Lyssna på de äldre!

Före detta kulturministern, Bengt Göransson, kommer än en gång med en skarp analys av vår värld.
Denna gång i LO-tidningen och på ämnet "Marknadsekonomins sammanbrott". Mycket intressant, inspirerande och glädjande läsning!
För visst är det väll ändå dags för en socialdemokrati som gör den där nödvändiga analysen av vad det var som gick åt skogen? En socialdemokrati som återigen gör en analys av vårt kapitalistiska samhälle?

Och sen detta med Obama som han tar upp. Det är kanske dags att sluta låsa in oss i tänket att vi "måste leverera". Obama kommer knappt att kunna leverera ens en bråkdel av allt han lovar, men vad spelar det för roll? Han lyckas åtminstone att engagera människor, och det måste ju som bekant socialdemokratin börja göra igen.

Bengt Göransson verkar vara väldigt aktiv. Han är årligen med på minst ett seminarium på Socialistiskt Forum, där han delar med sig av sin visdom. Och det får mig att tänka på en sak. Hur många andra pensionerade partikamrater finns det därute med massa vettiga saker att säga? När lyssnade vi på nån av dom gråhåriga i S-föreningen senast? Dessa människor har massor med kunskap att dela med sig! Öppna upp öronen för dom äldre!

Socialdemokraterna, Bengt Göransson, LO-tidningen, Barack Obama, Marknadsekonomi, Pensionärer

Mona, mona, mona...

Den senaste veckan så har debatten i den "socialdemokratiska bloggsfären" om Mona Sahlin blåst upp i nya rekordnivåer. Detta efter att "Debatt" med Janne Josefsson ägnade en hel halvtimme åt att diskutera den senaste tidens opinionsras för partiet och påstådda, patriarkala "Mosa Mona"-kampanjer. I grund och botten så är ju detta ett både intressant och angeläget ämne, men jag blir besviken då man jämnt och ständigt, så även denna gång, försöker att vifta bort kritiken emot Mona med att påstå att det är det beryktade "patriarkatet" och en samling makthungriga gubbar som står bakom kritiken, som i själva verket är en hetskampanj i syfte att underminera Mona's ställning.
Att inta en sådan ställning i denna fråga är nonchalant. För visst, det finns vissa drag "häxjakt" i diskussionen därute. Och nog så är det så att vissa av Mona's högljudaste kritiker kritiserar henne för att hon är en kvinna som hotar deras egna maktpositioner. Men i grund och botten, för den "stora massan", så handlar detta ytterst lite om personen Mona Sahlin. Det handlar faktiskt om vilka politiska förslag som har lagts fram, vilka strategier inför valrörelsen 2010 som har presenterats, och framförallt om dom förväntningar och förhoppningar som ännu inte har realiserats. Förhoppningar om ett rödare, radikalare, reformivrigt parti.

I ovannämnda TV-program så bjöds vi tittare bara på ett riktigt skarpt uttalande. Det var Lotta Gröning som påpekade att Mona internt ibland får stå för mycket av det "onda" som hände inom socialdemokratin under 90-talet. "Under krisåren blev hon liksom högervridningens ansikte" säger Gröning. Och det är kanske där vi kan nosa på kärnan i "problematiken". Det är nog inte Mona som person vi inte gillar. Hon ger ju ett sympatiskt intryck, har en rent organisatoriskt en stark tro på kollektivet, och hon är framförallt en bra talare. Hon kan liksom snacka med människor, utan att det uppstår hierarkier i samtalet. Detta är väldigt positivt, inte minst efter vår förra partiordförandens framfart. Men Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, kommer med ett vettigt konstaterande. I Sverige så röstar man på politik och inte på person. Alltså, det är inte Mona's personlighet som orsakar raset, det borde ju då vara folks inställning till den förda oppositionspolitiken, och förslagen inför valet 2010. Jag kommer ihåg valnatten 2006. Både Marita Ulvskog och LO-Wanja utlovade "en hård oppositionspolitik". Man gav intrycket av att denna skulle vara fräck, vågad och lite hänsynslös. Har det blivit så? Nej. Sossar i media verkar ju mest göra uttalanden som går ut på att regeringens politik är på rätt spår, men att den skulle behöva några "sossiga" modifikationer. Kanske är det detta som folk nu reagerar på?
Och kanske är det som "gammelsossen Gösta" påpekar i programmet, många inom partiet som har kämpat för arbetsrätten under 1900-talet har inget förtroende för Miljöpartiet som gång på gång visar sin fientliga inställning till arbetsrätten. Denna vettiga analys dribblas sen bort på att "Gösta" inte har koll på vad en "feminist" är, för att vinna billiga komiska poänger på bekostnad av viktig kritik. Och sen har vi SSU's medverkan (en ombudsman och en "vanlig medlem"), som gav ett ytterst mesigt intryck. Vi framställdes som inställsamma strebers, och på det kan vi inte skylla en eventuell vinkling från SVT's sida.


Men låt oss inte stanna där. Ute i bloggsfären så görs en mängd uttalanden om ovannämnda TV-debatt. Jag ska ta ett exempel här. Det är S-bloggaren Jan Andersson som skriver om den osmakliga kampanjen som drivs emot Mona inom partiet. Det enda denne man gör, är att komma draggandes med en några riktiga bottennapp till teser i kategorin "Därför är Mona's politik så bra". Bland annat så gör han sig skyldig till ett helt okritiskt hyllande av Miljöpartiet, för att senare i samma mening peka på att (mp) mer än gärna skulle vilja samarbeta med högeralliansen (vilket dom väll iofs nog redan har gjort vid några tillfällen). Han gör sig även skyldig till den värsta sortens "förvaltarmentalitet", där vi bland annat får höra detta uttjatade mantra om "grundfundamenten i den ekonomiska politiken" en gång till. Och han påsåtr att vi för att nästa val måste få med oss "lättrörliga väljare i våra storstadsområden", och undervärderar således två stora grupper. "Soffliggare" och unga. Dessa två grupper nämns mycket sällan i diskussioner om vilka väljargrupper partiet måste knyta till sig, dom anses helt enkelt inte vara av något större värde. Detta underminerar ju bara förtroendet för demokratin, och spär på politikerföraktet ännu mer! Och då har jag inte ens nämnt hur man hela tiden vänder ryggen åt dom unga inom politiken i stort... Nej, Jan Andersson's inlägg får nog ses som ett typiskt exempel på hur vissa högersossar desperat försöker motarbeta de radikaliserings strävanden som förtroendetappet för Mona är ett utlopp för.

Jag träder härmed fram. Jag är från och med nu emot Mona! Men inte Mona som person, utan Mona som representant och symbol för en politisk kurs jag inte ställer mig bakom. Ja, jan Andersson, jag ger dig rätt i att vi måste ha en öppen debatt om politikens innehåll. Men att blunda för "Mona-kalabaliken" och avfärda den som ett uttryck för "mansgriseri", det är att döda en diskussion om politikens innehåll!

Socialdemokraterna, Mona Sahlin, SVT, Lotta Gröning, Politik, Socialism, Bloggar, Kritik

Ett bra initiativ, en demokratisk socialist och en ö...

Snubbladde över en riktigt bra sida för en stund sedan.
Det är Malmö's Arbetarekommun som har en liten sida med olika tal och skrifter från några av Socialdemokratins största.
Mest sprängkraft har dom två tal av Olof Palme som har laddats upp.
Det ena, "Därför är jag demokratisk socialist", är taget från en debatt mot Torbjörn Fälldin. I detta tal så visar Palme ständigt på det kapitalistiska samhällets orättvisor, och fastställer varför socialismen är den enda ideologin för Socialdemokraterna. "Visst är jag demokratisk socialist; som Branting, när han genomförde rösträtten; som Per-Albin när han bekämpade arbetslösheten på 30-talet och talade om Folkhemmet; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP. Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan."

Det andra talet är på sätt och vis historiskt, inte bara arbetarrörelsen, utan även för Sverige som nation. Det är ett tal som Palme höll på Kuba under statsbesöket 1975. Detta var det första svenska statsbesöket i ett latinamerikanskt land någonsin. Talet innehåller mängder med jämförelser mellan den svenska arbetarrörelsen och den kubanska revolutionens utveckling. Palme uttalar ett stöd till Kuba och det kubanska folket, och avslutar med att säga; "Detta är första gången en svensk regeringschef besöker Latinamerika. Jag har mött en kontinent där kraven på en förändring ljuder starka. Vad dessa länder begär är något ganska självklart: att själva få forma sin framtid, att skapa välstånd för sina folk på grundval av egen förmåga och egna naturresurser. I denna världsdel finns omätliga rikedomar i form av mänskliga och materiella resurser. Att frigöra dessa slumrande resurser är en väldig uppgift. En grundläggande förutsättning är att de används för de egna folkens välfärd. Det program för en ny ekonomisk världsordning, som FN:s generalförsamling antagit, är ett viktigt steg på väg mot ett världsomfattande samarbete mellan stater på rättvisa villkor. I Latinamerika tillhör Kuba de länder som länge gått i bräschen för sådana krav, och för en strävan till ekonomisk frigörelse, "la segunda independencia”.
Kära vänner, jag kan försäkra er att en växande svensk opinion med intresse och sympati följer denna strävan till interamerikansk solidaritet och oberoende. Det är en utveckling som borde välkomnas i alla länder, inte motarbetas. Ty så länge orättvisor, utsugning och misär råder kan ingen verklig fred och avspänning i världen uppnås.
Får jag sluta med att tacka för att ha fått detta tillfälle att tala till Er, tillsammans med Fidel Castro, på denna historiska plats.
Leve vänskapen mellan Sverige och Kuba!
Leve solidariteten mellan folken!
Viva Cuba independiente!"

Vad vill jag då ha sagt med det här?
Sverige och Socialdemokraterna har sedan mitten av 70-talet övergett den solidariteten som vi en gång hade med Kuba. Det finns flera skäl till detta, men idag så har detta gått överstyr inom arbetarrörelsen.
Idag så kräver man inte bara ett mer demokratiskt Kuba, nej, det finns krafter som vill se en liberalisering av den kubanska ekonomin, ett återinförande av kapitalismen. Hur hjälper det Kubas folk? Att man återinför ett system som vi alla kan se endast är ett destruktivt system? Att man ska låta extremistiska krafter bland exil-kubaner i Florida få makt, och komma och kräva tillbaka plantagerna deras förfäder ägde från ättlingarna till dom slavar som en gång arbetade på dom? Att man rustar ner den välfärd som man sedan revolutionen har byggt upp? Är det verkligen en vettig utveckling?
Nej, vi måste se tillbaka på det som Olof Palme såg. Att Kuba på många sätt hade kommit långt på vägen mot en bättre värld. Nu har mycket ändrats sedan dess, men Socialdemokraternas ställningstaganden gentemot Kuba kan inte inrikta sig på att avkaffa de socialistiska dragen i den kubanska ekonomin. Det Socialdemokraterna, i sin politik gentemot Kuba, måste fokusera på, är de områden där Kuba brister utifrån vår ideologi.
Och vi vet nog alla att det handlar om demokratin på ön, inte det statliga ägandet...

Men kära läsare, stirra er inte blinda på det kubanska talet. Det viktigaste för arbetarrörelsen idag, det är ändå Palme's tal om den demokratiska socialismen. För er som fortfarande ivrigt och envist insisterar på, att Socialdemokratin inte ska vara en socialistisk rörelse, ni borde helt enkelt ta en riktigt ordentlig funderare. "Är det här verkligen partiet för mig?". Kon ihåg, tillskillnad från Kuba så lever vi inte i någon enpartistat, man är inte tvungen att vara sosse. Så om man nu inte kan skriva under på den demokratiskt socialistiska ideologin, då kan jag rekomendera er denna hemsida. Dom är ju också för "solidaritet"...

Socialdemokraterna, Olof Palme, Socialism , Kuba , Ideologi, Solidaritet Imperialism

Ideologin smyger sig på...

Så har då den interna debatten om "höger" och "vänster"-sossar dragit igång igen.
Och denna gång så är den (äntligen!) lite ideologiskt inriktad!
Man börjar att höra ord som "socialist" och "reformism" igen!

I centrum står dom två "S-bloggarna"Erik Laakso och före detta riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand.
Bland annat så har Erik Laakso påståt att socialdemokrati, per definition, inte är socialism, vilket har fått Silfverstrand att kontra med löntagarfonder och Palme-citat.

Men det som på något sätt har blivit kärnan i denna debatt är ändå Laakso's kommentar till Silfverstrand's inlägg."[...]men när goda partikamrater låter mer som vänsterpartister än som socialdemokrater är det konstigt att inte fler reagerar.".
Ja du, varför är det konstigt att ingen reagerar.
Kanske för att den ideologiska gränsen mellan (V) och SAP är mycket tunnare än man tror?
Kanske för att vi är så vana vid att "goda partikamrater" låter mer som folkpartister, centerpartister, ja rentav moderater, än som socialdemokrater?
Det är väl det som är lite konstigt, att ingen reagerar?

Fast samtidigt så reagerar folk, men reaktionen sker på ett splittrat och okonstruktivt sätt.
Vissa blir passiva, vissa lägger sig på sofflocket på valdagen, vissa blir förvirrade och ansluter sig till allehanda skumma sidogrupperingar, vissa lägger klasskamp och socialistiska strävanden på hyllan för att istället ägna sig åt tandlösa identitetsfrågor. Det är problemet.
I kombination med en på under många år obefintlig interndiskussion så blir detta något destruktivt för inte bara vår politik, utan på sikt även vår framtidstro!

Socialdemokrati står för Socialism och Demokrati.
Det är vår ideologi, demokratisk socialism.
Medlemmar som inte vill inse detta, måste helt enkelt bli insatta i vad socialism egentligen är, och vad som menas med att genom en reformistisk strategi uppnå ett demokratiskt socialistiskt samhälle!
För kanske är det problemet, att det finns så otroligt många sossar som har gått på dom borgerliga lögnerna om att socialism skulle vara detsamma som totalitär Stalinism!

Fortsättning följer...

Socialdemokraterna, Socialism, Reformism, Olof Palme, Erik Laakso, Bengt Silfverstrand

Konstruktivt...

Läser på debattsidan i Dagens(höger)Nyheter, att Carin Jämtin och Sossarna i Stadshuset kommer med sex konkreta förslag på åtgärder för att lösa problematiken med allmännyttan.
Bland annat så är man så djärv att man överväger återinköp av sålda hyresrätter. Jävligt bra! Om det nu leder till en förd politik.
Och sen så har vi ett krav på att staten ska stödja byggandet av bostäder, förhoppningsvis hyresrätter.

Jag hoppas innerligt att man vid ett maktövertagande gör dessa förslag till en verklighet. Mer sånt, tack!

Stockholm, Socialdemokraterna, Allmännyttan, Carin Jämtin, Bostäder, Hyresrätter

Välfärdsstaten R.I.P?

Klockan 23:23 ikväll röstades det tillslut igenom.
Det där "fördraget", det från Lisabon.
Det blev ingen folkomröstning, det blev inget uppskjutande av belsutet tills efter den där utredningen, den som skulle säga vad som skulle hända med saker som vår strejkrätt och rätten för utländska arbetare att ta del av vår princip om en solidarisk lönepolitik.
Det känns väl inte så jättebra precis.

Men det som tar emot mest, det är nog ändå det att företrädare från arbetarrörelsen, helt utan pardon har röstat igenom detta.
Utan att ta hänsyn till konsekvenserna för vad beslutet faktiskt innebär, helt utan hänsyn till vad LO-kongressen tyckte i frågan, helt utan hänsyn till den utbreda EU-skepsisen bland både partimedlemmar och väljare.
Om man hanterar det här ärendet på detta vis, hur hanterar dom andra ärenden?
Det är den frågan vi måste ställa oss.

Så vad göra?
Vi borde ställa krav på riksdagsledamöterna, både konkret vad dom ska rösta i olika förslag, men även på att dom måste få en bättre kontakt med vi som befinner oss långt borta från rikspolitiken. Föra dialoger, lyssna, "förankra".

Och vi, som medlemmar, måste ta upp frågor om hur vi egentligen nominerar kandidaterna till riksdagslistan. Väljer vi politik eller person?

Och sen har vi ju förstås frågan om EU-medlemskapets framtid...

EU, Lissabonfördraget, Riksdagen, Socialdemokraterna, LO, Välfärdsstaten, Arbetarrörelsen

Puckade låtar...

Är det bara jag som tycker att den nya "ljudloggan" är en jävligt puckad idé?
Jag skulle kunna babbla om reklamakarens förflutna, jag skulle kunna babbla om den skumma texten, jag skulle kunna klaga på låtens musikaliska kvalitéer. Men det tänker jag inte göra.
För det är inte så att den är dåligt gjord. Den är väldigt "kompetent" gjord, all respekt åt hantverkarna bakom den.
Men är inte själva idén med att låta ett stycke musik representera SSU, fundamentalt fel?

För det första; musiken och dess roll för ungdomar, SSU's (och SSU-kampanjers) målgrupp.
Idag så är musiken, mer än någonsin, den kanske viktigaste faktorn för fastställandet av en personlig identitet bland unga. Är jag en "hip-hopare", är jag en "EMO", är jag en "Metalhead", eller är jag bara en som gillar "all musik"? Valet av musik säger inte bara vad för sorts musik man gillar, den säger även i viss mån vem man är eller vill vara. Valet av musik är också ett val av grupptillhörighet. Detta har varit ett faktum så länge det har funnits en ungdoms- och populärkultur (vilket är sedan 1930-talet). Raggare, knuttar och spisare på 50-talet, mods och jazzpjattar på 60-talet, syntare mot hårdrockare på 80-talet. På samma sätt som man inom marxismen snackar om motsättningar klasser emellan, så har det historiskt sett funnits motsättningar subkulturer emellan. Nu så kan man ju dock inte jämföra dom motsättningarna gällande makt, ekonomi och socialstatus som råder emellan proletariatet och kapitalisterna, med dom "motsättningar" som finns emellan olika subkulturer (även om man kan se vissa tendenser vad det gäller klasstillhörighet även där). Vad har då detta med den lilla trevliga låten att göra? Jo, om det är så att musiken spelar en sådan roll för ungdomars identitet, gör inte det att vi riskerar att stänga ute eller alienera stora grupper ungdomar?

Låten är en hiphop-låt i "modern" stil, med inslag av det som idag kallas för "R'n'B" och lite "salsa". Betyder detta att vi bara vänder oss till ungdomar som gillar hip-hop, R'n'B och salsa? Betyder det att vi inte vänder oss till ungdomar med annan smak, som identifierar sig med andra subkulturer? Och vad händer om man tycker att låten är dålig som hiphop-låt? Vi måste vara försiktiga med att väva in den sortens kulturella vattendelare som musiken är i vår yttre identitet! Vi vänder ju oss till ungdomar, med "hjärtat till vänster", som vill förändra världen. Vad folk sen lyssnar på ska vi fullständigt skita i!
Sen skulle jag också vilja spekulera i att valet av just denna specifika genre (hip-hop) beror på att att man från förbundsledningens sida (och reklambyrån för den delen) har haft en, väldigt fördomsfull, uppfattning om att just denna musikstil på något sätt skulle vara extra populär bland "vänster-kidsen", och att gamla unkna svenneklyshor om att hip-hopen skulle gå hem på något speciellt sätt hos invandrare och "ute i förorten" har haft inverkan (man kanske ville skapa en "urban" känsla). Detta ska vi akta oss för. Det är, förutsatt att det är som jag tror, verklighetsfrånvänt och diskriminerande att generalisera på detta sätt.

För det andra; kan den här sortens kampanjer verkligen öka antalet medlemmar/engagera "ungdomen"?
Jag vill hävda att så inte är fallet.
Att ha en liten snutt som spelas då Jytte (och andra representanter) åker omkring på skolor, kommer inte att locka någon. Ingen kommer att tycka "-Fan vilken bra känsla det här med SSU ger mig! " p.g.a den här låten. Den kommer att kunna skrämma iväg ungdomar som inte gillar hip-hop, R'n'B och salsa, och för den delen ungdomar som gillar hip-hop, R'n'B och salsa men som kanske tycker att låten är dålig/töntig.

Vi sysslar med idéer och engagemang. Det vi försöker att "sälja" är dom värderingar som arbetarrörelsen står för och skapa det engagemang som krävs för att uppnå vårt slutgiltiga mål om socialismens införande. Detta är alltså inte fredagskyckling eller dåliga hamburgare som vi ska kränga, vår "produkt" (och det tar mig emot att referera till den som en produkt) är betydligt mer komplex och flyktig än så. Vi sysslar med något som handlar om vad man tycker och tänker, vilken människosyn man har, vad man har för tankar om samhällets utveckling. Det är inget som vi ska använda den hjärndödaste av reklam till att försöka pracka på folk.
Det är något som vi endast kan "sälja" genom ömsesidiga, respektfulla och förtroendeingivande samtal, genom att vissa upp att vi är en organisations för kamp, genom att sända ut signalen att ett engagemang i SSU rent praktiskt faktiskt förändrar samhället man lever i. Det kommer att ge oss medlemmar, det kommer att ge oss medlemmar som aktiverar sig i kampen, medlemmar som blir en del av arbetarrörelsens kärna. Det är ju det här, att behandla unga människor som människor, som gör att ett ungdomsförbund lyckas! På samma sätt som man inom LO och SAP har kämpat för att proletärerna ska känna människovärde, på samma sätt måste SSU kämpa för att ungdomar ska känna ett människovärde! Detta låter kanske extremt torrt, tråkigt och osexigt, men vi måste hoppa av det här "hipstertåget" som SSU tillsammans med en del andra ungdomsförbund (läs: MUF & co) har hoppat på. Kampen om nya medlemmar, kommer inte att att vinnas av den som är "hippast" och ballast. Den kommer att vinnas av den som behandlar ungdomar som människor, den vinner förtroende, den kommer ungdomen att ha en positiv bild av.
Kampen om ungdomars värderingar och ideologi, kampen om stödet för den egna organisationen, det är kampen ungdomars människovärde!

Musik,
Identitet,
SSU, Ungdomar, Värderingar, Subkulturer

En tanke om en bank.

Jag skulle lösa in en utländsk lönecheck på en bank häromveckan.
På den banken var reglerna sådana att de tar en extra avgift för utländska checkar.
140 kronor per check om du redan är god för beloppet.
Annars 1500 kronor, eftersom banken då ser dig som "osäker kund" och måste skicka checken på inkasso för att kontrollera om den är äkta.

Summan av kardemumman 1: Ju mer pengar du har, desto mindre avgift behöver du betala.
Summan av kardemumman 2: Ju mer pengar du har, desto mer litar banken på att du inte blåser dem på pengar.
Fråga: Vilken är medelinkomsten bland de som blåser bankväsendet på pengar?

Supertystnaden under superveckan!

Så var då "superveckan" över!
En vecka fullspäckad med partiledardebatter. En vecka i början av en växande finnanskris. En vecka för att sätta upp viktiga frågor på dagordningen. En vecka för att vissa upp sitt partis ideologiska särställning.
Men var det verkligen det som vi fick se?
För att ställa frågan ur ett Socialdemokratiskt perspektiv; Lyckades Mona att bevisa att vi inte kommer att föra samma politik som Högeralliansen?

Visserligen så får man väll säga att på vissa punkter så framkom att det finns två alternativ. Ett borgerligt som syftar till att öka klyftor och orättvisor (i syfte att "skapa jobb"), och ett "vänster" som vill värna om det som återstår av välfärdsstaten. I frågor om sjukvård, familjepolitik och "jobben" så lyckades Mona åtminstone utmåla ett alternativ till den borgerliga politiken.
Men ändå fattas det något, något som borde vara självklart för varje Socialdemokratiskt partiordförande, speciellt i en tid då vi ytterligare en gång får se världen sjunka in i en destruktiv, ekonomisk kris.
Vad är det då som fattas?
Kritik emot kapitalismen.

Denna kris är ju kapitalismens kris. Den har orsakats av spekulation och belåning, typiskt kapitalistiska företeelser. Detta har kunnat ske tack vare att det har varit fritt fram för "marknaden" att göra som dom vill, typiskt nyliberala företeelser.
I en sådan situation så skulle man kanske tro att ledaren för ett socialistiskt parti ska ställa sig upp och ge en rejäl kritik till den nuvarande ekonomiska ordningen och kapitalismen som sådan. Så har inte varit fallet.
Inte i någon av debatterna under "superveckan" kunde vi höra hur Mona ens överväger att kritisera kapitalismen. Istället för att påtala att det faktiskt är så att krisen har uppståt tack vare det kapitalistiska systemet, så väljer Mona att fortsätta tala om hur vi ska torka upp skiten efter kapitalisterna. Istället för att föreslå förändringar av själva systemet, mot ett mer demokratiskt, sansat och rättvist system.
Just nu är kapitalismen som ett pokerbord där ingen vinner något (och där dom flesta har gått "all in"). Freidrich Engels beskrev redan 1881, kapitalismen som ett enda stort hasardspel (i artikeln "Nödvändiga och överflödiga samhälssklasser"), och nyare begrep som "Kasinoekonomin" vittnar om kapitalismens tendenser till spekulation och våghalsigt slöseri med resurser. Är det verkligen något att värna om? Är det verkligen en bra grund att bygga upp en välfärdsstat på? Och är det förenligt med "ordning och reda i finanserna", egentligen?

Såklart det inte är så, i själva verket så är ju kritiken emot kapitalismen något centralt för socialdemokratin, utan den så får man ju fråga sig om partiet överhuvudtaget har något existensberättigande? För att citera vårt senaste partiprogram; "Mot detta maktmonopol (kapitalismen, för.anm) sätter socialdemokratin en eknomi styrd av folkliga intressen. Vi strävar efter en ekonmisk ordning där varje människa har rätt och möjlighet att som medborgare, löntagare och konsument påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetslivets villkor.[...] I konflikten mellan kapital och arbete företräder socialdemokratin alltid arbetets intressen. Socialdemokratin är och förblir ett antikapitalistiskt parti, som alltid byggt motkrafter mot kapitalets anspråk på makt över ekonomi och samhälle"
Detta är alltså en text som till och med mittenextremister ställer sig bakom. Varför kan vi då inte höra Mona framföra budskapet om denna demokratisering av ekonomin? Vi kan inte hoppas alltför mycket på Sahlin (och ses ju som en "höger-sosse"), men vi borde åtminstone kräva att hon kritiserar kapitalismen istället för att omfamna den. Och hålla sig till vår antikapitalistiska, ideologiska grund.

Kritiken mot kapitalismen måste komma upp på tapeten igen! Det har inte varit ett ämna i den stora, breda debatten på tjugotalet år.
Någon måste ta initiativet, och det borde vara SSU och Socialdemokratin!

/NiMA


demokrati, Socialdemokraterna, superveckan, kapitalism, ekonomi, partiprogrammet, Mona Sahlin

Rädda oss från mittenextremismen!

Dom senaste dagarna har det varit en hel del rabalder angående "koalitionen" mellan SAP och Miljöpartiet, där man har "fryst ut" Vänsterpartiet. Mona Sahlin har motiverat beslutet att stänga ute Vänstern med att dom inte ska ha accepterat budgetregler, budgettak och överskottsmål i dom statliga finanserna. Detta har utvecklats till en liten såpopera, och fortsättningen följer, varför jag lämnar den sidan av saken åt sidan.
För i denna lilla såpa så har en hel del kritiska röster höjts emot förslaget. Fackförbund, (S)-bloggare och flera SSU-distrikt har kritiserat partiets agerande i frågan. Detta är mycket bra, men det känns som att många har undvikit att ta in diskussionen på områden som rör vilken ekonomiska politik som vi socialdemokrater verkligen vill föra, och hur vi inom partiet beslutar om denna politik. Rätta mig om jag har fel, men är det inte så att dom flesta gräsrötter inom partiet, och dom flesta medlemmar inom LO-förbunden, skulle vilja se att SAP tar och går "åt vänster"?
Vill vi inte gå bort från nutidens nyliberalism, eller ska vi verkligen rösta bort alliansregeringen för att ersätta den med samma mittenpolitik fast med en lite mer röd-grön nyans? Om problemet med vänstern är att dom vill föra en "dålig" ekonomisk politik, vad är det då för politik som partiledningen säger sig vilja föra?

Problemet är att partiledningarna i åratal har vridit oss högerut. Något som oftast gjorts mer eller mindre ovanför medlemmarnas huvuden. Ibland så har det hetat att vridningen har varit "förnuftigt", ibland så har det sagts att någonting annat skulle vara en "omöjlighet". Men som vi alla vet så finns det ju inte mycket som är "förnuftigt" med en nyliberal eknomisk politik, det kan vi ju konstatera då vi står i ytterligare en av kapitalismens destruktiva kriser. Och nyliberal politik, det är vad partiet har fört på det ekonomiska området dom senaste tjugo åren, det måste vi vara självkritiska nog för att erkänna! Vad är det då som skulle göra det omöjligt med att gå i en annan, socialistisk, riktning i den ekonomiska politiken?
Är partitopparna en samling pessimister, är dom cyniska, rädda eller är dom bara genuint onda?
Mittenextremisterna inom partiet försöker bygga upp en bild av att SAP's ideologi skulle vara någon sorts "realism" med ett (imaginärt) hjärta till vänster och med kompromisserna som ett evigt mantra. Visst, Socialdemokratiska regeringar har kompromissat en hel del under 1900-talets folkhemsbyggande, och ibland har dom t.o.m. satt sig i knät på kapitalismen, det ska inte förnekas. Men det man försöker lura i folk idag, är att dessa kompromisser inte skulle vara pragmatiska produkter av utdragna politiska strider och svåra motsättningar, utan att dom skulle vara en del av den ideologiska grund varpå vårt parti vilar. Inget kunde vara mer fel. Inte bara är det ett arrogant sätt att fly från potentiellt upphettade interndebatter inom vårt parti, det är också ett tecken på att dessa mittenextremister helt ignorerar partiets och arbetarrörelsens historia och ideologiska utveckling genom åren. Helt ignorerar dom stora konflikterna, dom hetaste debatterna, dom hårdaste motsättningarna. Eller är dom bara jävligt dåliga på vår gemensamma historia?

Framförallt så handlar det om den avdemokratiseringen av partiet som har pågått ända sedan 70-talet. Man har gått mer och mer ifrån det folkrörelseideal som byggt upp partiet, mot ett elitistiskt, teknokratiskt karriärparti med proffspolitiker. En gång i tiden så var halva LO representerat i regeringarna sett till yrkena som ministrarna hade varit verksamma inom innan dom hade blivit politiker på heltid. I senaste regeringen hade väll hälften bara haft nått sommarjobb som inte hade varit inom politiken? Nu drar jag saker mot sin spets, och spekulerar dessutom lite grann, men det kan inte förnekas att makten inom SAP har flyttats nerifrån och upp. Samtidigt så har vi sett den "högervridning" som mittenextremisterna är ett uttryck för. Denna högervridning har från utomparlamentariskt håll setts som en ond konspiration i syfte att suga blodet ur arbetarrörelsen. Jag vill inte vara så dogmatisk i min egen analys, men mittenextremisterna har ändock fungerat som en sorts vampyrer som har dränerat SAP på kämparglöd, optimism och vilja att förändra samhället, för att istället lägga en tung väv av pessimism utklädd till realism, stelhet och en självbild som ett parti som ska förvalta ett färdigbyggt samhälle. Och då har jag inte ens nämnt Kjell-Olof Feldt's rent nyliberala avregleringspolitik i slutet på 80-talet (en man som föresten numera syns oftare i nån soffa på TV8 än på ABF-huset), en politik som faktiskt var en av orsakerna till den förra ekonomiska krisen (1990-1993). Så låt oss nu bränna denna tunga väv så att vi kan andas igen! Låt oss ta upp debatten inom partiet igen! Låt det inte bli en stillsam diskussion där vi blir överkörda av partiledning ytterligare en gång! Låt det bli en en våldsam storm, en tyfon som kan dra in över öknar plågade av torka! Låt oss "sätta hårt emot hårt"! För det handlar inte bara om den enskilda frågan om Vänstern ska sitta med i en Socialdemokratiskt regering eller inte. Det handlar om hur demokratiskt vi ska vara som parti, och vilken ideologi som vi egentligen utformar vår politik efter. Vi måste sluta stoppa fingret i vädret, och istället för handen mot hjärtat för att känna efter vad VI känner.
En annan ekonomisk ordning är möjlig! Det är svårt, men möjligt!

ekonomisk politik, demokrati, historia, ideologi, Kjell-Olof Feldt, Mona Sahlin, Socialdemokraterna