Vi har väll gått med i ett parti -
och inte i någon jävla fan-club?
Andra bloggar om: Socialdemokraterna, Mona Sahlin, SAP, Gnäll, Politik, Socialism
måndag 15 juni 2009
onsdag 10 juni 2009
"-Vad hände med det suburbana storstads-proletariatet?" och andra frågor i eftervalsdebatten.
Så har bloggosfärens eftervalsanalyser börjat att sippra fram. Dock så har det uppståt en olycklig trend, där proffstyckare från hela landet ska diktera villkoren för hur vi ska arbeta och lägga upp vår politik här i Stockholms Arbetarekommun nästa år. Att människor med noll lokalkännedom skulle ha någon som helst insikt om den sociala dynamiken här i stan, är inget annat än skrattretande. Ljuset i mörkret kommer just från bloggar skrivna av lokala kamrater - Fredrik Jansson och Dag Larsson skriver bra ur ett Stockholmskt perspektiv. För nog är det så, att årets valrörelse kanske var den centralistiska valkampanjens sista suck? Kanske är det så, att det inte gör något att Miljöpartiet går hem hos medelinkomsttagarna, då vi ändå ska regera tillsammans med dem?
Det tycks vara så, att man från partitoppens sida, först och främst vill göra två saker inför nästa år. Dels, så ska tjänstemännen på partihögkvarteret försöka sig på någon sorts specialsatsning, där man från centralt håll ska lägga upp arbetarekommunens egen valrörelse i något sorts samförstånd. Dels, anpassa politiken, i populistisk anda, till den såkallade "medelklassen" i innerstan. Således glömmer man bort både alla vi proletärer i förorten, och vårt partis själva existensberättigande - kampen mellan arbete och kapital. Detta skriver chefsideologen bra om.
På något sätt är det här vi måste börja. I Stockholms Stad. Inte i Karlstad, Växjö eller Östersund. Inte i Solna, Huddinge eller Upplands-Väsby. I Stockholm. Inte i Gamla Stan eller på Söder. I Rinkeby eller Skärholmen. Det är där valsegern 2010 ligger. Ligger där och väntar på oss - vågar vi plocka upp den och kolla?
Socialdemokraterna, Stockholm, Eu-valet,Val 2010, Politik, Socialism, Anne-Marie Lindgren
Det tycks vara så, att man från partitoppens sida, först och främst vill göra två saker inför nästa år. Dels, så ska tjänstemännen på partihögkvarteret försöka sig på någon sorts specialsatsning, där man från centralt håll ska lägga upp arbetarekommunens egen valrörelse i något sorts samförstånd. Dels, anpassa politiken, i populistisk anda, till den såkallade "medelklassen" i innerstan. Således glömmer man bort både alla vi proletärer i förorten, och vårt partis själva existensberättigande - kampen mellan arbete och kapital. Detta skriver chefsideologen bra om.
På något sätt är det här vi måste börja. I Stockholms Stad. Inte i Karlstad, Växjö eller Östersund. Inte i Solna, Huddinge eller Upplands-Väsby. I Stockholm. Inte i Gamla Stan eller på Söder. I Rinkeby eller Skärholmen. Det är där valsegern 2010 ligger. Ligger där och väntar på oss - vågar vi plocka upp den och kolla?
Socialdemokraterna, Stockholm, Eu-valet,Val 2010, Politik, Socialism, Anne-Marie Lindgren
måndag 8 juni 2009
Liten valnattsanalys...
Ja, att sluta på ett valresultat där man ligger på +-0 jämfört med förra valet, är ju förstås inte så roligt. Det kommer behövas göras en ordentlig eftervalsanalys. Kamraterna på Tvärdrag har redan kommit med sitt första bidrag till diskussionen som kommer att blossa upp, mer har utlovats. Själv väljer jag att såhär på valnatten spontant spotta ur mig några punkter på saker vi borde fundera över:
- Vår politik på Europa-området stämmer inte överens med våra väljares åsikter om det. Vi måste på allvar ställa oss frågan på vilket sätt EU förbättrar saker för löntagarna, på vilket sätt EU flyttar fram arbetarklassens position i samhället? Detta behöver vi en ordentlig diskussion om, och här måste vi våga tänka nytt, och låta oss radikaliseras. Om vi kommer fram till att EU inte är positivt för arbetarklassen, då ska vi kanske fundera över villkoren för vårt medlemskap.
- Vi måste inse att federalismen är svår att kombinera: dels med arbetarerörelsens princip om "alla folks frihet, hela världens fred", principer om nationell suveränitet som en förutsättning för demokrati - dels arbetarerörelsens internationalism. Federalismen är ingen lösning, då den blir en geografiskt förstorad nationalstat till sin form. Partiet behöver således en tydligare EU-kritisk ton, och man måste tillåta sig tydligt anti-federalistiska inslag!
- Det kan konstateras att på många sätt så drivs valrörelsen av partiernas toppkandidater. Att då efter en mandatperiod, då våra väljare har sett sina fackliga rättigheter sättas på spel, sin lönebilding hotad - allt detta på grund av EU's nuvarande borgerliga agenda. Att i en sådan situation låta fyra av fem toppkandidater uttala sig positivt om det starkt federalistiska Lissabonfördraget, är ytterst tvivelaktigt. Visserligen har två av våra toppkandidater sorterats som "EU-kritiker", men frågan är om plats 1 och plats 5 räcker? Här ser vi att makten inom rörelsens inställning inte stämmer överens med väljarna och sympatisörernas uppfattning om EU. En lösnings skulle ju förstås vara fler tydligt anti-federalistiska toppkandidater, så att vår valrörelse präglas av en berättigad kritisk ton.
- Fokusera inte på partiordföranden och andra högt uppsatta företrädare som inte är valbara, i den utåtriktade kommunikationen. Partiets kandidatneutrala material har präglats av en sönder-retuscherad bild av Mona Sahlin - och en vanlig fråga jag själv har fått ute i valrörelsen har varit "-Varför finns inte Mona med på listan, då det ju är henne vi ser på alla flygblad och affischer?" Dessutom så har det väll inte undgått någon att Mona har varit en kontroversiell person de senaste åtta månaderna, hur tänker då alla strateger om man låter en så pass kontroversiell person få en så pass central roll i valkampanjen? Fokusera på politiken, ideologiska skillnader och frågorna istället!
- Snacket om att kampanja våra "kommunikativa målgrupper" kan ha visat sig vara ett misstag. Visserligen så gäller dessa målgrupper i första hand riksdagsvalet, så man ska kanske inte lockas att dra allt för förhastade slutsatser, men som helhet så kan vi se att i de områden där (S) visade sig ha potential, var i förorten - med en väljarbas långt ifrån de kommunikativa målgrupperna. Satsa på att mobilisera soffliggande arbetarväljare istället!
Och nej, vi ska inte nöja oss med glädjen över att Moderaterna inte blev störst, att valdeltagandet gick upp, och att Sverigedemokraterna inte kom in - detta tänk är bara små plåster på såren. Resultatmässigt så blev det här ett jävla skitval!
Socialdemokraterna, EU, EU-valet, Federalism, Internationalism, Socialism
Annat intressant...
- Vår politik på Europa-området stämmer inte överens med våra väljares åsikter om det. Vi måste på allvar ställa oss frågan på vilket sätt EU förbättrar saker för löntagarna, på vilket sätt EU flyttar fram arbetarklassens position i samhället? Detta behöver vi en ordentlig diskussion om, och här måste vi våga tänka nytt, och låta oss radikaliseras. Om vi kommer fram till att EU inte är positivt för arbetarklassen, då ska vi kanske fundera över villkoren för vårt medlemskap.
- Vi måste inse att federalismen är svår att kombinera: dels med arbetarerörelsens princip om "alla folks frihet, hela världens fred", principer om nationell suveränitet som en förutsättning för demokrati - dels arbetarerörelsens internationalism. Federalismen är ingen lösning, då den blir en geografiskt förstorad nationalstat till sin form. Partiet behöver således en tydligare EU-kritisk ton, och man måste tillåta sig tydligt anti-federalistiska inslag!
- Det kan konstateras att på många sätt så drivs valrörelsen av partiernas toppkandidater. Att då efter en mandatperiod, då våra väljare har sett sina fackliga rättigheter sättas på spel, sin lönebilding hotad - allt detta på grund av EU's nuvarande borgerliga agenda. Att i en sådan situation låta fyra av fem toppkandidater uttala sig positivt om det starkt federalistiska Lissabonfördraget, är ytterst tvivelaktigt. Visserligen har två av våra toppkandidater sorterats som "EU-kritiker", men frågan är om plats 1 och plats 5 räcker? Här ser vi att makten inom rörelsens inställning inte stämmer överens med väljarna och sympatisörernas uppfattning om EU. En lösnings skulle ju förstås vara fler tydligt anti-federalistiska toppkandidater, så att vår valrörelse präglas av en berättigad kritisk ton.
- Fokusera inte på partiordföranden och andra högt uppsatta företrädare som inte är valbara, i den utåtriktade kommunikationen. Partiets kandidatneutrala material har präglats av en sönder-retuscherad bild av Mona Sahlin - och en vanlig fråga jag själv har fått ute i valrörelsen har varit "-Varför finns inte Mona med på listan, då det ju är henne vi ser på alla flygblad och affischer?" Dessutom så har det väll inte undgått någon att Mona har varit en kontroversiell person de senaste åtta månaderna, hur tänker då alla strateger om man låter en så pass kontroversiell person få en så pass central roll i valkampanjen? Fokusera på politiken, ideologiska skillnader och frågorna istället!
- Snacket om att kampanja våra "kommunikativa målgrupper" kan ha visat sig vara ett misstag. Visserligen så gäller dessa målgrupper i första hand riksdagsvalet, så man ska kanske inte lockas att dra allt för förhastade slutsatser, men som helhet så kan vi se att i de områden där (S) visade sig ha potential, var i förorten - med en väljarbas långt ifrån de kommunikativa målgrupperna. Satsa på att mobilisera soffliggande arbetarväljare istället!
Och nej, vi ska inte nöja oss med glädjen över att Moderaterna inte blev störst, att valdeltagandet gick upp, och att Sverigedemokraterna inte kom in - detta tänk är bara små plåster på såren. Resultatmässigt så blev det här ett jävla skitval!
Socialdemokraterna, EU, EU-valet, Federalism, Internationalism, Socialism
Annat intressant...
onsdag 11 februari 2009
Wigforss och ägandet, del 2
Låt oss läsa lite mer! Den här gången är det från en artikel i denna bloggs "modertidning", UngMening, och det peppande valnumret , #3 1970, där Wigforss skrev en artikel med rubriken "Ett socialistiskt Sverige":
"Vi kommer också ihåg svängningen från valnederlaget 1966 till framgången 1968. Den ovissa maktställningen och den därav följande ovilligheten att ta oberäkneliga risker är antagligen vad som väger tyngst när man inom partiets ledande kretsar avböjer eller underlåter att ta del i diskussionen om vad det är som verkligen skiljer socialdemokratins samhällssyn från de borgerligas"Saker och ting har inte ändrat sig sedan dess, kan man nog säga. Socialismen skrämmer inte bara borgerliga, den tycks även skrämma ledningen i vårt parti. Förhoppningsvis av andra anledningar än borgarna...
"Hela den här återblicken på hur välfärdspolitiken vuxit fram har varit avsedd att klart understryka dess ursprung. Den (välfärdsstaten, föfr anm) har aldrig vuxit fram ur en önskan att slippa undan en strid om grundvalarna för den ekonomiska organisationen. Aldrig heller ur en önskan att i välfärdsstaten söka en ersättning för socialismen. Det har i stället gället att göra de arbetande bättre rustade att själva överta ledningen. Det är väl ingen som tror att Gustav Möller under alla sina år i medelpunkten för arbetet med de sociala reformerna trodde att det skulle komma i stället för 'socialiseringen'."Jo, vissa på ledande positioner i vårt parti tycks faktiskt tro det. Och de vill dessutom lura nya generationer av medlemmar till att tro detta också.
"Det helt avgörande kännetecknet för socialiseringen blir dess klara antikapitalistiska karaktär. Det är klart att vad jag söker är att ta fram livskraften hos den socialistiska idétraditionen. Utan att göra några gissningar kan man erinra hur starkt Tage Erlander strukit under det inflytande han rönt frön Möller. Och oron just på borgerligt håll just nu är uppenbar[...] Den som läser noga kanske också hör något av en ny ton i själva upptakten till socialdemokraternas valmanifest. 'De sociala motsättningarna lever i vardagen. Intressena bryts mot varandra på arbetsplatserna, i avtalsrörelserna och i det ekonomiska livet. Arbetarrörelsen är en folkrörelse framsprungen ur denna intressekonflikt. Samarbetet mellan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen är ett uttryck för löntagarnas organiserade samverkan för att hävda sina intressen. De borgerliga partierna har ett annat ursprung, och en annan intresseförankring. Folkpartiet och moderaterna stöds ekonomiskt av storföretagen' Man kan nästan höra någon viska om klasskampen.Ja, man kan förstå att många medlemmar inte känner igen sig i sitt eget parti idag. Antikapitalism och klasskampen framträder tydligt! Och ändå så ska de borgerliga inte ha haft "... mycket att invända mot manifestet...".
"Den statliga välfärdspolitiken råkar i trångmål när reformtakten inte blir densamma som förut och när förbättringar inte kan infrias. Socialdemokratin kan inte helt enkelt hänvisa hela tiden till att vi inte kan dela större kaka än vi bakar. Den har talat om hur mycket orättfärdigt som finns i den nuvarande fördelningen av inkomster och ännu mer förmögenheter och kapital. För en socialdemokrat vid den politiska ledningen blir det nödvändigt att vädja till insikten om det ekonomiskt nödvändiga. Men det är en politisk omöjlighet att göra denna vädjan med effekt, om man samtidigt går ut ifrån att den rådande fördelningen av välfärden i vårt samhälle skall förbli orubbad"Detta konstaterande är mycket viktigt, än idag. Vi måste våga förändra fördelningspolitiken! Att, som partiledningen idag, inte vilja höja skatter, kommer att omöjliggöra en progressiv reformpolitik vid en seger i "det nya kosackvalet"!
"Den kris som hotar i spänningen mellan regeringsmakt och privat ekonomisk makt antyder valmanifestet genom att framhålla hur den borgerliga politiken vill lösa den. Och hoppas kunna lösa den. Under en borgerlig regering skulle spänningen försvinna eftersom en sådan regering skulle ha samma syn på den ekonomiska politiken som man har inom det privata näringslivet. Vid en regering som vuxit fram ur arbetarrörelsen och dess värderingar skulle spänningen uppstå. Hur den skulle kunna samarbeta vid en demokratisk ordning också inom de ekonomiska företagen hör definitivt till de problem som måste vara med vid en omprövning av den socialdemokratiska poltiken.[...]En politik som har vägletts av en socialistisk ideologi möter inga oöverstigliga hinder inom de dominerande delarna av vårt näringsliv. Inga hinder i deras tekniska eller ekonomiska organisation. Vad som blir avgörande för utvecklingen är människornas inställning, inriktningen av deras vilja. En socialistisk rörelse har här sin politiska uppgift, och om man så vill, moraliska uppgift. Problemen är varken nya eller plötsligt uppkomna. Det gäller möjligheten av djupgående förändringar i bestående samhällsförhållanden. Det finns inga enkla eller snabba lösningar."Märk den totala orädslan för konflikt! Spänningen mellan kapitalet och folket blir uppenbar under en regering sprungen ur arbetarerörelsen, men detta blir inte till någon nackdel, bara man har en bestämd riktning och har en hel folkrörelse i ryggen.
Men det bästa sättet att sammanfatta det hela blir ändå att citera Wigforss slut på artikeln:
"Så mycket mera skäl att inte väja för en diskussion. Att gripa tag om nässlan och utan omsvep överväga vad man nu inom socialdemokratin menar med en socialistisk politik. Hur - för att tala med partiprogramet - en på klassen uppbyggs samhällsordning ska kunna lämna plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande medborgarna. Ni SSU-are har en viktig uppgift i detta arbete"
Socialdemokraterna, Ideologi, Ernst Wigforss, Socialism, Äganderätt, UngMening, Socialisering
tisdag 10 februari 2009
Wigforss och ägandet, del 1
Låt oss läsa lite Ernst Wiforss! Det sägs ju att valet 2010 kommer att bli ett nytt "kosackval", så varför inte läsa en liten pamflett på ämnet "ägande" från just Kosackvalet 1928. Där framgår det tydligt vilken äganderätt vi socialdemokrater bejakar, Wigforss kallar den för "den samfällda" äganderätten. Lite citat:
"Socialdemokraten vet attSå vad säger detta oss? En makt och ägandeanalys kan inte handla om "stat" och "samhälle" är samma sak eller inte. Det kan heller inte handla om privat kapitalistiska företag eller inte. Det borde ju tydligt framgå några viktiga poänger. Det är inte endast staten som ska vara ägare ifall vi tillämpar det samfälliga ägandet. Och det framgår också tydligt att "äganderätten till produktionsmedlen och till de färdiga produkterna borde bli "socialiserad", d. v. s. förlagd i någon "samfällighets" hand."
egendomens betydelse inte bara ligger däri, att den ger större
inkomster. Han vet att den betyder större trygghet i tillvaron. Han
vet att den är en naturlig grundval för personlig frihet och
självständighet. Han vänder sig mot 'den borgerliga
samhällsordningen', därför att den icke ger alla medborgare del i
egendomen; därför att den utesluter större delen av folket från den
trygghet, frihet och självständighet, som egendom och äganderätt
skänker. "
"Socialdemokraterna erkänna öppet, att de vilja
begränsa den äganderätt, som står i vägen för andras rimliga
anspråk på att också få äga något."
"Då socialdemokraten angriper den nuvarande fördelningen av äganderätten, gör han det inte med ett färdigt förslag i hand, hur allt skall vara ordnat i ett fullkomligt framtidssamhälle. Det är bara i sagorna, som historien slutar med, att efteråt 'levde de lyckliga ända till sin död'. I verklighetens värld tvingas människorna att ständigt lösa nya problem."
"Man har med rätta sagt att i den moderna industrin är hela
arbetsprocessen redan 'socialiserad'. Ingenting är naturligare än att också äganderätten till produktionsmedlen och till de färdiga produkterna blir 'socialiserad', d. v. s. förlagd i någon 'samfällighets' hand. Denna samfällighet kan vara staten eller kommunen, den kan vara en fri sammanslutning av de arbetande i ett företag, den kan vara arbetarna inom en industri, organiserade i stora förbund. Alla dessa former ge uttryck för en strävan att gemensamt äga och förvalta."
" Socialdemokratin ledes av övertygelsen, att även produktionen
skulle kraftigt främjas, om klyftan mellan rika och fattiga fylldes
ut, om ägare och arbetare upphörde att vara två skilda och
kämpande klasser. Men det målet kan endast nås, genom att
arbetarna i en eller annan form göras till 'ägare', eller få del av den trygghet och självständighet, det ökade intresse för arbetet och för produktionen, som äganderätten varit ett medel att skapa.
Därmed är målet givet. Eller rättare sagt, därmed har
socialdemokratin. en riktlinje för sitt handlande, för sin praktiska
politik."
"Sabbaten är gjord för människans skull och inte människan för
sabbatens. Ordet gäller alla mänskliga inrättningar. Egendom och
äganderätt är till för människans skull och inte tvärtom. Det är
detta som socialdemokratin vill göra till verklighet, och på den
punkten kan man gärna kalla den revolutionär."
Socialdemokraterna, Ernst Wigforss, Ideologi, Äganderätt, Socialism, Kapitalism, Frihet
"-Socialdemokratin behöver en makt och ägandeanalys!" Del 2: Ekonomisk demokrati - den privata egendomens död
Det är lustigt hur vissa partikamrater tycks tro, att socialdemokratin utmärker sig från andra socialistiska rörelser för att "-Socialdemokratin bejakar den privata äganderätten!", något som är helt fel.
Vi måste först reda ut begreppen. Det är skillnad på ägodelar och egendom. En ägodel kan vara t.ex. en tandborste eller en bok. Att vi alla ska dela tandborstar med varandra, såkallad "tandborsts-socialism" är inte, och har aldrig varit, någon seriös socialistisk rörelses mål. Men egendomen? Vissa skulle hävda att ägodelar är en sorts egendom, så låt oss förtydliga lite grann. Den äganderätten vi vill inskränka är den privata rätten att äga produktionsmedel/realkapital. I dagens samhälle så uppstår klyftor, "över och underordning", till stora delar på grund av det faktum att vissa människor äger produktionsmedlen, och således dels ensamt bestämmer över produktionen i sig och kontrollerar vinsterna från produktionen, dels inskränker andra människors frihet genom att som köpare av deras arbetskraft försätta dem i lönearbete. Det är alltså den privata egendomsrätten vi vill avskaffa, då vi anser att det behövs "kollektiva lösningar för att skapa det gemensamma bästa".
Men låt oss se på saken ur ett annat perspektiv. Föreställ dig ett samhälle med ekonomisk demokrati. I ett tillstånd av ekonomisk demokrati, där makten över den enskilda verksamheten /produktionsmedlen, företaget, ligger i händerna på dem som arbetar där och av de som direkt påverkas av verksamheten. Där vinsterna fördelas ut i samhället och/eller återinvesteras i verksamheten för dess utveckling. I ett sådant samhälle så har de två viktigaste grundbultarna i äganderätten, makten över produktionen och makten över produktionsresultatens fördelning, flyttats. Flyttats från den enskilde, den privata sfären, till kollektivet, den samhälleliga sfären. I ett sådant samhälle har det privata ägandet helt spelat ut sin roll.
I ett sådant läge, då makten inte innehas av enskilda "ägare", där vinsten inte sätts i fickor utan disponeras ut över hela samhället, där ledarskapet och ansvaret inte innehavs av några "solens döttrar och söner" utan av alla, där kvarstår "ägandet" endast som en juridisk status. Således trampar man inte på så många tår, således trampar man inte ens särskilt hårt, ifall man avskaffar den privata egendomsrätten. Det finns alltså inget egentligt samband mellan privat äganderätt och ekonomisk demokrati. Därför vill jag säga, att motståndarna till ekonomisk demokrati, är motståndare till demokrati och solidaritet överlag. Hur socialdemokratiskt är då detta, egentligen?
Socialdemokraterna, Ideologi, Socialism, Äganderätt, Ekonomisk demokrati, Makt, Jämlikhet,
Annat intressant...
"Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål. [...] Denna jämlikhet förutsätter rätten att välja och utvecklas olika, utan att olikheterna leder till underordning och klyftor i makt och inflytande över vardag och samhälle. Frihet och jämlikhet handlar både om individuella rättigheter och kollektiva lösningar för att skapa det gemensamma bästa, som utgöra grunden för den enskildes liv och möjligheter"Så börjar vårt partiprogram. Det framgår tydligt i vilken riktning socialdemokratin vänder sig, i frågan om hur ett samhälle ska se ut. Men hur är det då med äganderätten?
Vi måste först reda ut begreppen. Det är skillnad på ägodelar och egendom. En ägodel kan vara t.ex. en tandborste eller en bok. Att vi alla ska dela tandborstar med varandra, såkallad "tandborsts-socialism" är inte, och har aldrig varit, någon seriös socialistisk rörelses mål. Men egendomen? Vissa skulle hävda att ägodelar är en sorts egendom, så låt oss förtydliga lite grann. Den äganderätten vi vill inskränka är den privata rätten att äga produktionsmedel/realkapital. I dagens samhälle så uppstår klyftor, "över och underordning", till stora delar på grund av det faktum att vissa människor äger produktionsmedlen, och således dels ensamt bestämmer över produktionen i sig och kontrollerar vinsterna från produktionen, dels inskränker andra människors frihet genom att som köpare av deras arbetskraft försätta dem i lönearbete. Det är alltså den privata egendomsrätten vi vill avskaffa, då vi anser att det behövs "kollektiva lösningar för att skapa det gemensamma bästa".
Men låt oss se på saken ur ett annat perspektiv. Föreställ dig ett samhälle med ekonomisk demokrati. I ett tillstånd av ekonomisk demokrati, där makten över den enskilda verksamheten /produktionsmedlen, företaget, ligger i händerna på dem som arbetar där och av de som direkt påverkas av verksamheten. Där vinsterna fördelas ut i samhället och/eller återinvesteras i verksamheten för dess utveckling. I ett sådant samhälle så har de två viktigaste grundbultarna i äganderätten, makten över produktionen och makten över produktionsresultatens fördelning, flyttats. Flyttats från den enskilde, den privata sfären, till kollektivet, den samhälleliga sfären. I ett sådant samhälle har det privata ägandet helt spelat ut sin roll.
I ett sådant läge, då makten inte innehas av enskilda "ägare", där vinsten inte sätts i fickor utan disponeras ut över hela samhället, där ledarskapet och ansvaret inte innehavs av några "solens döttrar och söner" utan av alla, där kvarstår "ägandet" endast som en juridisk status. Således trampar man inte på så många tår, således trampar man inte ens särskilt hårt, ifall man avskaffar den privata egendomsrätten. Det finns alltså inget egentligt samband mellan privat äganderätt och ekonomisk demokrati. Därför vill jag säga, att motståndarna till ekonomisk demokrati, är motståndare till demokrati och solidaritet överlag. Hur socialdemokratiskt är då detta, egentligen?
Socialdemokraterna, Ideologi, Socialism, Äganderätt, Ekonomisk demokrati, Makt, Jämlikhet,
Annat intressant...
Pragmatismens mörka sida...
Föresten. Jag ska ge två, något extrema, exempel på pragmatism som "ideologi", och hur detta även har satt sitt avtryck i kulturen. Först ut är Josef Stalin's framgångsrika industrialisering av Sovjetunionen. Pragmatiskt som fan, men till vilket pris? Några millioner döda, och ett ordentligt svek gällande den ryska revolutionens ideal. Den totalitära statskapitalistiska staten var född. Inte konstigt att Majakovskij blev desillusionerad!
Mitt andra exempel på hur pragmatism som politisk strategi, och som svek emot ideal, får de mest lustiga konsekvenser, är berättelsen om den demokratiske guvernören i Arkansas, Orval Faubus. Det var Faubus som beordrade nationalgardet att blockera vägen för nio afro-amerikanska studenter under krisen i Little Rock, Arkansas hösten 1957. Varför gjorde han detta? Faktum är att Faubus egentligen inte var en rasist. Han hade gått till val på desegregation, och hade bland annat desegregerat busarna i staten. Men då den rasistiska pöbeln ville hindra nio ungdomar att gå i skolan, så handlade Faubus på ett ytterst pragmatiskt sätt. För att förhindra att kaos bröt ut bland "the rednecks" med uppror som följd, så beslöt han i en populistisk manöver, att helt enkelt sätta in soldater för att förhindra de afro-amerikanska ungdomarna sin lagstadgade rätt att gå i en icke-segrerad skola. Dessutom så fanns det drag av populistiskt opinionsbildande;
Ännu mer kuriosa är, att en av eleverna, Gloria Ray Karlmark, numera bor i Sverige. Vad tycker hon om "pragmatism"?
Pragmatism, Kultur, Poesi, Jazz, Josef Stalin, Vladimir Majakovskij, Orval Faubus,Charles Mingus, Musik, Ideologi, Historia
Annat intressant...
(ur "För full hals"December 1929-Januari 1930, tolkat och översatt till svenska av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt)
Låt äran
som en otröstlig änka
släpa sig fram
efter ryktbara genier
i dystra likprocessioner-
min dikt ska dö
som en namnlös man,
en menig soldat
framför fiendens bastioner!
Jag skiter i
all tungviktig brons
jag skiter i
den sliskiga marmorismen!
Vi ska dela äran-
vi är ju av samma sort-
och vårt
gemensamma monument ska bli
den i striden
härdade
socialismen
Mitt andra exempel på hur pragmatism som politisk strategi, och som svek emot ideal, får de mest lustiga konsekvenser, är berättelsen om den demokratiske guvernören i Arkansas, Orval Faubus. Det var Faubus som beordrade nationalgardet att blockera vägen för nio afro-amerikanska studenter under krisen i Little Rock, Arkansas hösten 1957. Varför gjorde han detta? Faktum är att Faubus egentligen inte var en rasist. Han hade gått till val på desegregation, och hade bland annat desegregerat busarna i staten. Men då den rasistiska pöbeln ville hindra nio ungdomar att gå i skolan, så handlade Faubus på ett ytterst pragmatiskt sätt. För att förhindra att kaos bröt ut bland "the rednecks" med uppror som följd, så beslöt han i en populistisk manöver, att helt enkelt sätta in soldater för att förhindra de afro-amerikanska ungdomarna sin lagstadgade rätt att gå i en icke-segrerad skola. Dessutom så fanns det drag av populistiskt opinionsbildande;
"Journalist Harry Ashmore (who won a Pulitzer Prize for his columns on the subject) portrayed the fight over Central High as a crisis manufactured by Faubus. Ashmore said that Faubus used the Guard to keep blacks out of Central High School because he was frustrated by the success his political opponents were having in using segregationist rhetoric to arouse white voters."Hela denna härva blev senare ett stycke jazzhistoria. Monsterkompositören Charles Mingus skrev låten "Fables of Faubus" om händelsen.
först blev den dock censurerad för den kontroversiella texten
Ännu mer kuriosa är, att en av eleverna, Gloria Ray Karlmark, numera bor i Sverige. Vad tycker hon om "pragmatism"?
Pragmatism, Kultur, Poesi, Jazz, Josef Stalin, Vladimir Majakovskij, Orval Faubus,Charles Mingus, Musik, Ideologi, Historia
Annat intressant...
Vilken ko är det som är helig, egentligen?
Pragmatikerna strävar efter att saker och ting "ska gå till på rätt sätt". Man skall "se till terrängen istället för kartan" och köra ett fuktigt finger upp i skyn, för att inte riskera att gå i motvind.
Nog för att det finns en vits med att låta sitt agerande utgå från situationen runt omkring dig, men är detta förenligt med en situation då du de facto är handlingsförlamad?
Vad är det som jag försöker säga?
Den senaste veckan så har det gått en, rätt så hätsk, debatt i den socialdemokratiska bloggosfären om "pragmatismens" vara eller inte vara. Den ideologiska debatten i vår (S)-bloggosfär har utvecklats, från rop på "mer ideologi", till en diskussion om ideal kontra realism, för att slutligen bubbla upp i en diskussion som alltmer börjar handla om motsättningen mellan en socialistisk politik, och en "pragmatisk" strategi (jag väljer att kalla denna strategi för en"mittenextremistisk" sådan). Det de handlar om är först och främst hur vi ska ta makten i valet 2010. Men någonstans under ytan så finns en diskussion som snarare handlar om partiets framtida inriktning. Ska vi "göra upp med socialismen" eller ska vi "ta några kraftiga steg mot ett klasslöst samhälle"?
Vissa tycks dock tro att en ideologiskt förankrad politik, står i vägen för en seger i valet 2010. Detta ska då motivera varför man inte ska ha några ambitioner gällande samhällsomdaning och socialism. "-Det får inte bli en helig ko, är idealen viktigare än att vinna makten?" Men frågan är vilken ko det är, som är helig? För är det inte så, att då socialdemokratin har varit "pragmatisk", så har det varit under tider av maktinnehav. Och det har inte rört sig om att ha "pragmatiska" ambitioner och mål för rörelsen, våra grundläggande ideal och våra strävanden har inte ändrats i tid och otid beroende på vad som går hem hos folk eller inte! Med en stadig ideologi som grund och ryggrad, så har man sedan fört en politik, som stundtals har varit pragmatisk. För att upprepa mig själv:
Pragmatismen är alltså ingen ideologisk inställning, pragmatismen är något annat. Den rör sig inte på det teoretiska planet, den är en praktisk företeelse. Att vara pragmatisk är en god egenskap då man sitter i en maktposition, och bör stanna vid att vara en attityd och inställning, ett arbetssätt, då man ska föra politik. Politik sprungen ur ens ideal, drömmar och känslor. Det är just detta som socialdemokratin har gjort i detta land. Då man under "revolutionen" 1917 lyckades pressa fram införandet av demokratin i landet, så var det visserligen ett pragmatiskt handlande, men detta handlande var sprunget ur ideologi, drömmar och känslor. Pragmatisk handling som del av en långsiktig kamp! Kamp, för ett socialistiskt samhälle, för ett klasslöst samhälle. Detsamma gäller andra företeelser som folkhemmet, samlingregeringen under krigsåren 1939-1945, "kohandeln" med Bondeförbundet, ATP, millionprogrammet.
Det är detta som är viktigt att komma ihåg. Pragmatism är ett sätt att handla då man har makt. Det är en sorts egenskap. Om man försöker översätta pragmatism till någon sorts politisk programförklaring, så blir produkten populism! Idag, då vårt parti inte sitter vid makten, så fyller pragmatiken helt enkelt ingen funktion! Eller ska man vara "pragmatisk i teorin"? Stå för en sorts "Utopisk pragmatism"?
Nej, det är därför vi "behöver mer ideologi". Det handlar om att man, då man slår "underifrån", inte kan göra det till en fråga om vem som är mest regeringsduglig eller kompetent. Slår man underifrån så är det idéerna, idealen, drömmarna, som är det viktiga. I opposition så måste man kunna unna sig att tänka vilt, drömma loss.
Så hur ska vi föra politik nästa mandatperiod? Ska vi ha ett långsiktigt perspektiv där drömmen om ett annat samhälle formar en politik för ett solidariskt Sverige, där klyftorna minskar, där människor känner delaktighet och värdighet? En politik för ett socialistiskt och klasslöst samhälle! Eller ska vi vara "pragmatiska" och spela ut de populistiska korten, där vi fokuserar på "medelklassen" och bevarandet av dagens samhälle? En politik för att säkra en enkel seger 2010, men som riskerar ett nederlag 2014 och ökade spänningar inom arbetarerörelsen! Bollen är hos oss medlemmar. Vilken ko är helig, egentligen?
Ideologi, Pragmatism, Socialism, Socialdemokraterna, Val2010, Arbetarerörelsen, Kor,
Annat intressant...
Nog för att det finns en vits med att låta sitt agerande utgå från situationen runt omkring dig, men är detta förenligt med en situation då du de facto är handlingsförlamad?
Vad är det som jag försöker säga?
Den senaste veckan så har det gått en, rätt så hätsk, debatt i den socialdemokratiska bloggosfären om "pragmatismens" vara eller inte vara. Den ideologiska debatten i vår (S)-bloggosfär har utvecklats, från rop på "mer ideologi", till en diskussion om ideal kontra realism, för att slutligen bubbla upp i en diskussion som alltmer börjar handla om motsättningen mellan en socialistisk politik, och en "pragmatisk" strategi (jag väljer att kalla denna strategi för en"mittenextremistisk" sådan). Det de handlar om är först och främst hur vi ska ta makten i valet 2010. Men någonstans under ytan så finns en diskussion som snarare handlar om partiets framtida inriktning. Ska vi "göra upp med socialismen" eller ska vi "ta några kraftiga steg mot ett klasslöst samhälle"?
Vissa tycks dock tro att en ideologiskt förankrad politik, står i vägen för en seger i valet 2010. Detta ska då motivera varför man inte ska ha några ambitioner gällande samhällsomdaning och socialism. "-Det får inte bli en helig ko, är idealen viktigare än att vinna makten?" Men frågan är vilken ko det är, som är helig? För är det inte så, att då socialdemokratin har varit "pragmatisk", så har det varit under tider av maktinnehav. Och det har inte rört sig om att ha "pragmatiska" ambitioner och mål för rörelsen, våra grundläggande ideal och våra strävanden har inte ändrats i tid och otid beroende på vad som går hem hos folk eller inte! Med en stadig ideologi som grund och ryggrad, så har man sedan fört en politik, som stundtals har varit pragmatisk. För att upprepa mig själv:
"Mittenextremisterna inom partiet försöker bygga upp en bild av att SAP's ideologi skulle vara någon sorts "realism" med ett (imaginärt) hjärta till vänster och med kompromisserna som ett evigt mantra. Visst, Socialdemokratiska regeringar har kompromissat en hel del under 1900-talets folkhemsbyggande, och ibland har de t.o.m. satt sig i knät på kapitalismen, det ska inte förnekas. Men det man försöker lura i folk idag, är att dessa kompromisser inte skulle vara pragmatiska produkter av utdragna politiska strider och svåra motsättningar, utan att de skulle vara en del av den ideologiska grund varpå vårt parti vilar."
Pragmatismen är alltså ingen ideologisk inställning, pragmatismen är något annat. Den rör sig inte på det teoretiska planet, den är en praktisk företeelse. Att vara pragmatisk är en god egenskap då man sitter i en maktposition, och bör stanna vid att vara en attityd och inställning, ett arbetssätt, då man ska föra politik. Politik sprungen ur ens ideal, drömmar och känslor. Det är just detta som socialdemokratin har gjort i detta land. Då man under "revolutionen" 1917 lyckades pressa fram införandet av demokratin i landet, så var det visserligen ett pragmatiskt handlande, men detta handlande var sprunget ur ideologi, drömmar och känslor. Pragmatisk handling som del av en långsiktig kamp! Kamp, för ett socialistiskt samhälle, för ett klasslöst samhälle. Detsamma gäller andra företeelser som folkhemmet, samlingregeringen under krigsåren 1939-1945, "kohandeln" med Bondeförbundet, ATP, millionprogrammet.
Det är detta som är viktigt att komma ihåg. Pragmatism är ett sätt att handla då man har makt. Det är en sorts egenskap. Om man försöker översätta pragmatism till någon sorts politisk programförklaring, så blir produkten populism! Idag, då vårt parti inte sitter vid makten, så fyller pragmatiken helt enkelt ingen funktion! Eller ska man vara "pragmatisk i teorin"? Stå för en sorts "Utopisk pragmatism"?
Nej, det är därför vi "behöver mer ideologi". Det handlar om att man, då man slår "underifrån", inte kan göra det till en fråga om vem som är mest regeringsduglig eller kompetent. Slår man underifrån så är det idéerna, idealen, drömmarna, som är det viktiga. I opposition så måste man kunna unna sig att tänka vilt, drömma loss.
Så hur ska vi föra politik nästa mandatperiod? Ska vi ha ett långsiktigt perspektiv där drömmen om ett annat samhälle formar en politik för ett solidariskt Sverige, där klyftorna minskar, där människor känner delaktighet och värdighet? En politik för ett socialistiskt och klasslöst samhälle! Eller ska vi vara "pragmatiska" och spela ut de populistiska korten, där vi fokuserar på "medelklassen" och bevarandet av dagens samhälle? En politik för att säkra en enkel seger 2010, men som riskerar ett nederlag 2014 och ökade spänningar inom arbetarerörelsen! Bollen är hos oss medlemmar. Vilken ko är helig, egentligen?
Ideologi, Pragmatism, Socialism, Socialdemokraterna, Val2010, Arbetarerörelsen, Kor,
Annat intressant...
söndag 8 februari 2009
Sopstrejken, och Transport's obegripliga logik
Det pågår just nu en vild strejk bland sopåkarna i stan. Stockholms SSU-distrikt, vars medlemstidning UngMening är, har gått ut med ett stöduttalande .
Det är dock konstigt hur soppgubbarnas eget fackförfund, Transport, har handlat under strejken. Man har bjudit på en del uttalanden som sympatiserar med de strejkande i sak, men man vill ändå inte stödja själva strejken.
Så trotts att arbetsgivaren uppenbart har brutit emot kollektivavtalet, och trotts att arbetsgivarorganisationen tycks arbeta medvetet för att försämra arbetarnas situation, så vägrar Transport att stödja medlemmarnas spontana initiativ till att sätta ner foten.
Varför gör Transpor såhär? Varför "köra över" sina medlemmar, då det är så uppenbart att det inte bara rör sig om orimliga krav, från både arbetsgivare och politiker, men även om brott emot kollektivavtalet?
Det tycks vara så, att Transport avdelningen #5, redan har nog med problem, inte bara med sopåkarna, man har även misslyckats med att ansluta taxichaffisarna i stan.
Om Transport fortsätter att "osynliggöra" sina medlemmar, vad kommer att hända då?
Transport, Sopstrejk, Vild strejk, Strejk, Stockholm, SSU, Kollektivavtal
Det är dock konstigt hur soppgubbarnas eget fackförfund, Transport, har handlat under strejken. Man har bjudit på en del uttalanden som sympatiserar med de strejkande i sak, men man vill ändå inte stödja själva strejken.
"Transport anser också att övergången till månadslön strider mot kollektivavtalet."
"Fackförbundet Transport anser att uppsägningarna är ogiltiga och att lönesänkningen strider mot kollektivavtalet och har därför stämt företaget till Arbetsdomstolen.
–För första gången har ett anbud lagts som förutsätter sänkta löner för de redan anställda, säger Transports ordförande Clas Linder.
–Det här är en ren krigsförklaring mot våra medlemmar. Arbetsgivaren kan inte ensidigt frångå avtalet när de så önskar, det skulle ju öppna våra kollektivavtal."
"Transport har stämt det aktuella företaget inför Arbetsdomstolen.
Förutom att uppsägningarna är ogiltiga, anser förbundet att det är ett solklart avtalsbrott att söka sänka utgående löner under pågående avtalsperiod.
Tyvärr visar SvD-uttalanden från arbetsgivarbasen Peter Jeppsson (inte Hans) att Biltrafikens Arbetsgivarförbund inte bara stödjer Liselotte Lööf AB:s försök att undergräva kollektivavtalet, utan också i generella ordalag anser att sänkta löner bör kunna vara en metod att säkra företags överlevnad.
I fallet Liselotte Lööf handlar det inte om överlevnad utan att genom lönesänkningar och ökad arbetsbörda vinna ett anbud mot konkurrenter som tillämpar avtalet. Tyvärr verkar ansvariga politiker instämma i att sådana metoder är godtagbara. På det sättet är man medansvarig för renhållarnas anställningsvillkor och för den uppkomna situationen.
Så trotts att arbetsgivaren uppenbart har brutit emot kollektivavtalet, och trotts att arbetsgivarorganisationen tycks arbeta medvetet för att försämra arbetarnas situation, så vägrar Transport att stödja medlemmarnas spontana initiativ till att sätta ner foten.
Varför gör Transpor såhär? Varför "köra över" sina medlemmar, då det är så uppenbart att det inte bara rör sig om orimliga krav, från både arbetsgivare och politiker, men även om brott emot kollektivavtalet?
Det tycks vara så, att Transport avdelningen #5, redan har nog med problem, inte bara med sopåkarna, man har även misslyckats med att ansluta taxichaffisarna i stan.
Om Transport fortsätter att "osynliggöra" sina medlemmar, vad kommer att hända då?
Transport, Sopstrejk, Vild strejk, Strejk, Stockholm, SSU, Kollektivavtal
Vår ideologisyn behöver "förnyas"...
Det blev inget bloggkrig.
Folk hann räkna till tio, och nu diskuteras ideologi på riktigt istället.
Både Erik Laakso och Stig-Björn Ljunggren har nappat, och diskussion har startat bland kommentarerna till dessa två inlägg.
Men hur är det med vår syn på vad ideologi är?
Jag anser, att vår situation idag beror på att den överhängande trenden har varit att ideologin är något som bara "poppar upp" ibland. Ideologiska diskussioner dyker upp kring partiprogramsskrivningar och vid valförluster.
Men ideologi är inget fast och beständigt. Det är inte heller en fråga om "orsak och verkan", ideologi måste vara en ständigt pågående process. Att säga "-Vi behöver ideologisk förnyelse" är alltså att vara ute och cykla, det tyder på en snedvriden syn på vad ideologi överhuvudtaget ska vara!
Vår ideologin utgår från ett antal fasta värden. Tre "hörnstenar" om man vill...
Tillsammans så bildar dessa tre hörnstenar: de tre värdeorden, socialismen och demokratin; vår ideologi, den demokratiska socialismen. Det som skiljer vår socialism ifrån annan socialism är just vårt demokratibegrepp. I övrigt så lämnar vår ideologi, utrymme för många tolkningar och inriktningar. Det är detta som vi ska syfta på då talar om att vi är "en bred rörelse" och att vi "har högt i tak".
Man skulle även kunna se de tre hörnstenarna som en "trestegsraket", där varje ny "sten" särskiljer oss som rörelse, gentemot andra rörelser.
Den första stenen delar vi socialister med t.ex. liberaler. Den andra delar vi med andra socialistiska inriktningar, som t.ex. kommunism och syndikalism. Det är dock den tredje, vårt demokratibegrepp, som gör oss till "demokratiska socialister".
Liberalerna gör dock en helt analys gällande hur människan ska nå "Frihet, Jämlikhet, Solidaritet", och läger ofta tyngdpunkten på friheten helt allena. Andra socialistiska inriktningar har en annan syn på själva organisationen, dess roll och hur den ska utformas.
Kommunister (av den leninistiska skolan) tror på avantgarde-partiet, en partiorganisation med en medveten "elit" av arbetarklassens som ska leda frigörelsen, och har en vurm för demokratisk centralism, även om den demokratiska centralismen inte är något som förekommer endast hos leninistiska organisationer, det finns strömningar i vårt eget moderparti som skriker efter "lojalitet" med ledningen.
Syndikalister ratar hela den hierarkiska formen av organisationsstrukturer, och tar även avstånd från kamp inom parlament. Syndikalisterna ser arbetsmarknaden som den viktigaste arenan för kamp, och de syndikalistiska organisationerna är i själva verket fackföreningar. Man tillämpar olika former av direkt demokrati och ser sig själva som federalister, det autonoma inslaget är också centralt inom syndikalismen. Syndikalismen kan ses som en hybrid av socialdemokrati och anarkism, och syndikalistiska idéer har även påverkat socialdemokratiska idéströmningar som gillesocialismen.
Vi socialdemokrater har alltså en annan syn på de tre värdeorden än liberalerna, och vi tror på att byggandet en bred folkrörelse som grundbulten i kampen för ett annat samhälle. Vi misstror inte den parlamentariska vägen, parlamenten är en viktig arena för kamp, men vi begränsar oss inte heller till endast en ren reformism. LO och ABF är två exempel på utomparlamentariska kamporganisationer.
Då vi talar om att ideologin ska vara en ständigt fortgående process, så är det inte en process gällande våra tre hörnstenar, utan en process gällande tillämpningen av dem: både i samhället idag (som en politik för att forma vår nutid), men också som "kompassriktning" (medlen för att nå vårt mål, det socialistiska samhället). Således så kan inte "förnyelse" innebära förändringar av våra tre hörnstenar, utan endast förändringar gällande vilken politik som ska forma vår nutid och vilka våra medel för att nå ett socialistiskt samhälle är.
Och om vi är konsekventa med att se ideologin som något som behöver bearbetas i en ständig process, så kan vi heller inte tro att vi kan "förnya oss" nu, för att sedan vänta tills nästa partiprogram eller valförlust, "förnyelsen" pågår ständigt. Således så kan man inte heller gjuta ideologin i sten, och påstå att vissa ståndpunkter skulle vara "omöjliga" och oförenliga med den demokratiska socialismen, allt kan omvärderas. Undantaget är just de tre hörnstenarna. Vår ideologi är alltså av en dubbel karaktär. Den har å ena sidan en stadig grund, de tre hörnstenarna, men har å andra sidan en flexibilitet och ett omätligt antal möjligheter gällande tillämpning och medel.
Är det så idag? Har jag beskrivit en bild av verkligheten, eller har jag bara beskrivit ett ideal?
Idag så talas det mycket om att det behövs "mer ideologi". Det har tyvärr blivit så att vi har tappat bort den. Vi använder den inte som ett stöd eller ett vapen, och vi gör den inte till något tillgängligt och vitalt då vi ser den som något statiskt. Därför är själva ideologin något som inte uppträder på ett självklart sätt (varken till beteende eller betydelse), därav alla konstiga tolkningar och den högervridning som har skett, och som tycks vilja fortsätta.
Vi måste alltså ändra själva synen på vad vår ideologi är, hur den fungerar, samt vilken funktion den ska ha för oss.
En ny bild träder fram då. Idag så råder det ingen tvekan om att de tre värdeorden är något som alla socialdemokrater måste skriva under på. Men hur är det med socialismen, som mål och ideal, och hur är det med vårt demokratibegrepp? Det är dessa två hörnstenar, som debatteras vilt. Det är dessa två hörnstenar som vissa vill förändra, ja till och med göra sig av med.
Frågan är alltså, behöver vi en helt ny ideologi, eller behöver vi en ny syn på ideologin?
Socialdemokraterna, Ideologi, Socialism, Demokrati, Socialism, Kamp
Annat instressant
Folk hann räkna till tio, och nu diskuteras ideologi på riktigt istället.
Både Erik Laakso och Stig-Björn Ljunggren har nappat, och diskussion har startat bland kommentarerna till dessa två inlägg.
Men hur är det med vår syn på vad ideologi är?
Jag anser, att vår situation idag beror på att den överhängande trenden har varit att ideologin är något som bara "poppar upp" ibland. Ideologiska diskussioner dyker upp kring partiprogramsskrivningar och vid valförluster.
Men ideologi är inget fast och beständigt. Det är inte heller en fråga om "orsak och verkan", ideologi måste vara en ständigt pågående process. Att säga "-Vi behöver ideologisk förnyelse" är alltså att vara ute och cykla, det tyder på en snedvriden syn på vad ideologi överhuvudtaget ska vara!
Vår ideologin utgår från ett antal fasta värden. Tre "hörnstenar" om man vill...
Den första är de tre värdeorden vi "fick" från den franska revolutionen: "FRIHET, JÄMLIKHET, BRODERSKAP". "Broderskap" har sedan ersatts av det könsneutrala "SOLIDARITET". Båda orden beskriver dock samma sak, en ömsesidig handling och en syn på alla människor som likar.
Den andra är socialismen, som blev själva födelsen för den internationella arbetarrörelsen. Marx och Engel's verk, inte minst "Kommunistiska Manifestet", "Kapitalet" och deras materialistiska historiesyn blev en teoretisk ryggrad åt den "utopiska" socialism som redan existerade. Man insåg att socialismen, inte skulle införas av sig själv på grund av att den var "ett fint ideal". Nej, det behövdes en aktiv kamp för att komma någonvart, "Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk" Vi är socialister, för att vi tror på, och har som slutligt mål, ett klasslöst samhälle. Detta för att vi ser ett socialistiskt samhälle, till skillnad från dagens kapitalistiska, som nödvändigt för att alla människor, som enskilda individer, ska kunna uppnå FRIHET, JÄMLIKHET och SOLIDARITET. Det är socialismen som är den centrala tanken inom socialdemokratin.
Den tredje är vår demokratisyn. Arbetarrörelsen insåg tidigt att själva ordet "demokrati" var vagt och flummigt, det kunde betyda i stort sett vad som helst. Därför utvecklade man ett fyrdelat demokratibegrepp. Vi socialdemokrater anser att det inte bara finns "demokrati", vi har delat upp demokratin i "Politisk demokrati", "Social demokrati", "Ekonomisk demokrati" samt "Kulturell demokrati". Det är just detta sätt att se på flera olika sorters "demokratier", som gör oss till "demokratiska socialister".
Tillsammans så bildar dessa tre hörnstenar: de tre värdeorden, socialismen och demokratin; vår ideologi, den demokratiska socialismen. Det som skiljer vår socialism ifrån annan socialism är just vårt demokratibegrepp. I övrigt så lämnar vår ideologi, utrymme för många tolkningar och inriktningar. Det är detta som vi ska syfta på då talar om att vi är "en bred rörelse" och att vi "har högt i tak".
Man skulle även kunna se de tre hörnstenarna som en "trestegsraket", där varje ny "sten" särskiljer oss som rörelse, gentemot andra rörelser.
Den första stenen delar vi socialister med t.ex. liberaler. Den andra delar vi med andra socialistiska inriktningar, som t.ex. kommunism och syndikalism. Det är dock den tredje, vårt demokratibegrepp, som gör oss till "demokratiska socialister".
Liberalerna gör dock en helt analys gällande hur människan ska nå "Frihet, Jämlikhet, Solidaritet", och läger ofta tyngdpunkten på friheten helt allena. Andra socialistiska inriktningar har en annan syn på själva organisationen, dess roll och hur den ska utformas.
Kommunister (av den leninistiska skolan) tror på avantgarde-partiet, en partiorganisation med en medveten "elit" av arbetarklassens som ska leda frigörelsen, och har en vurm för demokratisk centralism, även om den demokratiska centralismen inte är något som förekommer endast hos leninistiska organisationer, det finns strömningar i vårt eget moderparti som skriker efter "lojalitet" med ledningen.
Syndikalister ratar hela den hierarkiska formen av organisationsstrukturer, och tar även avstånd från kamp inom parlament. Syndikalisterna ser arbetsmarknaden som den viktigaste arenan för kamp, och de syndikalistiska organisationerna är i själva verket fackföreningar. Man tillämpar olika former av direkt demokrati och ser sig själva som federalister, det autonoma inslaget är också centralt inom syndikalismen. Syndikalismen kan ses som en hybrid av socialdemokrati och anarkism, och syndikalistiska idéer har även påverkat socialdemokratiska idéströmningar som gillesocialismen.
Vi socialdemokrater har alltså en annan syn på de tre värdeorden än liberalerna, och vi tror på att byggandet en bred folkrörelse som grundbulten i kampen för ett annat samhälle. Vi misstror inte den parlamentariska vägen, parlamenten är en viktig arena för kamp, men vi begränsar oss inte heller till endast en ren reformism. LO och ABF är två exempel på utomparlamentariska kamporganisationer.
Då vi talar om att ideologin ska vara en ständigt fortgående process, så är det inte en process gällande våra tre hörnstenar, utan en process gällande tillämpningen av dem: både i samhället idag (som en politik för att forma vår nutid), men också som "kompassriktning" (medlen för att nå vårt mål, det socialistiska samhället). Således så kan inte "förnyelse" innebära förändringar av våra tre hörnstenar, utan endast förändringar gällande vilken politik som ska forma vår nutid och vilka våra medel för att nå ett socialistiskt samhälle är.
Och om vi är konsekventa med att se ideologin som något som behöver bearbetas i en ständig process, så kan vi heller inte tro att vi kan "förnya oss" nu, för att sedan vänta tills nästa partiprogram eller valförlust, "förnyelsen" pågår ständigt. Således så kan man inte heller gjuta ideologin i sten, och påstå att vissa ståndpunkter skulle vara "omöjliga" och oförenliga med den demokratiska socialismen, allt kan omvärderas. Undantaget är just de tre hörnstenarna. Vår ideologi är alltså av en dubbel karaktär. Den har å ena sidan en stadig grund, de tre hörnstenarna, men har å andra sidan en flexibilitet och ett omätligt antal möjligheter gällande tillämpning och medel.
Är det så idag? Har jag beskrivit en bild av verkligheten, eller har jag bara beskrivit ett ideal?
Idag så talas det mycket om att det behövs "mer ideologi". Det har tyvärr blivit så att vi har tappat bort den. Vi använder den inte som ett stöd eller ett vapen, och vi gör den inte till något tillgängligt och vitalt då vi ser den som något statiskt. Därför är själva ideologin något som inte uppträder på ett självklart sätt (varken till beteende eller betydelse), därav alla konstiga tolkningar och den högervridning som har skett, och som tycks vilja fortsätta.
Vi måste alltså ändra själva synen på vad vår ideologi är, hur den fungerar, samt vilken funktion den ska ha för oss.
En ny bild träder fram då. Idag så råder det ingen tvekan om att de tre värdeorden är något som alla socialdemokrater måste skriva under på. Men hur är det med socialismen, som mål och ideal, och hur är det med vårt demokratibegrepp? Det är dessa två hörnstenar, som debatteras vilt. Det är dessa två hörnstenar som vissa vill förändra, ja till och med göra sig av med.
Frågan är alltså, behöver vi en helt ny ideologi, eller behöver vi en ny syn på ideologin?
Socialdemokraterna, Ideologi, Socialism, Demokrati, Socialism, Kamp
Annat instressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
