre hörnstenar: de tre värdeorden, socialismen och demokratin; vår ideologi, den demokratiska socialismen. Det som skiljer vår socialism ifrån annan socialism är just vårt demokratibegrepp. I övrigt så lämnar vår ideologi, utrymme för många tolkningar och inriktningar. Det är detta som vi ska syfta på då talar om att vi är "en bred rörelse" och att vi "har högt i tak".

Man skulle även kunna se de tre hörnstenarna som en "trestegsraket", där varje ny "sten" särskiljer oss som rörelse, gentemot andra rörelser.
Den första stenen delar vi socialister med t.ex. liberaler. Den andra delar vi med andra socialistiska inriktningar, som t.ex. kommunism och syndikalism. Det är dock den tredje, vårt demokratibegrepp, som gör oss till "demokratiska socialister".

Liberalerna gör dock en helt analys gällande hur människan ska nå "Frihet, Jämlikhet, Solidaritet", och läger ofta tyngdpunkten på friheten helt allena. Andra socialistiska inriktningar har en annan syn på själva organisationen, dess roll och hur den ska utformas.
Kommunister (av den leninistiska skolan) tror på avantgarde-partiet, en partiorganisation med en medveten "elit" av arbetarklassens som ska leda frigörelsen, och har en vurm för demokratisk centralism, även om den demokratiska centralismen inte är något som förekommer endast hos leninistiska organisationer, det finns strömningar i vårt eget moderparti som skriker efter "lojalitet" med ledningen.
Syndikalister ratar hela den hierarkiska formen av organisationsstrukturer, och tar även avstånd från kamp inom parlament. Syndikalisterna ser arbetsmarknaden som den viktigaste arenan för kamp, och de syndikalistiska organisationerna är i själva verket fackföreningar. Man tillämpar olika former av direkt demokrati och ser sig själva som federalister, det autonoma inslaget är också centralt inom syndikalismen. Syndikalismen kan ses som en hybrid av socialdemokrati och anarkism, och syndikalistiska idéer har även påverkat socialdemokratiska idéströmningar som gillesocialismen.
Vi socialdemokrater har alltså en annan syn på de tre värdeorden än liberalerna, och vi tror på att byggandet en bred folkrörelse som grundbulten i kampen för ett annat samhälle. Vi misstror inte den parlamentariska vägen, parlamenten är en viktig arena för kamp, men vi begränsar oss inte heller till endast en ren reformism. LO och ABF är två exempel på utomparlamentariska kamporganisationer.

Då vi talar om att ideologin ska vara en ständigt fortgående process, så är det inte en process gällande våra tre hörnstenar, utan en process gällande tillämpningen av dem: både i samhället idag (som en politik för att forma vår nutid), men också som "kompassriktning" (medlen för att nå vårt mål, det socialistiska samhället). Således så kan inte "förnyelse" innebära förändringar av våra tre hörnstenar, utan endast förändringar gällande vilken politik som ska forma vår nutid och vilka våra medel för att nå ett socialistiskt samhälle är.

Och om vi är konsekventa med att se ideologin som något som behöver bearbetas i en ständig process, så kan vi heller inte tro att vi kan "förnya oss" nu, för att sedan vänta tills nästa partiprogram eller valförlust, "förnyelsen" pågår ständigt. Således så kan man inte heller gjuta ideologin i sten, och påstå att vissa ståndpunkter skulle vara "omöjliga" och oförenliga med den demokratiska socialismen, allt kan omvärderas. Undantaget är just de tre hörnstenarna. Vår ideologi är alltså av en dubbel karaktär. Den har å ena sidan en stadig grund, de tre hörnstenarna, men har å andra sidan en flexibilitet och ett omätligt antal möjligheter gällande tillämpning och medel.

Är det så idag? Har jag beskrivit en bild av verkligheten, eller har jag bara beskrivit ett ideal?

Idag så talas det mycket om att det behövs "mer ideologi". Det har tyvärr blivit så att vi har tappat bort den. Vi använder den inte som ett stöd eller ett vapen, och vi gör den inte till något tillgängligt och vitalt då vi ser den som något statiskt. Därför är själva ideologin något som inte uppträder på ett självklart sätt (varken till beteende eller betydelse), därav alla konstiga tolkningar och den högervridning som har skett, och som tycks vilja fortsätta.
Vi måste alltså ändra själva synen på vad vår ideologi är, hur den fungerar, samt vilken funktion den ska ha för oss.

En ny bild träder fram då. Idag så råder det ingen tvekan om att de tre värdeorden är något som alla socialdemokrater måste skriva under på. Men hur är det med socialismen, som mål och ideal, och hur är det med vårt demokratibegrepp? Det är dessa två hörnstenar, som debatteras vilt. Det är dessa två hörnstenar som vissa vill förändra, ja till och med göra sig av med.

Frågan är alltså, behöver vi en helt ny ideologi, eller behöver vi en ny syn på ideologin?

Socialdemokraterna, Ideologi, Socialism, Demokrati, Socialism, Kamp

Annat instressant

Gnällvänster mot högerpragmatiker? Bloggkrig närmar sig?

Kommer vi att få ett öppet bloggkrig snart?
Kamrat Björn Andersson gick för några timmar sen ut i öppet angrepp mot pragmatiker och högerssosserier! Jonas Morian, Erik Laakso och allas vår Tv-faviss Stig-Björn Ljunggren hängdes ut. Reaktionerna i kommentators fältet trillar in för fullt just nu, men frågan är om de uthängda tar upp den kastade handsken, eller om de väljer att ignorera för att fortsätta att blogga om klassiskt socialdemokratiska ämnen som fågelkvitter, prostitutionens positiva sidor och indiska viner?


Socialdemokraterna, Bloggosfären, Björn Andersson, Jonas Morian, Erik Laakso, Stig-Björn Ljunggren, Ideologi, Pragmatism

Nej, vi ska inte röra systemet. Vi ska rasera det!

Att vi här på UngMening inte är några fans av Dagens Nyheter kan man inte ha missat. Och därför så passar jag på att basha morgonens ledarsida. Den rådande finanskrisen är ämnet för dagen (Är den inte ämnet för dagen alla dagar nuförtiden?), och idag så tar man upp krisen från ett pensionsperspektiv. Man gör sig skyldig till ett helt okritiskt försvar av det nuvarande PPM-systemet.

"Grundtanken är att pensionärer ska få del av en växande ekonomi men också bära en del av bördan under dåliga tider."

Men detta är ju helt jävla fel! Grundtanken med systemet var ju att göra oss alla till "småkapitalister". Man skulle kunna tro att detta är en fin idé, man skulle till och med kunna tro att det är någon form av "jämlikhetsreform", men så är inte fallet. Vi blir inte kapitalister bara för att staten kastar bort en del av våra pensionspengar på det hasardspel som kallas för börspekulation!

Men ger inte detta system oss mer pengar då vi går i pension då? Nej, för den pension som du kommer att få om du blir gammal, kommer att betalas av de som jobbar då, i framtiden. På samma sätt så betalas pensionerna till dagens pensionärer av dagens arbetskraft. Så är det, så kommer det alltid att vara, för pensionerna är en del av välfärden, inte nån jävla relik som man kan stoppa under madrassen tills tiden är kommen.

Nej, det nya pensionssystemet har inte varit något än ytterligare ett av alla de steg, som ska få oss att tryckas allt längre ner i kapitalismens förtryck. För att ta några citat från Dan Josefsson's utmärkta artikel på Aftonbladets kultursidor, för lite mer än ett år sedan:

"De borgerliga politiker som skapade premiepensionssystemet hade som mål att få svenskarna att göra ”aktiva val” bland hundratals fonder. De som inte kunde förmås att välja skulle få sina pengar placerade i en statligt administrerande fond särskilt skapad för icke-väljare, den så kallade Premiesparfonden. Det fanns dock en risk med arrangemanget. Om alla lät bli att välja så skulle resultatet bara bli ännu ett kollektivt system där alla sparar i en enda fond, och sedan solidariskt delar på det eventuella överskottet som fonden genererar. Detta ville man till varje pris undvika."

Och detta tycks vara den primära orsaken. Idag så är "de borgerliga politikerna" så desperata att det har uppmanat PPM att starta en intensiv reklamkampanj för att få folk att "göra aktiva val", man får helt enkelt inte ha pengarna på det ställe där de kan leda till den bästa pensionen.

Betänk att inte ens cheferna på PremiePensionsMyndigheten, tror på det här med att placera pengarna:

"Men nu vet vi att allt tal om värdet av ett ”aktivt val” var bluff. I rapporten från Institutet för framtidsstudier citeras forskning som visar att det mest rationella alternativet är att inte välja fond. PPM försöker numera tona ned sina uppmaningar till aktiva val. Man befinner sig till och med i den absurda situationen att självaste chefen för PPM:s egen fond- och finansavdelning, ekonomen Daniel Barr, tillhör de 2,4 miljoner svenskar som, med PPM:s eget språkbruk, ”skiter i allt” och låter bli att välja. I en intervju i LO-Tidningen sa han nyligen att icke-väljarnas fond har de bästa förutsättningarna för att ta hand om hans pengar."

Vi har alltså ett system som har införts med falska påståenden som grund, som inte ens de som arbetar med det tror på. Varför ska man då överhuvudtaget ha ett sådant system? För att kyssa kapitalets fötter? Ovan nämnde ekonom vill rensa rejält i den kapitalistiska fonddjungeln, och banta ner antalet fonder från dagens 767 fonder till endast fem! Varför ska vi några fonder överhuvudtaget?
Nej, vi ska inte röra pensionssystemet. I enlighet med det beslut som togs på senaste SSU-kongressen så ska vi rasera det, och göra det helt statligt igen!

För DN har fel!

"Den ekonomiska krisen har nått de svenska pensionerna. De måste sänkas, ty sådan är modellen. Och den är riktig."

Nej! Modellen är inte riktig!

"Pensionssänkning blir det likväl, ty så är det tänkt."

Tänkt? Snarare feltänkt!


Pension, Pensionssparande, PPM, DN, Kapitalism, Börsen, Finanskris, SSU

Kultur från barrikaderna!

Jag efterlyste för några månader sedan, att fler författare, och andra "kulturarbetare", bör bekänna färg, och genom sin kultur kämpa för ett annat samhälle. Jag blir då glad av att se att SSU's "idéblaska" Tvärdrag, i dagarna har tagit flera kulturpolitiska initiativ! Inte nog med att nästa nummer har ett kulturtema, man lanserar även bokmagasinet Tvärdrag Läser och arrangerar både ett seminarium och en litteraturklubbde närmsta veckorna. Det är just den här sortens initiativ som behövs, i en tid då kulturen tycks befinna sig på en färd mot galgen. Förhoppningsvis så kan en tidskrift som Tvärdrag Läser bli en språngbräda för en kommande våg av socialistiskt färgad, system och samhällskritisk litteratur!
Kör hårt!


Kultur, Kulturpolitik, Litteratur, Tvärdrag, Tidskrifter, Socialism

Då den yngre generationen talar, så slår vissa hårdare!

Det är roligt att konstatera, att sakligheten ofta brister, då partihögern ska kommentera lite "ruffigare" blogginlägg från vänstersidan.
En retoriskt ställd fråga, om att eventuellt kräva en företrädares avgång i partistyrelsen, blir plötsligt ett krav på uteslutning ur partiet!
Om man kräver ett patientperspektiv och lite socialt patos, istället för trist förvaltartänk, så spelar högern ut kommunistkortet.
Problematiseringen av införandet av prestationslöner på arbetsplatser som redan har ett pressat och stressigt klimat, och där splittringar i personalgruppen kan få förödande konsekvenser, besvaras med mångtydiga programtexter.
Kritik emot enskilda, blir plötsligt kritik av ett helt parti!

Är detta tecken på ett sunt debattklimat? Är detta tecken på att det är "högt i tak"?

Nej Anders Nilsson, jag är ingen hyenamarxist. Patientavgifterna slår faktiskt olika, beroende på vilken inkomst man har. Jag som är student har inte mycket pengar att röra mig med. Om jag, som bor i Stockholm, blir sjuk så handlar det inte "om bara 100 spänn. Om jag blir sjuk så går jag först till vårdcentralen, det kostar 100kronor. Jag har klumpkänsla i halsen, och svårt att svälja. Efter det besöket så får jag en remis till röntgen. Denna kostar 500kronor. Som ett resultat av röntgningen så blir jag skickad till en specialist, detta kostar 300kronor. 100+500+300=900 Vi är alltså uppe i niohundra kronor, det är inte "bara" en ynklig hundring! Har man bara 1955kronor i veckan att leva på, så blir hålet i plånboken stort! Och hur är det för andra grupper i samhället med låga inkomster? När ska folk som Mikael Damberg fatta att många människor inte uppsöker vården överhuvudtaget, på grund av att patientavgifterna existerar? De drabbas ju inte själva, de hör ju inte berättelserna från människorna! Därför skriver jag att Damberg är hjärtlös! För han bryr sig inte om människorna, han bryr sig endast om finansieringen, och bortförklarar detta med att "slarvig finansiering skulle vara 'osolidariskt'". Det är inte att vara nytänkande, det är att tänka så som man har tänkt de senaste tjugo åren! Jag anser att socialdemokratin inte får tappa det mänskliga perspektivet. Det är ju detta som Damberg och Nylund-Watz har gjort, då de inte förstår. Därför anser jag att de delar av deras förslag, som jag kritiserar, inte är socialdemokratiska...
För socialdemokrati måste ju alltid sätta människan först. Före vinstintressen, men även före patientavgifter. Vi kan ha en avgiftsfri vård om vi vill. Och en nolltaxa borde vara en självklarhet, om man vill tala om jämlikhet och solidaritet på allvar!

Att avskaffa de byråkratiska patientavgifterna, sen när är det att kämpa för byråkratins makt? Att vilja ha nolltaxa för att detta gör vården mer tillgänglig för alla grupper i samhället, sen när är det att kämpa för ett låglönesamhälle?

Vilket kort ska Anders Nilsson och Stig-Björn Ljunggren spela emot mig, och oss kritiker, nästa gång?

Socialdemokraterna, Sjukvård, Bloggosfären, Mikael Damberg, Anders Nilsson, Stig-Björn Ljunggren, Solidaritet, Jämlikhet

Ligger "framtidsministern" bakom pokerutbildning?

I gårdagens DN, kunde man läsa en liten ledarnotis signerad av Hanne Kjöller. Under rubriken "Genväg eller senväg?", tog hon upp den kurs i "Spelteori och poker", som finns att läsa på Högskolan i Borås. Nog för att undertecknad tycker att det är lite löjligt med akademiska utbildningar i hasardspel, men jag är, till skillnad från Kjöller, inte förvånad över utvecklingen.

"[...]det tycks ha blivit viktigare att ha kul under utbildningstiden än att skaffa adekvata kunskaper för att få ett jobb där man kan ha kul alla år därefter."

säger hon. Men detta är väl bara ett symptom på en utveckling av ökad marknadsanpassning av högskoleväsendet? Ett steg i regeringens strävan att anpassa utbildningarna till arbetsmarknaden? Jag menar, denna utbildning leder väl till jobb, som professionell "gambler", helt i anda med "framtidsministern" Lars "Stalin" Leijonborg's förslag till utökad "industrialisering" av högskolan?

Denna utbildning är kanske i själva verket beställd av onlinepoker-företagen, som har ett skrikande behov av "professionella online-pokerspelare" med "goda kunskaper i spelteori och spelarpsykologi" ? Kanske blir utbildningar av den här sorten vanliga i framtiden, om Leijonborg & c/o får bestämma?


Utbildning, Hanne Kjöller, Lars Leijonborg, Högskola, Poker, matematik

P.S. Föresten, är inte den där "pokerutbildningen" bara ett smart sätt att förpacka en utbildning, som kanske annars inte hade fått så många sökande? Utbildningen ska va kul!

Kasta ut Damberg ur partistyrelsen!?

Förhoppningsvis så har det inte gått någon förbi, att två kamrater från Stockholm Län, förre SSU-ordföranden Mikael Damberg och förra finanslandstingsrådet Ingela Nylund-Watz, skrev en debattartikel i den hemska borgarblaskan Svenska Dagbladet i Fredags.
Med tanke på den arroganta tonen i deras artikel, så har reaktionerna i bloggosfären varit relativt få. Det har för det mesta varit borgare som har gottat sig i att "...några såssar nu är för prestationslöner, avgiftsfinansiering och privat företagande i vården!". Men några bloggar har även kommenterat händelsen från socialdemokratiskt håll:
Danielssons Lakejer
Bengt Silfverstrand
Reza Javid
Röda Berget
Personligen så framkallade debattartikeln till en början inget annat än en liten suck. Men efterhand så började mitt röda hjärta att dunka, dels i ilska, dels i iver efter förändring.
För visst kan man väl diskutera hurvida Socialdemokraterna ska vara ett parti med samhällsomdaning på agendan eller inte, men en socialdemokrati utan hjärta, utan socialt patos, det kan aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, vara socialdemokrati! Har Mikael och Ingela inga jävla känslor? Hur har de egentligen resonerat? "-Prestationslöner skapar ett sådär härligt avslappnat klimat på arbetsplatserna! Låt dem konkurrera ut varandra, åt helvete med det där jävla 'fackliga löftet'! Vi måste ju vara realistiska, solidaritet arbetare emellan håller inte i längden, vi har en budget att hålla!", vare så de tänkte? Vad kommer här näst, inför ackord inom äldreomsorgen? "Försten att byta femhundra blöjor får femhundra spänn!"? Är en tilltagande industrialisering av välfärden verkligen lösningen?

Mina bloggande kamrater kommer in på en rad vettiga spår, om hur vi borde lösa problematiken inom vården. Flera är inne på att personalens situation måste förbättras. Tillskillnad från Mikael och Ingela, som vill pressa personalen mer, så talar flera av bloggarna om behovet av större personalinflytande och en rejäl lönehöjning "över hela linjen" för stora delar av, den oftast kvinnliga, personalen inom vården. En annan tydlig linje är ett patientperspektiv, där man kritiserar den snedfördelning av resurser som en privatiseringsvåg skulle innebära och påpekar att även patientavgifter är något osolidariskt, då 200 spänn inte är lika mycket för en kontorsassistent eller pizzabagare som för en direktör eller partipamp!

Partipamp, du läste rätt! För är det inte det som är problemet? Strebern Damberg och landstingsveteranen Nylund-Watz, yrkespolitikerna, har helt och hållet tappat kontakten med den verklighet som du och jag lever i. De tror att de är representativa för "medelklassväljare", men i själva verket så har de väldigt lite gemensamt med den stora majoriteten av "medelklassen". För "medelklassen" är inte proffspolitiker, som sitter med sina politikerlöner och leker att de är underbetalda landstingstjänstemän. Alla som kan sin Marx kan sin klassdefinition, det finns ingen medelklass! Och alla som kan sin Marx vet att ordbruk och resonemang i stil med:

"Vi menar att kopplingen mellan lön och prestation är central. Ofta har privata vårdgivare använt löneinstrumentet för att höja produktiviteten, medan offentliga vårdgivare inte gjort det. Det borde vara självklar socialdemokratisk politik att det inte bara är inom den privata vården som goda prestationer ska kunna rendera i bra löner."

inte är något som socialister och socialdemokrater, slänger ur sin mun. Det är ju ett kapitalistiskt språk de använder, och det är en kapitalistisk logik bakom deras resonemang. "Splittra arbetarna! Låt de konkurrera med varandra!", snart ska väll även kollektivavtal och fackförbund avskaffas, då dessa "är ett hinder i strävan att höja produktiviteten"(läs: "profiten").
Lösningen på det problemet, hur makten korrumperar och får en att tappa fotfästet, är endast den lösning som får den drabbade att komma ner på jorden igen. Ge dem kicken! Släng ut dem på arbetsmarknaden, låt de jobba som undersköterskor! Inte i en vecka, i två år! Skicka dem till någon boliviansk saltgruva! Eller för att börja någonstans, släng ut Damberg ur partistyrelsen!

Socialdemokraterna, Bloggosfären, Ingela Nylund-Watz, Mikael Damberg, Sjukvård, Arbetsmarknad, Kapitalism

Annat intressant...